Som ni kanske ser så har Charles dragit igång en trevligt anime-meme som kommer att hostas här på Otaku Bin. Jag, Varelsen, gör även jag en meme, dock med lite annorlunda innehåll. Denna kan återfinnas här.
Sådär ja, nu när det var sagt går Varelsen i dvala och överlämnar Otaku Bin till Charles! ^__^
Visar inlägg med etikett varelsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett varelsen. Visa alla inlägg
31 januari 2011
9 januari 2011
Pandora Hearts – bättre som spel?
I detta inlägg kommer jag att prata om mangan/animen Pandora Hearts, så nedan följer en sammanfattning av handlingen för dem som inte känner till den:
Oz Vessalius är arvtagare till ett hertigdöme med ett rikt och problemfritt liv, faderns frånvaro är det enda molnet på himlen. Han har nyligen fyllt 15 år och skall därför genomgå en ritual som symboliserar klivet in i vuxenvärlden. Men under ceremonin förändras allt. Utan någon synlig anledning kastas Oz ned i det fruktansvärda fängelset "Abyss", där han räddas av en "chain" – de varelser (lägg märke till avsaknaden av versal!) som har Abyss som sitt hem – vid namn Alice, den blodiga svarta kaninen, även känd som B-Rabbit. Historien börjar här, då Oz försöker lista ut hemligheterna om Alice, Abyss, och den märkliga organisationen Pandora.
Pandora Hearts är visserligen inte den bästa manga jag vet – jag finner saker med starka influenser av Alice i Underlandet överskattade – men den är ändå väldigt bra. Den har underhållande karaktärer (Gil och Break speciellt!) och en story som döljer mycket och därför gör att man vill läsa vidare för att få reda på hur det egentligen ligger till, och varför. Även estetiskt är den mycket tilltalande för alla som gillar teckningar inspirerade av viktoriansk tid.
Jag läste J-Fi:s recension av PH för länge sedan, och där nämndes det att hela mangan kändes som om den var baserad på ett TV-spel. Sedan dess har jag gått runt och tänkt på det där – Pandora Hearts skulle sannerligen komma mycket bra till sin rätt som spel.
De underliga miljöerna, som Abyss och de skumma dockrummen, skulle bli mycket mer spännande om man fick gå runt i dem själv och undersöka den där svävande saken man såg. Plot points och händelser som kräver dialog kan täckas med filmscener (Gilberts kattskräck och andra charmiga drag lyser nog igenom ändå!). Även små saker som armbrytningsmatchen kan vara sådana där sidouppdrag som man blir fly förbannad på när man failar att masha någon knapp tillräckligt fort.
Storyn, med sitt grad-för-gradavslöjande av viktiga händelser, passar perfekt till ett spel, då den i all ärlighet är ganska platt och inte direkt kräver så mycket reflektion (som gör sig bättre i bokform). Den är dock väldigt bra för att skapa action, bossfighter, stora avslöjanden och ett typiskt JRPG-slut. Den skojiga musiken från animen skulle också passa som bakgrundsmusik till striderna (då pratar jag om den där med typ trumpeter).
Och på tal om striderna anser jag att de skulle vara väldigt skojiga – alla chains är som skapta för att vara bossar, som till exempel den där jättelika larven, Grim tror jag den heter? Och så kan den där lilla gubben som är Contractor till den stå och skrika saker under stridens gång x) Och att slåss som Alice i kaninform skulle minst sagt vara awesome.
Då Pandora Hearts förmodligen inte kommer bli ett spel och i så fall inget spel som lanseras utanför Japan, så är nog detta lönlöst. Men man kan önska!
Här, som avslutning då jag inte kommer på något vitsigt, en bild:
Oz Vessalius är arvtagare till ett hertigdöme med ett rikt och problemfritt liv, faderns frånvaro är det enda molnet på himlen. Han har nyligen fyllt 15 år och skall därför genomgå en ritual som symboliserar klivet in i vuxenvärlden. Men under ceremonin förändras allt. Utan någon synlig anledning kastas Oz ned i det fruktansvärda fängelset "Abyss", där han räddas av en "chain" – de varelser (lägg märke till avsaknaden av versal!) som har Abyss som sitt hem – vid namn Alice, den blodiga svarta kaninen, även känd som B-Rabbit. Historien börjar här, då Oz försöker lista ut hemligheterna om Alice, Abyss, och den märkliga organisationen Pandora.
Pandora Hearts är visserligen inte den bästa manga jag vet – jag finner saker med starka influenser av Alice i Underlandet överskattade – men den är ändå väldigt bra. Den har underhållande karaktärer (Gil och Break speciellt!) och en story som döljer mycket och därför gör att man vill läsa vidare för att få reda på hur det egentligen ligger till, och varför. Även estetiskt är den mycket tilltalande för alla som gillar teckningar inspirerade av viktoriansk tid.
Jag läste J-Fi:s recension av PH för länge sedan, och där nämndes det att hela mangan kändes som om den var baserad på ett TV-spel. Sedan dess har jag gått runt och tänkt på det där – Pandora Hearts skulle sannerligen komma mycket bra till sin rätt som spel.
De underliga miljöerna, som Abyss och de skumma dockrummen, skulle bli mycket mer spännande om man fick gå runt i dem själv och undersöka den där svävande saken man såg. Plot points och händelser som kräver dialog kan täckas med filmscener (Gilberts kattskräck och andra charmiga drag lyser nog igenom ändå!). Även små saker som armbrytningsmatchen kan vara sådana där sidouppdrag som man blir fly förbannad på när man failar att masha någon knapp tillräckligt fort.
Storyn, med sitt grad-för-gradavslöjande av viktiga händelser, passar perfekt till ett spel, då den i all ärlighet är ganska platt och inte direkt kräver så mycket reflektion (som gör sig bättre i bokform). Den är dock väldigt bra för att skapa action, bossfighter, stora avslöjanden och ett typiskt JRPG-slut. Den skojiga musiken från animen skulle också passa som bakgrundsmusik till striderna (då pratar jag om den där med typ trumpeter).
Och på tal om striderna anser jag att de skulle vara väldigt skojiga – alla chains är som skapta för att vara bossar, som till exempel den där jättelika larven, Grim tror jag den heter? Och så kan den där lilla gubben som är Contractor till den stå och skrika saker under stridens gång x) Och att slåss som Alice i kaninform skulle minst sagt vara awesome.
Då Pandora Hearts förmodligen inte kommer bli ett spel och i så fall inget spel som lanseras utanför Japan, så är nog detta lönlöst. Men man kan önska!
Här, som avslutning då jag inte kommer på något vitsigt, en bild:
| Kolla, här har man sitt party redan!! |
Etiketter:
Manga,
Pandora Hearts,
spel,
varelsen
2 januari 2011
Jag har inget att se på
Godkväll alla läsare! Om Otakubin faktiskt har några läsare vet jag för att säga sanningen inte, trots att Blogger är överlägset blogg.se på nästan alla sätt och vis så är dess statistiksak muppad eller för komplicerad för mig att förstå eller något så ja .__. Men om ni finns där, läsare (och Charles!): Godkväll!
Jag misslyckas fortfarande med att återuppta mitt animeseende efter Durararararararararara och alla mina mangaböcker är utlästa. Jag sitter just nu och väntar på en stor låda från Adlibris men, eftersom Adlibris alltid sänder sina saker så segt de bara kan när det gäller mig, så har jag hittills underhållit mig själv med att läsa om böcker från min barndom (den som är intresserad av denna högst fascinerande historia kan besöka min engelskspråkiga blogg).
Då jag inte har något aktuellt att komma med förutom det faktum att jag nu sett till säsong 2, avsnitt 2 av Lost så tänker jag berätta lite om anime som jag försökt se på och inte fastnade för. När mina böcker anländer blir inläggen bättre!
Arakawa Under the Bridge: Finns inte så mycket att säga här då jag bara såg ett avsnitt. Jag fann huvudpersonen olidlig, för olidlig för att se ett till. Han var egentligen ganska typisk för en seinen och råkade bara vara överdrivet skrikig och flummig. Det är inte hans fel, men jag störde mig på honom ändå. Kanske det var för att jag efter att ha läst beskrivningar förväntade mig en lugn serie med speciell stämning och underliga karaktärer, och blev sur över att den var sämre än jag tänkt. Det var i alla fall lite kul när han tappade byxorna och karaktärerna är visserligen underliga, särskilt gubben med grön dräkt som tror att han är en kappa (väsendet, inte klädesplagget), men det räckte inte till. Jag kanske ser mer någon gång när jag har tråkigt.
Jag misslyckas fortfarande med att återuppta mitt animeseende efter Durararararararararara och alla mina mangaböcker är utlästa. Jag sitter just nu och väntar på en stor låda från Adlibris men, eftersom Adlibris alltid sänder sina saker så segt de bara kan när det gäller mig, så har jag hittills underhållit mig själv med att läsa om böcker från min barndom (den som är intresserad av denna högst fascinerande historia kan besöka min engelskspråkiga blogg).
Då jag inte har något aktuellt att komma med förutom det faktum att jag nu sett till säsong 2, avsnitt 2 av Lost så tänker jag berätta lite om anime som jag försökt se på och inte fastnade för. När mina böcker anländer blir inläggen bättre!
Arakawa Under the Bridge: Finns inte så mycket att säga här då jag bara såg ett avsnitt. Jag fann huvudpersonen olidlig, för olidlig för att se ett till. Han var egentligen ganska typisk för en seinen och råkade bara vara överdrivet skrikig och flummig. Det är inte hans fel, men jag störde mig på honom ändå. Kanske det var för att jag efter att ha läst beskrivningar förväntade mig en lugn serie med speciell stämning och underliga karaktärer, och blev sur över att den var sämre än jag tänkt. Det var i alla fall lite kul när han tappade byxorna och karaktärerna är visserligen underliga, särskilt gubben med grön dräkt som tror att han är en kappa (väsendet, inte klädesplagget), men det räckte inte till. Jag kanske ser mer någon gång när jag har tråkigt.
| Den jobbiga huvudpersonen som jag störde mig på |
Uragiri wa boku no namae wo shitteiru, eller för er som inte orkar säga det och animefreak.tv, Uraboku: Denna kan enklast beskrivas som en typisk överdramatisk shojo. För alla som gillar ett persongalleri som består uteslutande av bishonen och en enstaka bishojo här och där, rosenblad, personer med magiska förmågor, ho yay som (Spoiler, markera vitt) enligt mig förstörs av att huvudpersonen är en återfödd kvinna och Takahiro Sakurai som lång gothsak med oklippta naglar, svart rock och coola örhängen är den perfekt. Personligen blev den dramatiska musiken och scener med ovanstående gothsak som kramade om naken bishojo invirade i rosentaggar för mycket för att jag skulle kunna se den utan att tycka det var aningen pinsamt, och så den fåniga anledningen, jag fann det av någon anledning irriterande att Yuki (huvudpersonen) delade seiyuu med Sunao från Sukisho (<--även det en förkortning för något jättelångt som jag inte minns) då hans röst är så speciell. Dessutom upplevde jag ansiktenas enformighet som opersonlig och tråkig. Menmen, det är bara mina genrepreferenser så som sagt, gillar man dramatik, animekaraktärer som definitivt är fina att se på och tycker om när musiken blir mäktig och romanssymboliken virvlar så rekommenderar jag den. (Jag själv har något slags inre konflikt och kan inte längre se på sådant med dramatiska symbolikscener som har matchande musik, jag känner obehag komma krypande och hoppas att ingen tittar på mig så jag avundas er som kan se skönheten i det.)
Denna bild säger nog allt. Antingen gillar man det, eller så gillar man det inte. Varelsen har personligen lite svårt för det. |
Ja, som ni ser har jag inte ännu lyckats hitta något som riktigt faller mig i smaken. När min boklåda kommer ska jag skriva mer och då blir tonen med all säkerhet mer positiv!
Gott nytt år, förresten! x)
31 december 2010
dan-jo-dan-dan-jo-dan-jo.. o___o
Captain Jack Sparrow (aka. "Fnurp") envisas alltid med att skicka saker till mig som vid första anblicken är fåniga men som sedan fastnar.
Ett exempel är följande:
En underlig och väldigt catchy låt om barn som ska ställa sig på led på en buss.
En meme som finns i Naruto-, Gundam-, D.Gray-man-, South Park-, Inuyasha- och många andra versioner.
(Hatsune Miku-versionen var visst populärast, så det fick bli den .__.)
Ett exempel är följande:
En underlig och väldigt catchy låt om barn som ska ställa sig på led på en buss.
En meme som finns i Naruto-, Gundam-, D.Gray-man-, South Park-, Inuyasha- och många andra versioner.
(Hatsune Miku-versionen var visst populärast, så det fick bli den .__.)
21 december 2010
Jag kommer inte på någon titel, men det handlar i alla fall om anime
Godmorgon!
Detta är Varelsen, som precis har sett färdigt det sjätte avsnittet av animen Darker Than Black (Kuro no Keiyakusha). Jag försöker lindra sorgen efter att den ytterst 5liga animen Durarara!! tog slut, med sitt underbara persongalleri, urbana miljö och huvudlösa motorcyklister. Darker Than Black har hittills inte gjort ett större intryck på mig (efter DRRR!! har saker i allmänhet börjat göra mindre intryck), särskilt eftersom vartannat avsnitt påbörjar ett nytt oneshot-äventyr med en del återkommande karaktärer á la Nightmare Inspector vilket jag inte tycker om. Anledningen till att jag inte tycker om det visade sig tydligt i detta avsnitt: en karaktär som jag fann extremt cool bara dog och lämnade mig snopen med resten av de mycket mer färglösa personerna. (Fast Yin är intressant, trots att hon påminner VÄLDIGT mycket om Nagato Yuki (från Suzumiya Haruhi no Yuutsu).)
Jag tänker dock se vidare på DTB och se om den blir bättre. Jag har hittills provat att se på den omtalade Spice & Wolf, som jag har ställt undan på tidsfördrivshyllan då det inte hände speciellt mycket. Wikipedia säger: "The series has been called a "unique fantasy" by Mainichi Shimbun due to the plot focusing on economics, trade, and peddling rather than the typical staples of fantasy such as swords and magic" vilket beskriver den precis, den handlar alltså om ekonomi. Trots att stridsscener tråkar ut mig så ... jag menar ... räkna pengar och komma på sätt att sälja saker?? Inte ens roliga karaktärer som Holo kan balansera ut att det är ganska ointressant ._. Varelsen hoppas på att hitta en anime som lyckas fånga intresse och har roliga, komplicerade personer som inte dör efter 2 avsnitt snarast. När detta händer kommer den att omskrivas här.
Detta är Varelsen, som precis har sett färdigt det sjätte avsnittet av animen Darker Than Black (Kuro no Keiyakusha). Jag försöker lindra sorgen efter att den ytterst 5liga animen Durarara!! tog slut, med sitt underbara persongalleri, urbana miljö och huvudlösa motorcyklister. Darker Than Black har hittills inte gjort ett större intryck på mig (efter DRRR!! har saker i allmänhet börjat göra mindre intryck), särskilt eftersom vartannat avsnitt påbörjar ett nytt oneshot-äventyr med en del återkommande karaktärer á la Nightmare Inspector vilket jag inte tycker om. Anledningen till att jag inte tycker om det visade sig tydligt i detta avsnitt: en karaktär som jag fann extremt cool bara dog och lämnade mig snopen med resten av de mycket mer färglösa personerna. (Fast Yin är intressant, trots att hon påminner VÄLDIGT mycket om Nagato Yuki (från Suzumiya Haruhi no Yuutsu).)
Jag tänker dock se vidare på DTB och se om den blir bättre. Jag har hittills provat att se på den omtalade Spice & Wolf, som jag har ställt undan på tidsfördrivshyllan då det inte hände speciellt mycket. Wikipedia säger: "The series has been called a "unique fantasy" by Mainichi Shimbun due to the plot focusing on economics, trade, and peddling rather than the typical staples of fantasy such as swords and magic" vilket beskriver den precis, den handlar alltså om ekonomi. Trots att stridsscener tråkar ut mig så ... jag menar ... räkna pengar och komma på sätt att sälja saker?? Inte ens roliga karaktärer som Holo kan balansera ut att det är ganska ointressant ._. Varelsen hoppas på att hitta en anime som lyckas fånga intresse och har roliga, komplicerade personer som inte dör efter 2 avsnitt snarast. När detta händer kommer den att omskrivas här.
7 december 2010
Ett besök på SF-bokhandeln
Godkväll alla läsare!
Hmmm, jag vet inte om vi har lyckats hålla oss till skriv-minst-en-gång-i-veckan, antagligen inte.
...aahhhhscchh, stå ut med det. I fredags var vi sociala och åkte till Science Fiction Bokhandeln! Det vill säga, vandrade runt i bokhandeln, samlade in böcker, betalade, gick till tunnelbanestationen, Charles gick på tåget, Varelsen hann inte med tåget, vilket var komiskt, och åkte sedan hem igen.
När man går in på SF får man en underbar känsla eftersom man vet att man har pengar att göra av med. När man lämnar bokhandeln blir det dock så att man våndas då pengarna inte längre finns kvar (i mitt fall, åtminstone ¨'_¨' min sparningsförmåga är = 0, jag har cirka 37 kr kvar nu). Fast annorlunda för den här gången är att jag inte bara slavlikt köpte fortsättningen på serier jag samlar på utan även gjorde några impulsköp!Vilket inte gick så bra och antagligen kommer att leda till fortsatta inköp av saker jag redan läst/sett på internet. Beskåda följande lista över Varelsens Inköp på Science Fiction Bokhandeln Någon Dag I December 2010:
Hmmm, jag vet inte om vi har lyckats hålla oss till skriv-minst-en-gång-i-veckan, antagligen inte.
...aahhhhscchh, stå ut med det. I fredags var vi sociala och åkte till Science Fiction Bokhandeln! Det vill säga, vandrade runt i bokhandeln, samlade in böcker, betalade, gick till tunnelbanestationen, Charles gick på tåget, Varelsen hann inte med tåget, vilket var komiskt, och åkte sedan hem igen.
När man går in på SF får man en underbar känsla eftersom man vet att man har pengar att göra av med. När man lämnar bokhandeln blir det dock så att man våndas då pengarna inte längre finns kvar (i mitt fall, åtminstone ¨'_¨' min sparningsförmåga är = 0, jag har cirka 37 kr kvar nu). Fast annorlunda för den här gången är att jag inte bara slavlikt köpte fortsättningen på serier jag samlar på utan även gjorde några impulsköp!
- Pandora Hearts 3! Äntligen fick jag tag på den, av någon anledning har den skjutits upp. Pandora Hearts är väldigt mysig. Dock kan jag tänka mig att den skulle göra mycket bättre ifrån sig som ett TV-spel, där man tänker sig händelser i mangan som spelsekvenser eller cutscenes (ja, det som ett spel består av helt enkelt)! Jag skulle spela det spelet, om det fanns.
- FullMetal Alchemist 18. Nu har jag köpt alla svenskutgivna böcker, vilket är deprimerande då en bok av den engelska fortsättningen motsvarar 2 svenska volymer. FMA gjorde att man kom undan med att smyga ner en extra bok, just för att den var så billig. Nu finns ingen kul svensk manga kvar ):
- Ett impulsköp, i form av en shonen-ai vid namn In The End. Jag blev besviken av många anledningar, bland andra a) det var en lärar/elevromans, vilket inte nämndes på baksidan, och vilket jag i alla förutom de ovanligaste fall hatar, b) huvudpersonen var emo, vilket jag kanske borde ha kunnat lista ut utifrån baksidan men ändå, c) romansen var konstig och kändes ytlig då det verkade som att den ena saken bara bestämde sig spontant för att bli fascinerad av den andra, d) det blev återigen ett sådant fall då jag sitter och hatar semen och tycker mycket bättre om exet men eftersom exet har sina fel men ändå är förhållandevis normal ger han upphov till en möjligen normal, fast ändå gullig, relation vilket blir tråkigt för alla som är ute efter något förbjuuuuuudet och hux flux, och det var en sån där tråkig där bipersonerna inte får en sidestory åt sig själva, e) de var ritade lite skevt med aningen för stora huvuden, samt f) och fetstor spoiler i VIIIITTT: självmordet i slutet var extremt random.
- Ett köp av någonting icke förplanerat, nämligen första volymen av Tegami Bachi - Letter Bee. Den var inte riktigt min typ av serie men trevlig att ha som extrasak att följa om man har pengar över.
- Yumekui Kenbun - Nightmare Inspector 3. Trots att sättet som NI är upplagd på inte faller mig i smaken så är den trevlig! Den är särskilt bra att läsa i en fåtölj med te. Jag tycker väldigt mycket om stämningen och tidsepoken i den; helt enkelt är den tillräckligt bra för att den ska prioriteras.
- D.Gray-Man 17 vilket markerar min nästan kompletta samling DGM-böcker. Förr våndades jag över att jag hade så få, när jag köpt upp dem kommer jag att våndas över att det inte finns några kvar att köpa tills om x antal månader när förlaget släpper en ny. Det är åtminstone inte Yen Press som släpper dem, de har världens mest glesliggande datum och trots att de fjärde volymerna av PH och Kuroshitsuji numera känns närliggande så är de femte en fjärran dröm.
- DGM bok 18, och 19 när den kommer ut.
- Fler NI
- Nabari no Ou 4 och, eventuellt, 5
- Den där serien Moyasimon, jag kommer inte att kunna vila i frid förrän jag har läst den. Varför vet jag inte. Det är en självorsakad tortyr.
- Dogs bok 0. Dogs bok 1 kommer att ta lite tid att införskaffa då böckerna kostar typ 138 kr, menmen.
- Den där ensamma volymen av Fujoshi Rumi (och dessutom den sämsta, mest seinen-aktiga och minst ge-mig-BL-fanservice-aktiga volymen) som finns på SF, så att de kanske köper in fler, som de gjorde med Legal Drug efter att jag införskaffade alla
- Jag lovar, det var något mer, för det är det alltid. Men vad det är kommer jag inte på just nu, vilket kanske är lika bra.
Här är en till lista, på saker som jag planerar att köpa:
25 november 2010
msn 2011 must die
Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att den där SAKEN som vågar kalla sig "windows live messenger" (versalerna är borttagna Med Flit) version 2011 MÅSTE DÖ. Förgöras. Dräpas. Likvideras.
Den stackars arme Charles hade av ett hemskt infall lyckats få eländet på sin dator, och undertecknad Varelse lyssnade förfärat när dennes vän berättade om alla de ohyggliga hemskheter som det som snart avslöjade sig som en fruktansvärd parodi på MSN medförde. Varelsen pustade ut av lättnad, då denne oftast bara klickar bort irriterade meddelanden om uppdateringar eftersom detta oftast gör att man ombedes starta om datorn, vilket Varelsen helt enkelt är för lat för att göra. Tack vare denna lättja hade Varelsen klarat sig undan ett antal saker.
Bland annat tilläts Varelsen fortfarande kalla sig för "Varelsen", istället för att bli brutalt fråntagen möjligheten att vara anonym på internet: msn 2011 vill att man ska sluta använda den 5liga funktionen att ändra sitt visningsnamn (och då på så sätt kunna lägga till anmärkningar som "kommer strax, äter" eller "ser på anime, svarar segt", sådant där som kan vara bra för andra i ett chattrum att veta och som inte kan sammanfattas i de hela fyra statuslägen som MSN – kapitäler eftersom även MSN 2009 använder sig av detta – erbjuder). Alltså måste man använda sig av det man angett som sitt Riktiga Namn, så att alla man chattar med kan se det. Det kanske finns någon funktion som gör att det går att ändra men vad heter man då för dem??
Varelsen brukar på sin MacBook använda sig utav Messengers något sämre browserversion Webmessenger som även den tar bort funktionen med anpassat visningsnamn. På denna smått muppade miniversion så kan man ju anta att en del saker skulle vara försämrade, men det msn 2011 har gjort är att ta allt det sämsta från browserversionen och gjort det till den "riktiga" versionen. Bland dessa finns de hiskliga smileysarna. Det finns egentligen inget ord som kan beskriva dem, "gräslig" räcker inte till. Varelsen och Charles som förr skrockat utan skrupler åt de fjantiga ansiktena på MSN:s defaultsmileys blev nu villiga att tillbe dem vid ett altare på knä. De nya smileysarna är knalligt gula med malplacerade, missfärgade ögonbryn och smileyn :P går inte ens att beskriva med annat ord än Mongo. De är helt enkelt hemska.
But The Worst Is Yet To Come.
Ni må bli förfärade, svimma eller börja stänka heligt vatten (eller farmvillegrödor) på oss när ni hör detta: men varken Varelsen eller Charles existerar på Facebook. Faktiskt så är både Varelsen och Charles motståndare till Facebook, då vi anser att det har överskridit gränsen för ett trevligt socialt nätverk och istället har blivit en integritetskränkande och beroendeframkallande företagsverksamhet som är intet annat än en maliciös konspiration. Varelsen kan inte annat än tro att Facebook samarbetar med en ondsint myndighet, eller rentav har svalt denna ondsinta myndighet då det är så desperat att ha all information om så globalt sett obetydliga personer. Charles som förr gjort misstaget (jag tar mig friheten att bestämma vad Charles åsikt är nu) att bli medlem där påträffade enorma svårigheter att totalt stänga ner sitt konto. Vad vill Facebook oss? Det är klart att alla hemsidor vill ha kvar sina medlemmar men de flesta brukar acceptera om man vill stänga sina konton, ha dem öppna för återaktivering i ca ett halvår och sedan radera informationen, Facebook lagrar allt om alla och vill att vi ständigt ska berätta för världen om allt vi gör hela tiden, då det enda vi egentligen gör är att vara inne på Facebook.
Nåja, Varelsen kan ranta om Facebooks ondska hur länge som helst, men poängen är en annan (!). msn 2011 MARKNADSFÖR SIG genom sin koppling till Facebook! MSN som var undanflykten och trösten, kommunikationsmediet som inte krävde medlemskap på Facebook, som drivs av den endast smått och i vilket fall diskret onda korporationen Microsoft. Men nu har de slutit sig samman och msns mening har blivit att skapa ytterligare uppkoppling till Facebook. För oss var detta endast = äckligt.
Menmen, än så länge var allt väl. Varelsen använde sig fortfarande av Messenger 2009 och allt var frid och fröjd.
Ända tills Varelsens far fick för sig att faktiskt uppmärksamma skylten om uppdatering som på något sätt visat sig.
Varelsen tänkte logga in på MSN och såg, att fönstret såg inte ut som vanligt! Med darrande fingrar skrev Varelsen in lösenord och alla Varelsens värsta farhågor bekräftades med ens när denne såg den annorlunda layouten och faktumet att Varelsen inte längre hette "Varelsen *rolig smiley som nu, bara för att reta mig, vägrar komma upp genom den vanliga googlelänken*" utan istället kallades vid det namn som står på Varelsens pass!
Varelsen var förtvivlad, på riktigt, och tvekade inte att skälla ut sin far och sedan försöka hitta en lösning för att få det gamla, trogna MSN tillbaka. Alla tappra försök misslyckades dock då all gammal teknik/teknik som inte har en koppling till Facebook försvinner från interwebz snabbt, och Varelsen, fylld av hätsk ilska, bestämde sig för att blankt vägra att använda sig av den där koavföringsfödan som vågar kalla sig msn.
Efter att ha sett till att ha gett sin far ordentligt dåligt samvete genom att dra upp användarbetygsättningar och alla nackdelar med MSNs nyafucktardpenisersättare tog Varelsen det tappra beslutet att från och med nu endast använda sig av Webmessenger. Grafiska smileys och ritfunktion är något Varelsen kunde offra, eftersom smileys ändå bara är jobbiga och alla som gjort misstaget att installera den lusskitslickare som kallar sig msn numera inte ens kan använda ritfunktionen. Varelsen ändrade sitt "riktiga" namn till Varelsen Pwnsson och heter numera något acceptabelt inför alla denne chattar med. Och Varelsen sitter nu och ruvar på sin blodiga, eldkanonsfyllda hämnd mot "msn" 2011.
Den stackars arme Charles hade av ett hemskt infall lyckats få eländet på sin dator, och undertecknad Varelse lyssnade förfärat när dennes vän berättade om alla de ohyggliga hemskheter som det som snart avslöjade sig som en fruktansvärd parodi på MSN medförde. Varelsen pustade ut av lättnad, då denne oftast bara klickar bort irriterade meddelanden om uppdateringar eftersom detta oftast gör att man ombedes starta om datorn, vilket Varelsen helt enkelt är för lat för att göra. Tack vare denna lättja hade Varelsen klarat sig undan ett antal saker.
Bland annat tilläts Varelsen fortfarande kalla sig för "Varelsen", istället för att bli brutalt fråntagen möjligheten att vara anonym på internet: msn 2011 vill att man ska sluta använda den 5liga funktionen att ändra sitt visningsnamn (och då på så sätt kunna lägga till anmärkningar som "kommer strax, äter" eller "ser på anime, svarar segt", sådant där som kan vara bra för andra i ett chattrum att veta och som inte kan sammanfattas i de hela fyra statuslägen som MSN – kapitäler eftersom även MSN 2009 använder sig av detta – erbjuder). Alltså måste man använda sig av det man angett som sitt Riktiga Namn, så att alla man chattar med kan se det. Det kanske finns någon funktion som gör att det går att ändra men vad heter man då för dem??
Varelsen brukar på sin MacBook använda sig utav Messengers något sämre browserversion Webmessenger som även den tar bort funktionen med anpassat visningsnamn. På denna smått muppade miniversion så kan man ju anta att en del saker skulle vara försämrade, men det msn 2011 har gjort är att ta allt det sämsta från browserversionen och gjort det till den "riktiga" versionen. Bland dessa finns de hiskliga smileysarna. Det finns egentligen inget ord som kan beskriva dem, "gräslig" räcker inte till. Varelsen och Charles som förr skrockat utan skrupler åt de fjantiga ansiktena på MSN:s defaultsmileys blev nu villiga att tillbe dem vid ett altare på knä. De nya smileysarna är knalligt gula med malplacerade, missfärgade ögonbryn och smileyn :P går inte ens att beskriva med annat ord än Mongo. De är helt enkelt hemska.
But The Worst Is Yet To Come.
Ni må bli förfärade, svimma eller börja stänka heligt vatten (eller farmvillegrödor) på oss när ni hör detta: men varken Varelsen eller Charles existerar på Facebook. Faktiskt så är både Varelsen och Charles motståndare till Facebook, då vi anser att det har överskridit gränsen för ett trevligt socialt nätverk och istället har blivit en integritetskränkande och beroendeframkallande företagsverksamhet som är intet annat än en maliciös konspiration. Varelsen kan inte annat än tro att Facebook samarbetar med en ondsint myndighet, eller rentav har svalt denna ondsinta myndighet då det är så desperat att ha all information om så globalt sett obetydliga personer. Charles som förr gjort misstaget (jag tar mig friheten att bestämma vad Charles åsikt är nu) att bli medlem där påträffade enorma svårigheter att totalt stänga ner sitt konto. Vad vill Facebook oss? Det är klart att alla hemsidor vill ha kvar sina medlemmar men de flesta brukar acceptera om man vill stänga sina konton, ha dem öppna för återaktivering i ca ett halvår och sedan radera informationen, Facebook lagrar allt om alla och vill att vi ständigt ska berätta för världen om allt vi gör hela tiden, då det enda vi egentligen gör är att vara inne på Facebook.
Nåja, Varelsen kan ranta om Facebooks ondska hur länge som helst, men poängen är en annan (!). msn 2011 MARKNADSFÖR SIG genom sin koppling till Facebook! MSN som var undanflykten och trösten, kommunikationsmediet som inte krävde medlemskap på Facebook, som drivs av den endast smått och i vilket fall diskret onda korporationen Microsoft. Men nu har de slutit sig samman och msns mening har blivit att skapa ytterligare uppkoppling till Facebook. För oss var detta endast = äckligt.
Menmen, än så länge var allt väl. Varelsen använde sig fortfarande av Messenger 2009 och allt var frid och fröjd.
Ända tills Varelsens far fick för sig att faktiskt uppmärksamma skylten om uppdatering som på något sätt visat sig.
Varelsen tänkte logga in på MSN och såg, att fönstret såg inte ut som vanligt! Med darrande fingrar skrev Varelsen in lösenord och alla Varelsens värsta farhågor bekräftades med ens när denne såg den annorlunda layouten och faktumet att Varelsen inte längre hette "Varelsen *rolig smiley som nu, bara för att reta mig, vägrar komma upp genom den vanliga googlelänken*" utan istället kallades vid det namn som står på Varelsens pass!
Varelsen var förtvivlad, på riktigt, och tvekade inte att skälla ut sin far och sedan försöka hitta en lösning för att få det gamla, trogna MSN tillbaka. Alla tappra försök misslyckades dock då all gammal teknik/teknik som inte har en koppling till Facebook försvinner från interwebz snabbt, och Varelsen, fylld av hätsk ilska, bestämde sig för att blankt vägra att använda sig av den där koavföringsfödan som vågar kalla sig msn.
Efter att ha sett till att ha gett sin far ordentligt dåligt samvete genom att dra upp användarbetygsättningar och alla nackdelar med MSNs nya
15 november 2010
Spel + Varelsen = AGGHSFfPGHGHh RÖR INTE MIN TV
Tjenare, Varelsen här, och jag anländer med en update om (just det, wait for it, waaiit foorrr itttt) mitt liv!! Ta-daaan!
Jag är uppfödd på böcker och dåliga flashdressups, och på grund av brist på kunskap och konsoler blev det inga spel för mig förrän ca andra klass då jag vid varje tillfälle försökte sno min kompis Donkey Kong Country 2 (GBA). Jag har aldrig varit en spelnörd och det har aldrig stört mig, förrän Uppcon och konventare och allt detta eviga tjat om Kingdom Hearts. Jag kände mig helt enkelt extremt efter! Vem är Sora och varför har han en nyckel, LOL Långben! 8D
Henceforth: I goez retro, får tag på spelet och börjar spela det. En bidragande anledning till varför jag inte är en spelnörd är för att när jag börjar spela så kan jag inte sluta, något som får konsekvenser för både psykisk och fysisk hälsa, end lecture. Igår till exempel så satt jag i fem timmar och åkte runt överallt, oförmögen att bry mig om varken min brist på byxor eller flottiga hår eller faktumet att både min bror och dennes kompis ställde frågan om och om igen "Men har du suttit här ända sen vi gick???" efter varje gång de gick, på vilken svaret alltid var "Mm... 8D" När man blir förmanad av P11:or så vet man att någonting är fel.
Menmen, i vilket fall, jag var faktiskt tvungen att öppna upp de nya världarna! Jag orkade inte gå tillbaka till Traverse Town eller gud förbjude, Tarzanvärlden för att levla upp, och den där jävla organismen inuti valen GICK ju inte att besegra O_O Den var dessutom extremt dryg eftersom den tvingade mig att se om samma cutscene så många gånger att jag numera kan den i stort sett utantill.
("Let Pinocchio go, Riku!"
"A puppet that's lost its heart to the Heartless ... Maybe it holds the key to helping Kairi. How about it, Sora? Let's join forces and save her! We can do it together."
"..."
"What?! You'd rather fight me?! Over a puppet that has no heart?"
"Heart or no heart, at least he still has a conscience."
"Conscience?!"
"You might not hear it, but right now it's loud and clear. And it's telling me you're on the wrong side!!"
"Then you leave me no choice."
Och någonstans där:
"Pinocchio! Pin-OC-chio >_>"
"Jiminy... I'm not gonna make it."
(typ två sekunder senare)
"Oh, I guess I'm okay 8D")
Ovanstående är det ultimata beviset på att mitt minne är über. Eller att jag är en n00b, som blev nedslagen så många gånger. Eller att organismer i valar är de farligaste fienderna i världen.
Menmen, jag som känt mig så efter angående Kingdom Hearts kände mig bara ännu mer efter när det visade sig att typ alla karaktärer som inte är från Disney är från Final Fantasy, så det blev bara att lägga ännu ett spel till på min lista. (Andra spel är till exempel Zelda och grundläggande Mario. Curse you Nintendo.)
Jag laddade ner Final Fantasy VII från PlayStation Network. Eftersom det spelet bara är något år yngre än jag så var det otroligt muppat och jag fattade inte vilka kontroller man skulle använda, menmen, det lossnade till slut >_> (Att jag inte fattade att man INTE skulle anfalla den där skorpionen och istället fick game over typ tre gånger precis i spelets början, är en annan sak. Men det är inte mitt fel att engelskan är fail! Det var faktiskt inte så lätt att begripa.) Gubbarna i Playstation 1-spel ser verkligen roliga ut, särskilt med tanke på vilka manliga miner de har i alla mer avancerade bilder. (Sephiroth xD Jag undrar hur han kommer se ut.)
Båda spel är väldigt roliga förresten, trots FFVII:s gammalmodiga hej-jag-är-13-årgrafik och retro stridssystem (som mest påminner mig om Pokémon ._. fast Final Fantasy kanske var först, med risken att uppfattas som puckad orkar jag i vilket fall inte Wikipedia-a). Särskilt FF har en mycket engagerande story som gör att man vill spela vidare och se vad som händer. Till den grad att man kan överblicka gubbarnas, ahem, underliga armar.
En awesome grej med Kingdom Hearts är Jiminy's Journal, där man kan gå in och kolla vad som har hänt (om man missade det) och hur många valpar man har hittat och läsa om alla karaktärer. Man kan även få upp en bild i 3D av karaktären! Något som är väldigt underbart när man vill försjunka i sindolda Pedobear nördighet och sitta där och snurra runt squall någon trevlig karaktär om och om och om igen (ifall någon kommer in i vardagsrummet börjar man skratta och nynna på karnevalmusik och se allmänt galen ut, så misstänker de inget).
Men nåja, nu är jag åtminstone inte längre lika efter. Nu tänker jag gå upp, äta några kakor, möjligen inhandla lite sushi.
Sedan tänker jag spela.
Jag är uppfödd på böcker och dåliga flashdressups, och på grund av brist på kunskap och konsoler blev det inga spel för mig förrän ca andra klass då jag vid varje tillfälle försökte sno min kompis Donkey Kong Country 2 (GBA). Jag har aldrig varit en spelnörd och det har aldrig stört mig, förrän Uppcon och konventare och allt detta eviga tjat om Kingdom Hearts. Jag kände mig helt enkelt extremt efter! Vem är Sora och varför har han en nyckel, LOL Långben! 8D
Henceforth: I goez retro, får tag på spelet och börjar spela det. En bidragande anledning till varför jag inte är en spelnörd är för att när jag börjar spela så kan jag inte sluta, något som får konsekvenser för både psykisk och fysisk hälsa, end lecture. Igår till exempel så satt jag i fem timmar och åkte runt överallt, oförmögen att bry mig om varken min brist på byxor eller flottiga hår eller faktumet att både min bror och dennes kompis ställde frågan om och om igen "Men har du suttit här ända sen vi gick???" efter varje gång de gick, på vilken svaret alltid var "Mm... 8D" När man blir förmanad av P11:or så vet man att någonting är fel.
Menmen, i vilket fall, jag var faktiskt tvungen att öppna upp de nya världarna! Jag orkade inte gå tillbaka till Traverse Town eller gud förbjude, Tarzanvärlden för att levla upp, och den där jävla organismen inuti valen GICK ju inte att besegra O_O Den var dessutom extremt dryg eftersom den tvingade mig att se om samma cutscene så många gånger att jag numera kan den i stort sett utantill.
("Let Pinocchio go, Riku!"
"A puppet that's lost its heart to the Heartless ... Maybe it holds the key to helping Kairi. How about it, Sora? Let's join forces and save her! We can do it together."
"..."
"What?! You'd rather fight me?! Over a puppet that has no heart?"
"Heart or no heart, at least he still has a conscience."
"Conscience?!"
"You might not hear it, but right now it's loud and clear. And it's telling me you're on the wrong side!!"
"Then you leave me no choice."
Och någonstans där:
"Pinocchio! Pin-OC-chio >_>"
"Jiminy... I'm not gonna make it."
(typ två sekunder senare)
"Oh, I guess I'm okay 8D")
Ovanstående är det ultimata beviset på att mitt minne är über. Eller att jag är en n00b, som blev nedslagen så många gånger. Eller att organismer i valar är de farligaste fienderna i världen.
Menmen, jag som känt mig så efter angående Kingdom Hearts kände mig bara ännu mer efter när det visade sig att typ alla karaktärer som inte är från Disney är från Final Fantasy, så det blev bara att lägga ännu ett spel till på min lista. (Andra spel är till exempel Zelda och grundläggande Mario. Curse you Nintendo.)
Jag laddade ner Final Fantasy VII från PlayStation Network. Eftersom det spelet bara är något år yngre än jag så var det otroligt muppat och jag fattade inte vilka kontroller man skulle använda, menmen, det lossnade till slut >_> (Att jag inte fattade att man INTE skulle anfalla den där skorpionen och istället fick game over typ tre gånger precis i spelets början, är en annan sak. Men det är inte mitt fel att engelskan är fail! Det var faktiskt inte så lätt att begripa.) Gubbarna i Playstation 1-spel ser verkligen roliga ut, särskilt med tanke på vilka manliga miner de har i alla mer avancerade bilder. (Sephiroth xD Jag undrar hur han kommer se ut.)
Båda spel är väldigt roliga förresten, trots FFVII:s gammalmodiga hej-jag-är-13-årgrafik och retro stridssystem (som mest påminner mig om Pokémon ._. fast Final Fantasy kanske var först, med risken att uppfattas som puckad orkar jag i vilket fall inte Wikipedia-a). Särskilt FF har en mycket engagerande story som gör att man vill spela vidare och se vad som händer. Till den grad att man kan överblicka gubbarnas, ahem, underliga armar.
En awesome grej med Kingdom Hearts är Jiminy's Journal, där man kan gå in och kolla vad som har hänt (om man missade det) och hur många valpar man har hittat och läsa om alla karaktärer. Man kan även få upp en bild i 3D av karaktären! Något som är väldigt underbart när man vill försjunka i sin
Men nåja, nu är jag åtminstone inte längre lika efter. Nu tänker jag gå upp, äta några kakor, möjligen inhandla lite sushi.
Sedan tänker jag spela.
| Och hur fan låter Kalle Anka på japanska? o_O Jag är stolt, det där står "Jaa, sa oretachi mo *ehmm, kolla där borta!* ni *host*tte *lala*rareruka" |
| De ser ju lite roliga ut. Jag fortsätter referera till armarna, och kommer fram till att muskler är överskattat. |
Etiketter:
Final Fantasy VII,
Kingdom Hearts,
nörd,
spel,
varelsen
7 november 2010
MangaListan - the ultimate version
Följande är en Utarbetad och Överskådlig Lista av de mangaböcker som ägs utav Varelsen och Charles. Observera att Charles version är en aning längre och därför placeras sist. Observera även att dessa listor även innehåller den manga som är felköp/urväxt. Och observera slutligen att totalsumman räknades ut via slarvig huvudräkning och därför kan vara en bok eller tio fel. Men okej.
Varelsens lista
Titel, antal (författare)
BARON: The Cat Returns, oneshot (Aoi Hiiragi)
Varelsens lista
Titel, antal (författare)
BARON: The Cat Returns, oneshot (Aoi Hiiragi)
Black Butler volym 1-3 (Yana Toboso)
Clover, Omnibus (CLAMP)
Clover, Omnibus (CLAMP)
D.Gray-man volym 1-16 (Katsura Hoshino)
Death Note volym 1-12 (Tsugumi Ohba, Takeshi Obata)
Death Note How to Read 13, specialvolym (Tsugumi Ohba Takeshi Obata)
Fruits Basket volym 1-7 (Natsuki Takaya)
FullMetal Alchemist volym 1-17 (Hiromu Arakawa)
Gakuen Alice volym 1 (Tachibana Higuchi)
Death Note volym 1-12 (Tsugumi Ohba, Takeshi Obata)
Death Note How to Read 13, specialvolym (Tsugumi Ohba Takeshi Obata)
Fruits Basket volym 1-7 (Natsuki Takaya)
FullMetal Alchemist volym 1-17 (Hiromu Arakawa)
Gakuen Alice volym 1 (Tachibana Higuchi)
Godchild volym 1-8 (Kaori Yuki)
Hell Girl volym 1 (Miyuki Eto)
Kamikaze Kaito Jeanne volym 1-3 (Arina Tanemura)
Keroro volym 1-10 (Mine Yoshizaki)
Nana volym 1-9 (Ai Yazawa)
Skip Beat! volym 1-11 (Yoshiki Nakamura)
Charles lista
Alice in the Country of Hearts 3 volymer
Anne Freaks 2 volymer
Black Butler 3 volymer
Blank Slate 2 volymer
Chibi Vampire 14 volymer
Chobits 4 volymer
Chrono Crusade 8 volymer
Crimson Shell 1 volym
Deadman Wonderland 3 volymer
Death Note 12 volymer
D.Gray-man 18 volymer
DNAngel 11 volymer
Dragon Ball 1 volym
Doors of Chaos 2 volymer
Fairy Cube 3 volymer
Fate/stay night 2 volymer
Fruits Basket 19 volymer
Full Metal Alchemist 23 volymer
God Child 8 volymer
Hayate The Combat Butler 6 volymer
.hack//Legenden om skymningsarmbandet 3 volymer
Haruhi Suzumiya 7 volymer
Heavens Will 1 volym
Hell Girl 6 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Abducted by Demons arc 2 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Cotton Drifting arc 2 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Curse Killing arc 2 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Time Killing arc 2 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Beyond Midnight arc 1 volym
Inu Yasha 33 volymer
Kamikaze Kaitou Jeanne 7 volymer
Kieli 2 volymer
Legal Drug 1 volym
Love Hina 3 volymer
Lunar Legend Tsukihime 6 volymer
Magic Knight Rayearth 6 volymer
Maria Holic 3 volymer
Missing 3 volymer
Nabari no Ou 4 volymer
Naruto 10 volymer
Negima! 1 volym
Neon Genesis Evangelion 6 volymer
Nightmares for Sale 2 volymer
Nightmare Inspector 9 volymer
Oh! My Goddess 1 volym
Pandora Hearts 3 volymer
Pichi Pichi Pitch Mermaid Melody 2 volymer
Power! 6 volymer
Princess AI 3 volymer
Psycho Busters 5 volymer
Ranma ½ 4 volymer
Reading Club 1 volym
Rozen Maiden 8 volymer
S.A. 2 volymer
Sayonara Zetsubou Sensei 7 volymer
Shakugan no Shana 4 volymer
Shugo Chara 6 volymer
Sola 1 volym
Soul Eater 4 volymer
Spiral: The Bonds of Reasoning 9 volymer
Sugar Sugar Rune 8 volymer
The Tarot Café 3 volymer
Time Stranger Kyoko 3 volymer
Tokyo mew mew 7 volymer
Tokyo mew mew á la mode 2 volymer
Tsubasa RESERVoir CHRoNiCLE 2 volymer
Vampire Knight 10 böcker
xxxHolic 15 böcker
Zombie Loan 10 böcker
Totalt ca 393 böcker
Och vinnaren är Charles!
Det här inlägget finns mest för att vi ska skryta.
Kamikaze Kaito Jeanne volym 1-3 (Arina Tanemura)
Keroro volym 1-10 (Mine Yoshizaki)
Legal Drug volym 1-3 (CLAMP)
Nabari no Ou volym 1-3 (Yuhki Kamatani)Nana volym 1-9 (Ai Yazawa)
Oh! My Goddess volym 1-3 (Kousuke Fujishima)
Pandora Hearts volym 1-2 (Jun Mochizuki)Skip Beat! volym 1-11 (Yoshiki Nakamura)
Sugar Sugar Rune volym 1-8 (Moyoco Anno)
Time Stranger Kyoko volym 1-3 (Arina Tanemura)
Tokyo Mew Mew volym 1-7 (Mia Ikumi & Reiko Yoshida)
Tokyo Mew Mew á la mode volym 1-2 (Mia Ikumi)
Wolf's Rain volym 1 (Keiko Nobumoto, Toshitsugu Iida)
Yumekui Kenbun Nightmare Inspector volym 1-2 (Shin Mashiba)The Cain Saga volymer 1, 2, 3, 4:1, 4:2 (Kaori Yuki)
The Tarot Café volym 1-2 (Sang-Sun Park)Time Stranger Kyoko volym 1-3 (Arina Tanemura)
Tokyo Mew Mew volym 1-7 (Mia Ikumi & Reiko Yoshida)
Tokyo Mew Mew á la mode volym 1-2 (Mia Ikumi)
Wolf's Rain volym 1 (Keiko Nobumoto, Toshitsugu Iida)
xxxHOLiC volym 1-14 (CLAMP)
Totalt ca 156 böcker
Charles lista
Alice in the Country of Hearts 3 volymer
Anne Freaks 2 volymer
Black Butler 3 volymer
Blank Slate 2 volymer
Chibi Vampire 14 volymer
Chobits 4 volymer
Chrono Crusade 8 volymer
Crimson Shell 1 volym
Deadman Wonderland 3 volymer
Death Note 12 volymer
D.Gray-man 18 volymer
DNAngel 11 volymer
Dragon Ball 1 volym
Doors of Chaos 2 volymer
Fairy Cube 3 volymer
Fate/stay night 2 volymer
Fruits Basket 19 volymer
Full Metal Alchemist 23 volymer
God Child 8 volymer
Hayate The Combat Butler 6 volymer
.hack//Legenden om skymningsarmbandet 3 volymer
Haruhi Suzumiya 7 volymer
Heavens Will 1 volym
Hell Girl 6 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Abducted by Demons arc 2 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Cotton Drifting arc 2 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Curse Killing arc 2 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Time Killing arc 2 volymer
Higurashi no Naku Koro ni Beyond Midnight arc 1 volym
Inu Yasha 33 volymer
Kamikaze Kaitou Jeanne 7 volymer
Kieli 2 volymer
Legal Drug 1 volym
Love Hina 3 volymer
Lunar Legend Tsukihime 6 volymer
Magic Knight Rayearth 6 volymer
Maria Holic 3 volymer
Missing 3 volymer
Nabari no Ou 4 volymer
Naruto 10 volymer
Negima! 1 volym
Neon Genesis Evangelion 6 volymer
Nightmares for Sale 2 volymer
Nightmare Inspector 9 volymer
Oh! My Goddess 1 volym
Pandora Hearts 3 volymer
Pichi Pichi Pitch Mermaid Melody 2 volymer
Power! 6 volymer
Princess AI 3 volymer
Psycho Busters 5 volymer
Ranma ½ 4 volymer
Reading Club 1 volym
Rozen Maiden 8 volymer
S.A. 2 volymer
Sayonara Zetsubou Sensei 7 volymer
Shakugan no Shana 4 volymer
Shugo Chara 6 volymer
Sola 1 volym
Soul Eater 4 volymer
Spiral: The Bonds of Reasoning 9 volymer
Sugar Sugar Rune 8 volymer
The Tarot Café 3 volymer
Time Stranger Kyoko 3 volymer
Tokyo mew mew 7 volymer
Tokyo mew mew á la mode 2 volymer
Tsubasa RESERVoir CHRoNiCLE 2 volymer
Vampire Knight 10 böcker
xxxHolic 15 böcker
Zombie Loan 10 böcker
Totalt ca 393 böcker
Och vinnaren är Charles!
Det här inlägget finns mest för att vi ska skryta.
5 november 2010
Diverse om CLAMP och lite nya inköp
Goddag, och välkomna till novembers första inlägg! Jag tycker att jag och Charles har skött oss exemplariskt, tänka sig, hela 43 inlägg på bara 2 månader! Vi borde vara riktigt stolta över oss själva nu ^^ Vilket vi säkerligen också är, eller i alla fall jag.
Idag har jag (<--detta låter oroande likt ett normalt blogginlägg) varit och nördat runt på Stockholms diverse seriebutiker (<--okej det var inget). Mitt uppdrag var att lägga beslag på Fujoshi Rumiför att kunna ha mysig BL-innuendo ständigt i närheten utan att behöva sätta på en dator och därmed fastna vid diverse annan BL vilket misslyckades eftersom ingen hade den ¨'__¨' menmen, istället inhandlade jag FullMetal Alchemist bok nummer 17 (FMA bör tillägnas ett inlägg snarast), samt en omnibus av CLAMP som verkligen inte får plats i min hylla och därför får ligga ovanpå. Omnibusen är av CLAMPs serie "Clover" och det är just min tur att jag lyckas inhandla ännu en av de tre serier som CLAMP har bestämt sig för att dissa, varav de andra två är X/1999 och Legal Drug.
Sorg.
Allvarligt talat tycker jag att det är väldigt respektlöst av CLAMP att bara ... överge sina serier sådär! >__< De ritar bara xxxHolic och någonting vid namn Kobato nu, kan de inte återuppta någon av sina andra serier som har varit avstannade i mer än ett decennium? (Särskilt Legal Drug >_> att överge Kazahaya är som att överge en våt liten kattunge...och det är bara så fel.)
Clover-omnibusen innehöll de fyra färdigställda volymerna. Enligt Wikipedia:
SÅ VARFÖR RITAR MAN DEM INTE DÅÅÅÅ?!?!?!?!?! D:
Clover upphörde år 1999. Alltså har den varit i dödläge ännu längre än Legal Drug (som varit död sedan 2003). Inte snällt tycker man här.
För de som undrar vad Clover faktiskt handlar om kan jag göra ännu en sådan där tråkig bokrecensions-sak här (dvs. en översättning av förlagets baksidestext och sen lite klagomål från mig ^-^):
Kazuhiko är en ung, men redan djupt sårad, black-ops-agent (vad det heter på svenska vet jag inte ._. men en sån där militär som sysslar med saker som inte är helt lagliga, såna som konspirationsteoretiker tycker är intressanta :D) i en barock, retroteknologisk värld—sliten från sin pensionerade tillvaro för att eskortera den mystiska flickan Sue till ett resmål som bara hon känner till. Sue och Kazuhiko har aldrig träffats … men trots det känner hon honom. Sedan fyra års ålder växte hon upp med två avlägsna röster som enda mänskliga kontakt: hennes gamla "mormoders"—Kazuhikos överordnade, General Ko (pfft, det lät lite kul) och Kazuhikos döda flickväns, den vackra sångerskan Ora. Och Sue har varit fången i buren i alla dessa år på grund av vad hon är, och vad Clover Leaf-projektet upptäckte att hon var: en militär topphemlighet … och den farligaste personen i världen.
Berättarstilen i Clover är väldigt intressant. Bilderna är otroligt glesa och extremt estetiska, syftet är inte att klämma in så mycket story som möjligt på en sida utan det kan vara två små rutor och sedan bara tomhet för att uttrycka stämningen. Den började väldigt lovade med en intressant science fiction-värld, dock tyckte jag att den blev lite tråkig senare när fokuset blev på alla storrrrrmande kännnnnnslor eller ja, ni vet, shojo, vilket gör att dess medelbetyg sänks lite i mina ögon. ("Slutet" var däremot lite mer intressant när man fick veta mer om en annan karaktär.)
Omnibusformatet gör fint ifrån sig då man får masssssvis med fina färgsidor och exklusiva extrabilder i slutet! Clover rekommenderas mest till alla som tycker om bilder, artbooks och diverse, inte så mycket till hardcore fans av Naruto ^-^
För en gångs skull orkar jag inte sätta in en bild.
Idag har jag (<--detta låter oroande likt ett normalt blogginlägg) varit och nördat runt på Stockholms diverse seriebutiker (<--okej det var inget). Mitt uppdrag var att lägga beslag på Fujoshi Rumi
Sorg.
Allvarligt talat tycker jag att det är väldigt respektlöst av CLAMP att bara ... överge sina serier sådär! >__< De ritar bara xxxHolic och någonting vid namn Kobato nu, kan de inte återuppta någon av sina andra serier som har varit avstannade i mer än ett decennium? (Särskilt Legal Drug >_> att överge Kazahaya är som att överge en våt liten kattunge...och det är bara så fel.)
Clover-omnibusen innehöll de fyra färdigställda volymerna. Enligt Wikipedia:
The manga was conceived as a four part story. The first two volumes comprise part I and trace the main story in the present. The following two volumes are parts II and III, and are flashbacks which explain the history behind certain incidents. According to series head writerNanase Ohkawa, two further books are needed to complete the story.[1]
SÅ VARFÖR RITAR MAN DEM INTE DÅÅÅÅ?!?!?!?!?! D:
Clover upphörde år 1999. Alltså har den varit i dödläge ännu längre än Legal Drug (som varit död sedan 2003). Inte snällt tycker man här.
För de som undrar vad Clover faktiskt handlar om kan jag göra ännu en sådan där tråkig bokrecensions-sak här (dvs. en översättning av förlagets baksidestext och sen lite klagomål från mig ^-^):
Kazuhiko är en ung, men redan djupt sårad, black-ops-agent (vad det heter på svenska vet jag inte ._. men en sån där militär som sysslar med saker som inte är helt lagliga, såna som konspirationsteoretiker tycker är intressanta :D) i en barock, retroteknologisk värld—sliten från sin pensionerade tillvaro för att eskortera den mystiska flickan Sue till ett resmål som bara hon känner till. Sue och Kazuhiko har aldrig träffats … men trots det känner hon honom. Sedan fyra års ålder växte hon upp med två avlägsna röster som enda mänskliga kontakt: hennes gamla "mormoders"—Kazuhikos överordnade, General Ko (pfft, det lät lite kul) och Kazuhikos döda flickväns, den vackra sångerskan Ora. Och Sue har varit fången i buren i alla dessa år på grund av vad hon är, och vad Clover Leaf-projektet upptäckte att hon var: en militär topphemlighet … och den farligaste personen i världen.
Berättarstilen i Clover är väldigt intressant. Bilderna är otroligt glesa och extremt estetiska, syftet är inte att klämma in så mycket story som möjligt på en sida utan det kan vara två små rutor och sedan bara tomhet för att uttrycka stämningen. Den började väldigt lovade med en intressant science fiction-värld, dock tyckte jag att den blev lite tråkig senare när fokuset blev på alla storrrrrmande kännnnnnslor eller ja, ni vet, shojo, vilket gör att dess medelbetyg sänks lite i mina ögon. ("Slutet" var däremot lite mer intressant när man fick veta mer om en annan karaktär.)
Omnibusformatet gör fint ifrån sig då man får masssssvis med fina färgsidor och exklusiva extrabilder i slutet! Clover rekommenderas mest till alla som tycker om bilder, artbooks och diverse, inte så mycket till hardcore fans av Naruto ^-^
För en gångs skull orkar jag inte sätta in en bild.
29 oktober 2010
Varelsen återgår till sina rötter.
Eftersom jag, den högt vördade Varelsen, har tillbringat mina senaste inlägg med att fangirla över saker som jag för endast något år sedan behandlade som leprainfekterade hamstrar, tänker jag i detta inlägg skärpa till mig. Detta innebär att detta både kommer att bli längre och mer svårläsligt. WOOHOO! Nu ska alla normala bloggläsare hurra för mig och sluka det här som en glass med kolasås. (Ersätt kolasås med något annat om du inte gillar kolasås. Exempelvis jordgubbar.)
För några dagar sedan började jag läsa om ett par serier som jag har varit hemskt förtjust i under många långa år (typ 3), för nostalgins och uppskattningen av den äkta kvalitetens skull. (När man köper blandade mangor på rekommendation kan det hända att man får med flera som inte alls faller en i smaken och därmed bedövar känslan för riktigt bra serier; därmed kan det bara vara hälsosamt att återuppleva bra-heten hos de serier som man verkligen vet är ... bra.) När Varelsen får goda minnen kring något uppnår detta något en kultstatus hos Varelsen, som sedan absolut inte kan brytas och inte är ett random "KYAA ZOMG LAVI" (<--en överdrift och brutal kränkning från Charles sida ¨'_¨' jag är väl inte sådär?bara i hemlighet?) ryck utan snarare en mer lågmäld men samtidigt mycket mer djuprotad känsla som gör att man bara börjar le i hela ansiktet. (Exempel: Filmen Catwoman, som sågs av mig vid ca 11 års ålder i en katt- och Egyptenperiod och därmed höjdes till en status i likhet med Gud. Filmrecensenterna höll däremot inte med mig. Men dem skiter jag i.)
I vilket fall som helst ¨'_¨' Nu försöker jag bara motbevisa Charles genom att skriva alldeles för långa stycken med alldeles för många stora ord. Nu så :D Poängen :D En sådan gillar jaginte alls :D
Godchild
Kaori Yukis Godchild var den första mangan som jag verkligen på allvar Tyckte Hemskt Mycket Om. Jag stötte på den när den gick i Shojo Stars och fann den blodig men samtidigt väldigt fascinerande. Det jag nog gillar mest med den är upplägget som passar mig precis; den börjar med fristående äventyr men som ändå introducerar karaktärerna på ett naturligt sätt och övergår sedan stilfullt till en djupare plotline, medan alla oneshots ändå sprängs in ibland för att behålla variationen. Dessutom är den så härligt skruvad på ett sätt som ändå inte känns totalt ologiskt (världen rymmer många underligheter), och handlar om djupt psykologiskt störda människor. Djupt psykologiskt störda människor är alltid intressantast att läsa om :D Eller djupt psykologiskt störda människoliknande saker (Anne Rice's Vampire Chronicles! <3). Dessutom är den av en utmärkt längd (7-13 böcker är den optimala längden på en serie; räknat med eller utan Cain Saga blir Godchild oavsett perfekt längd!) med en rejäl plot twist och ett rörande och tvetydigt slut som inte drar sig för att göra läsaren bedrövad. Den bästa sortens serie helt enkelt.
xxxHolic
Biblioteket i mitt område har bara första volymen av xxxHolic. Detta var innan jag kände till Science Fiction Bokhandeln, och den volymen blev omlånad HUR många gånger som helst xD Jag tröttnade aldrig på den! Jag tyckte helt enkelt att den var precis lika cool varje gång jag läste den. Det var urbant övernaturligt, det var teman värda att begrubbla, och det var baseballträn som döptes till Skära-Igenom-Metall-Svärd (vilket jag garvade åt. Länge). xxxHolic är så underlig och speciell på alla sätt, tecknarstilen är medvetet lite konstig och annorlunda från andra CLAMP-serier för att uppehålla seriens surrealism. Även den gör det här mysiga med fristående äventyr som ändå ger mer inblick i huvudpersonernas syn på saken än ett utomstående perspektiv, Watanuki är sannerligen älskvärd av sig ^-^ Det som gör xxxHolic snäppet sämre än Godchild är dels det utdragna antalet böcker innan storyn kommer igång, dels att surrealismen och crossovern med Tsubasa går överstyr när det väl händer. Men annars är den så hemskt trevlig, med sina lättlästa kapitel (förutom möjligtvis aphanden x_x den är läskig!) och neotraditionella asiatiska stämning.
Av någon anledning gör Legal Drug-crossoverbiten alltid mig glad :D Varför då? Den är typ två sidor? Men Legal Drug är också ohyggligt bra >_> Dock har den varit avstannad i produktionen i 7 år. CLAMP måste få böter.
Jag är för tillfället på bok 2 i båda serier i minextremt snabba ahem ahem omläsning. Eftersom klockan nu är 00.27 så ska jag stänga av datorn och (inte sova, vad tror du? ¨'_¨' det här är enda tiden på dygnet då det är tyst!) läsa arcen Butterfly Bones; Alexis lives on :3
Baibai ^-^
och där fick du din intellektuella sak, Charles ¨'_¨' heheh x) du är nog den enda som har läst hit.
~owari~
För några dagar sedan började jag läsa om ett par serier som jag har varit hemskt förtjust i under många långa år (typ 3), för nostalgins och uppskattningen av den äkta kvalitetens skull. (När man köper blandade mangor på rekommendation kan det hända att man får med flera som inte alls faller en i smaken och därmed bedövar känslan för riktigt bra serier; därmed kan det bara vara hälsosamt att återuppleva bra-heten hos de serier som man verkligen vet är ... bra.) När Varelsen får goda minnen kring något uppnår detta något en kultstatus hos Varelsen, som sedan absolut inte kan brytas och inte är ett random "KYAA ZOMG LAVI" (<--en överdrift och brutal kränkning från Charles sida ¨'_¨' jag är väl inte sådär?
I vilket fall som helst ¨'_¨' Nu försöker jag bara motbevisa Charles genom att skriva alldeles för långa stycken med alldeles för många stora ord. Nu så :D Poängen :D En sådan gillar jag
Godchild
Kaori Yukis Godchild var den första mangan som jag verkligen på allvar Tyckte Hemskt Mycket Om. Jag stötte på den när den gick i Shojo Stars och fann den blodig men samtidigt väldigt fascinerande. Det jag nog gillar mest med den är upplägget som passar mig precis; den börjar med fristående äventyr men som ändå introducerar karaktärerna på ett naturligt sätt och övergår sedan stilfullt till en djupare plotline, medan alla oneshots ändå sprängs in ibland för att behålla variationen. Dessutom är den så härligt skruvad på ett sätt som ändå inte känns totalt ologiskt (världen rymmer många underligheter), och handlar om djupt psykologiskt störda människor. Djupt psykologiskt störda människor är alltid intressantast att läsa om :D Eller djupt psykologiskt störda människoliknande saker (Anne Rice's Vampire Chronicles! <3). Dessutom är den av en utmärkt längd (7-13 böcker är den optimala längden på en serie; räknat med eller utan Cain Saga blir Godchild oavsett perfekt längd!) med en rejäl plot twist och ett rörande och tvetydigt slut som inte drar sig för att göra läsaren bedrövad. Den bästa sortens serie helt enkelt.
| dessutom läste jag denna under min yaoi-är-djävulens- avkomma-period, så jag tänker inte ens nämna något sådant :D jag har alltid haft svårt för riff :D:D:D:D:D:D |
xxxHolic
Biblioteket i mitt område har bara första volymen av xxxHolic. Detta var innan jag kände till Science Fiction Bokhandeln, och den volymen blev omlånad HUR många gånger som helst xD Jag tröttnade aldrig på den! Jag tyckte helt enkelt att den var precis lika cool varje gång jag läste den. Det var urbant övernaturligt, det var teman värda att begrubbla, och det var baseballträn som döptes till Skära-Igenom-Metall-Svärd (vilket jag garvade åt. Länge). xxxHolic är så underlig och speciell på alla sätt, tecknarstilen är medvetet lite konstig och annorlunda från andra CLAMP-serier för att uppehålla seriens surrealism. Även den gör det här mysiga med fristående äventyr som ändå ger mer inblick i huvudpersonernas syn på saken än ett utomstående perspektiv, Watanuki är sannerligen älskvärd av sig ^-^ Det som gör xxxHolic snäppet sämre än Godchild är dels det utdragna antalet böcker innan storyn kommer igång, dels att surrealismen och crossovern med Tsubasa går överstyr när det väl händer. Men annars är den så hemskt trevlig, med sina lättlästa kapitel (förutom möjligtvis aphanden x_x den är läskig!) och neotraditionella asiatiska stämning.
Av någon anledning gör Legal Drug-crossoverbiten alltid mig glad :D Varför då? Den är typ två sidor? Men Legal Drug är också ohyggligt bra >_> Dock har den varit avstannad i produktionen i 7 år. CLAMP måste få böter.
| ALLA GILLAR FJÄRILAR OCH RÖKELSE |
Jag är för tillfället på bok 2 i båda serier i min
Baibai ^-^
och där fick du din intellektuella sak, Charles ¨'_¨' heheh x) du är nog den enda som har läst hit.
~owari~
28 oktober 2010
Fujoshi Rumi eller Varelsen får fangirldamp igen, fast inte lika allvarlig sådan.
Har ni någonsin upplevt att man på ett eller annat sätt strosar runt lite grann på internet och på något sätt lyckas hitta en ytterst 5lig manga som är så bra att man till slut överhuvudtaget glömmer vart man hittade den? I sådana fall kan man inte annat än tro att det var Hitsuzen – eller ödet, som Ichihara Yuuko föredrar att säga.
Jag fann av en slump mangan Fujoshi Rumi, a.k.a Mousou Shoujo Otakukei, på Mangafox, och jag så att säga dog lite. Handlingen, en feelgood romantisk komedi, har en utgångspunkt i Takahiro Abe, en vanlig, välanpassad och proper ung man. Under sitt första år på gymnasiet förälskar han sig i Rumi Asai – en yaoi-moe-älskande otaku som är så långt ifrån vanlig som det går att bli. Rumi är fullständigt övertygad om att Takahiro och Shunsuke Chiba, Abes bästis från mellanstadiet, älskar varandra och låter sina fujoshifantasier löpa fritt!
Kan förälskelse uppstå mellan en vanlig kille och en Fujoshi?
(fujoshi = en galen fangirl av gayromanser som ibland kan vara en aning socialt inadept. Den ordagranna översättningen blir något i stil med "rutten flicka", ohohoho.)
Fujoshi Rumi är egentligen en seinen, men det är så pass mycket fanserviceav den trevliga sorten att det i början knappt märks alls. I senare kapitel blir det dock fler bröst, trosor, shoujo-ai-tafsning och så vidare än vad jag egentligen trivs med (Mangafox kategoriserar den som ecchi, det stämmer antagligen.......), men alla bilder på pojkar som ramlar på varandra den referensfyllda humorn är såpass rolig att den fick MIG att läsa igenom en hel tråkig mangakonvents-arc som gick ut på att själva seinenmålgruppen skulle få sina fetischer uppfyllda.
Det som är underbart med mangan är den skyhöga igenkänningsfaktorn, jag började asgarva av chockblandad förtjusning varje gång den tillsynes oskyldiga men näsblödande och egentligen extremt perversa Rumi svimmar då Chiba och Abe hamnar i lustigaställningar situationer, tänker sig sig själv som kille eller går runt och dreglar på gympan eller får allmän moepanik. Samtidigt som den bidrar med Fetish Fuel åt alla så lyckas den kärleksfullt ironisera över hela otakukulturen (typ som Ouran med reverse-harem-genren) med sina massvis av referenser. Den kan inte mäta sig med referenserna i Sayonara Zetsubou Sensei som tar upp nästan halva boken, men många är det. Dessutom fanns det inga karaktärer jag störde mig på, inte ens när de trakasserar varandra för det ska man ju ha förutsett x) Alla var faktiskt väldigt lätta att tycka om i all sin pervositet (Mary Sues är de inte!), och man sitter och hoppas både på att folk av samma kön ska ramla på varandra mer och att folk av motsatt kön ska sluta vara tröga och bara erkänna.
Dock kom den ultimata nådastöten för gör-Varelsen-till-ett-jättestort-fan genom detta. Av alla mangor i HELA CYBERSPACE lyckas jag fastna för en som refererar till min OTP!!1!111!1!1!!1!!1 HITSUZEN INDEED!
Jag skall inhandla denna så snart det bara går. SF-bokhandeln har den inte, däremot har det dyra men trevliga alternativet Comics Heaven den i lager vilket gör mig lycklig. Jag menar. Referenser till LaviYuu. Nu dör jag~~!
(Charles: Nu när jag äntligen utforskar och hittar någon manga på egen hand så är det självfallet rena motsatsen till vad du gillar >_> heheh, förlåt xD fast nä x3)
Jag fann av en slump mangan Fujoshi Rumi, a.k.a Mousou Shoujo Otakukei, på Mangafox, och jag så att säga dog lite. Handlingen, en feelgood romantisk komedi, har en utgångspunkt i Takahiro Abe, en vanlig, välanpassad och proper ung man. Under sitt första år på gymnasiet förälskar han sig i Rumi Asai – en yaoi-moe-älskande otaku som är så långt ifrån vanlig som det går att bli. Rumi är fullständigt övertygad om att Takahiro och Shunsuke Chiba, Abes bästis från mellanstadiet, älskar varandra och låter sina fujoshifantasier löpa fritt!
Kan förälskelse uppstå mellan en vanlig kille och en Fujoshi?
(fujoshi = en galen fangirl av gayromanser som ibland kan vara en aning socialt inadept. Den ordagranna översättningen blir något i stil med "rutten flicka", ohohoho.)
Fujoshi Rumi är egentligen en seinen, men det är så pass mycket fanservice
Det som är underbart med mangan är den skyhöga igenkänningsfaktorn, jag började asgarva av chockblandad förtjusning varje gång den tillsynes oskyldiga men näsblödande och egentligen extremt perversa Rumi svimmar då Chiba och Abe hamnar i lustiga
Dock kom den ultimata nådastöten för gör-Varelsen-till-ett-jättestort-fan genom detta. Av alla mangor i HELA CYBERSPACE lyckas jag fastna för en som refererar till min OTP!!1!111!1!1!!1!!1 HITSUZEN INDEED!
Jag skall inhandla denna så snart det bara går. SF-bokhandeln har den inte, däremot har det dyra men trevliga alternativet Comics Heaven den i lager vilket gör mig lycklig. Jag menar. Referenser till LaviYuu. Nu dör jag~~!
(Charles: Nu när jag äntligen utforskar och hittar någon manga på egen hand så är det självfallet rena motsatsen till vad du gillar >_> heheh, förlåt xD fast nä x3)
| vol. 1 |
21 oktober 2010
Fangirl-moment, den riktiga varelsen återkommer strax.
AUUGUGHGHHHH. Mina böcker har anlänt från Adlibris. Jag tillbringade gårdagen samt idag med att läsa första boken av Nightmare Inspector; den är mycket trevlig och sådär lite psykologisk som Charles sade en gång men jag skulle dock ha velat se lite mer karaktärsutveckling redan i början istället för bara oneshots, var vad jag tänkte .__. (Lite mer som xxxHolic, den går ju lite i samma stil sådär :3) Nåja, sedan öppnade jag upp och läste bok 11 av D.Gray-man, och jag blev bara helt AUAUGUGUGHGHHHHHHH o______________O igen som om inget hade hänt. Trots att jag redan har sett hela Ark-arcen (:D) som anime så njuter jag precis lika mycket av att läsa den ändå, DGM är ju trots allt DGM!!1!!1!11!111!
Jag tror att det som gör den så fantastisk är hur stämningen mellan alla karaktärer är uppmålad, eller ja, då särskilt stämningen mellan den goda och den onda sidan :D Alla Noahs är så mänskliga på ett sätt som villains ofta inte lyckas med och sättet som de interagerar med exorcisterna på är så episkt trevligt<3 (exempel: Jasdevi & Allen X3 och Rooooaaaaaadddddddddd :DDDDDD) Det skadar ju inte att den är snyggt ritad och har en story och sådana där saker också, till skillnad från alla andra shonen på 504529137681 kapitel, *ahem*.
Och Lavi. Auuuhhhhhhh, Lavi. (Jag måste sluta med det där.) Men det går inte >_> (<-svarar sig själv) Han är bara så…AUGH!! Jag hade inte läst D.Gray-man på ett tag och känslan av att se Lavi i en story hade försvunnit lite, det var nästan så att jag skrattade åt mig själv men så bara vände jag sida till kapitel 100 och näsblödde metaforiskt (?) en aning, pinsamt nog blev jag tvungen att slita blicken, heh ♥ HERREJÖSSES HAN ÄR FÖR SNYGG >____> och han är så perfekt för kannndaaaaa D:
Det enda jag är orolig för när det gäller utvecklingen av D.Gray-man är att den går i Shonen Jump och att Hoshino kanske kan tänkas driva den vidare bortom sitt egentliga omfång, som har hänt en del andra serier, *ahem*. Hon borde avsluta DGM på 30-40 volymer och ge Earl/Black Order-konflikten en lösning (eller åtminstone en upplösning), istället för att döda sin antagonist två gånger på extremt nedvärderande sätt och ersätta dem med piercade saker som trycker på ångra så fort de har genomfört sina mästerplaner, ahem ahem AHEM.
Naruto borde ha slutat vid Orochimaru T___T
Men men, oavsett hur det går för D.Gray-man i framtiden så tänker jag nu spendera min tid med att bara titta på de sex färska volymerna som ligger och glänser lite i min bokhyllaoch även om serien går åt helvete finns ju få-damp-på-båten-utan-hårband-scenen att glo på några gånger.
Mata ne, nästa gång är det förhoppningsvis normala Varelsen som skriver ^__^
Jag tror att det som gör den så fantastisk är hur stämningen mellan alla karaktärer är uppmålad, eller ja, då särskilt stämningen mellan den goda och den onda sidan :D Alla Noahs är så mänskliga på ett sätt som villains ofta inte lyckas med och sättet som de interagerar med exorcisterna på är så episkt trevligt<3 (exempel: Jasdevi & Allen X3 och Rooooaaaaaadddddddddd :DDDDDD) Det skadar ju inte att den är snyggt ritad och har en story och sådana där saker också, till skillnad från alla andra shonen på 504529137681 kapitel, *ahem*.
Och Lavi. Auuuhhhhhhh, Lavi. (Jag måste sluta med det där.) Men det går inte >_> (<-svarar sig själv) Han är bara så…AUGH!! Jag hade inte läst D.Gray-man på ett tag och känslan av att se Lavi i en story hade försvunnit lite, det var nästan så att jag skrattade åt mig själv men så bara vände jag sida till kapitel 100 och näsblödde metaforiskt (?) en aning, pinsamt nog blev jag tvungen att slita blicken, heh ♥ HERREJÖSSES HAN ÄR FÖR SNYGG >____> och han är så perfekt för kannndaaaaa D:
Det enda jag är orolig för när det gäller utvecklingen av D.Gray-man är att den går i Shonen Jump och att Hoshino kanske kan tänkas driva den vidare bortom sitt egentliga omfång, som har hänt en del andra serier, *ahem*. Hon borde avsluta DGM på 30-40 volymer och ge Earl/Black Order-konflikten en lösning (eller åtminstone en upplösning), istället för att döda sin antagonist två gånger på extremt nedvärderande sätt och ersätta dem med piercade saker som trycker på ångra så fort de har genomfört sina mästerplaner, ahem ahem AHEM.
Naruto borde ha slutat vid Orochimaru T___T
Men men, oavsett hur det går för D.Gray-man i framtiden så tänker jag nu spendera min tid med att bara titta på de sex färska volymerna som ligger och glänser lite i min bokhylla
Mata ne, nästa gång är det förhoppningsvis normala Varelsen som skriver ^__^
Etiketter:
d.gray-man,
fangirls,
Lavi,
Naruto,
varelsen
17 oktober 2010
mysiga OTs och ETs :D (Varelsens version)
Den här låten är ... så underbar *__* Jag hatade den till en början, men efter att ha hört den genom hela tredje säsongen av D.Gray-Man så blev den till sist ":D" och sedermera knarkad. (Gå förresten in på klippet på YouTube och lägg märke till smileyn efter den näst högst betygsatta kommentaren xD)
Doubt & Trust - Access
Åh vad den här satte sig; introt till Pandora Hearts om någon undrar, därav den tuffa bilden :3
Parallel Hearts - FictionJunction Yuuka
Augh =__= Denna däremot är ond. Jag vet inte vart den kom ifrån, jag lyssnade på någonting helt annat och så kom den som bakgrundmusik till eftertexterna. Jag har haft den i huvudet sedan dess. ET till någon säsong av Naruto.
Nakushita Kotoba - No Regret Life
Pissiga Sony Music har tagit bort originalversionen av den mysiga insert themen till Kuroshitsuji II så nu finns bara dryga fandubs kvar. Låten heter Kagayaku Sora no Shijima Ni Wa och framförs av Kalafina om någon vill surfa runt och försöka hitta den riktiga ¨'__¨'
OTn från Kuroshitsuji I tog de däremot INTE bort! Mysig och underbart nostalgisk efter CLAUDE och innan Sebastian blev konstig ¨'__¨'
Monochrome no Kiss - SID
Den här är egentligen ganska jobbig. Men den förvandlades till en uthärdlig och catchy låt efter andra genomlyssningen, á la Caramelldansen. Vad den heter har jag ingen aning om, det är väl det där som står i början av videon. Den är från To Aru Majutsu No Index, lägg märke till Fem!Kanda:n, den störda Allenkopian och Crosswannaben på bilden x)
Mysigt piano är mysigt.
Random påträffad DNAngel OT från runtsurfning på YouTube, jag har inte sett själva DNAngel-animen.
Och auughh. AUUGGGHHHHH, DEN HÄRRRRRRR. Den var så underbar att den numera är sönderlyssnad ("Musician" i slutet på videon också *-*). Första DGM-OT:n.
Innocent Sorrow - Abingdon Boys School.
Nu vet jag att jag tänkte lägga upp någonting här, en eller flera, som jag har glömt, kommer att komma på igen klockan två på natten och skrika NEEEJ HELSKOTTA OCKSÅ inuti mitt huvud, menmen x) Folket får nöja sig med ovanstående special mentions som lyckades ta sig igenom filtret :D
Nejnej, det här är inte alls perverst ^_^
I lördags var jag inne i stan och flummade med konventare på BR leksaker och Plattan :D skojskoj som väntat, menmen, hela gruppen gick runt och diskuterade en quiz som majoriteten hade gjort för att se vilken slags seme/uke man är x) Imorse fann jag testet, här ser ni mitt resultat (det var ungefär precis vad jag hade väntat mig ^_____^'):

You are a Innocent Uke!
Cute and sweet, and most gentle of all uke, whips and chains are not for you - you just want someone to love you. You are often spotted in candy shops wearing furry kitty ears, where you are sure to be noticed by the Romantic Seme, whose protective instincts will kick in and will only want to take you home and love and protect you. And you, of course, will be more than happy to spend the rest of your life baking cookies for your seme.
Most compatible with: Romantic Seme
Least compatible with: Sadistic Seme, Don't Fuck With Me Seme
What seme or uke are you? Take the experience at SemeUke.com, or get seme/uke merch..
^gör testet via länken ovan 8D
Är det inte lite underligt att ett motstånd mot kedjor anses vara undantaget snarare än regeln? ¨'__¨' Nåja, yaoi är väl yaoi (och 90% av all yaoi är skit -__- det är väl ingen mening om de inte älskar varandraaa D: <--*känner sig instämmande-på-profil-aktig*)
You are a Innocent Uke!
Cute and sweet, and most gentle of all uke, whips and chains are not for you - you just want someone to love you. You are often spotted in candy shops wearing furry kitty ears, where you are sure to be noticed by the Romantic Seme, whose protective instincts will kick in and will only want to take you home and love and protect you. And you, of course, will be more than happy to spend the rest of your life baking cookies for your seme.
Most compatible with: Romantic Seme
Least compatible with: Sadistic Seme, Don't Fuck With Me Seme
What seme or uke are you? Take the experience at SemeUke.com, or get seme/uke merch..
^gör testet via länken ovan 8D
Är det inte lite underligt att ett motstånd mot kedjor anses vara undantaget snarare än regeln? ¨'__¨' Nåja, yaoi är väl yaoi (och 90% av all yaoi är skit -__- det är väl ingen mening om de inte älskar varandraaa D: <--*känner sig instämmande-på-profil-aktig*)
14 oktober 2010
För alla er som har undrat.
De senaste dagarna har jag flera gånger fått frågan vad jag gör på min fritid. Mitt svar brukar, förutom ett "Ööööhhhhhh …" bli någonting i stil med äter, läser, och datoranvänder. Sanningen är dock en aning annorlunda (idag har jag t ex nördat TV-serier från 90-talet med usla effekter i ett par timmar), här kommer en inblick som de flesta av er säkert inte skulle ha velat ha.
TristessXVarelsen är absolut ingen OTP, och den brukar generera småpeddiga saker som följande serie (läses åt västerländskt håll var spalt för sig):
Detta var en impuls efter att jag kom tillbaka från gympan och verkligen inte hade lust att jobba, då blir det istället uttryck för hur jag önskar att min gympa skulle vara. Föreställer absolut inte riktiga personer med undantag för mitt eget alter ego (jag får känslan att det där inte var en komplimang), för i så fall skulle jag inte kunna vara med på gymnastiken längre med risk för upprepning av sista rutan. (På senaste lektionen daskade anonym 1 till anonym 2 i rumpan, jag fick kolla bort extremt snabbt för att inget konstigt skulle hända.)
Så nåja, det är alltså sådant här jag gör på fritiden. Det vill säga, klottrar ned halvperversa serier på bortsprungna ritpapper, tuschar dem dagen efter med nyinköpta pennor från Clas Ohlson (smala stift = lycka ~ <3), och färglägger småslarvigt hår och blod i Paint.NET när jag återvänder hem. (Bakgrunder och screentones känner sig fedt dissade, för alla som inte förstod det så är grejerna i de tredje rutorna bishie sparkelz som jag inte orkade lägga ned tid på.) Om det finns någon människa därute som brukar ha något bättre för sig så kan väl den tipsa mig om något så att jag inte fortsätter med ovanan att tillbringa min fritid med att våldta det motsatta könets integritet och tänka mig bishies i shorts för att ta mig igenom idrottslektionerna?
om någon i skolan läser det här känner de sig rädda nu, eftersom vår skola har enorm brist på folk som uppskattar bishounen on bishounen :'(
som kompensation blir jag själv bara värre och värre, så om någon vill komma ut är det här rätt tillfälle
som kompensation blir jag själv bara värre och värre, så om någon vill komma ut är det här rätt tillfälle
Etiketter:
Idrott,
serier,
shounen-ai,
skolan,
varelsen
Memes är verkligen ... memes
Jag fick ett mail i min inkorg häromdagen. Jag kollar på det och ser att det är från min moster (cirka 55 år), och innehåller den glada raden "check this out on youtube" med en länk. Eftersom min moster är min moster så antog jag att det skulle vara något klipp med roliga katter och skojig musik till, hahah, tänker jag då, roliga katter med skojig musik till är ju som sagt alltid trevligt!
Men icke, jag klickar på länken och de bekanta tonerna från Rick Astleys "Never Gonna Give You Up" fyller mina hörlurar. Jag hade blivit rickrollad av min moster.
Jag blev rickrollad av MIN MOSTER. Jag kan nu skryta med att ha blivit rickrollad av min moster. Internet är sannerligen ett underligt fenomen.
Men icke, jag klickar på länken och de bekanta tonerna från Rick Astleys "Never Gonna Give You Up" fyller mina hörlurar. Jag hade blivit rickrollad av min moster.
Jag blev rickrollad av MIN MOSTER. Jag kan nu skryta med att ha blivit rickrollad av min moster. Internet är sannerligen ett underligt fenomen.
12 oktober 2010
Bakgrundsmusik...eller något
Jag knarkar MUCC för tillfället så här nedan delas det med av lite trevliga låtar
Etiketter:
Ame no Orchestra,
Gerbera,
Karasu Lastica,
MUCC,
Musik,
varelsen
"Bojkotta Naruto"-kampanjen
Varning: Detta inlägg kan innehålla spoilers fram till Naruto kapitel 500 (vad det motsvarar i animen vet jag inte och orkar inte ta reda på det heller :3) som jag missat att göra vita, men eftersom Kishimoto knappast genomför alla avslöjanden på ett smidigare sätt så kan ni lika gärna läsa ändå.
Något måste göras! Vi måste sluta upp tillsammans och knuffa ner Naruto från sin pedestal som mangavärldens populäraste serie. Och varför måste vi det, frågar ni er? Jo, bevisen frodas!!
Masashi Kishimoto har totalt förlorat den lilla förmåga han haft att fortsätta skapa en respektabel serie. Allting börjar med Sasuke. Redan i de första böckerna deklarerar Kishimoto att Sasuke är hans absoluta favoritkaraktär, men det blir bara värre och värre under seriens gång. Det är Sasuke som dominerar hela storyn utan att för den delen vara med: särskilt under Shippuuden kan han vara borta i en sisådär 40 kapitel men spökar ändå eftersom alla går runt och tänker på honom hela tiden. Kishimoto slösar resten av dessa 40 kapitel på en strid som aldrig tar slut (han fick mig att för evigt inte tåla Sasori med hjälp av detta knep, jag satt bara och önskade att han skulle dö någon gång), och när man sitter där och irriterar sig och precis tänker sluta läsa så dyker Sasuke upp igen och bidrar med lite story, ett riktigt fult knep tycker jag >__< Enda anledningen till att mangan inte heter Sasuke är att det skulle få Sasuke att förlora sin distansmakt eftersom han skulle ha behövt vara med istället för att bara avlägsna sig och ändå få alla att vara besatta av honom.
Eftersom Naruto är en slagsmålsmanga så kan man egentligen inte klaga på de långa striderna, det är väl en personlig åsikt. Men alla dessa upprepade strider på en hel bok orsakar sakta men säkert alla intressanta karaktärers död! Jag menar, hur många finns det kvar nu? Orochimaru är död, Deidara, Sasori (trots att jag hatar honom), Kimimaro, Jiraiya, till och med Itachi har strukit med, tillsammans med otaliga andra, och vilka har vi kvar? Kabuto, Killerbee och Madara utgör knappast någon 5lig cast. Och de karaktärer som faktiskt fortfarande lever är ju nästan aldrig med, Gaara till exempel har knappt fått något utrymme på sistone.
Det var Orochimarus död som verkligen fick mig att ilskna till. Resten av världen må hata Orochimaru, men det är bara för att de faller i Kishimotos fälla ;__; Det är så uppenbart att han hatar sin egen antagonist (säkert eftersom han vill göra något med Sasuke som inte är att dyrka honom). Jag vet inte, han är en av mina favoritkaraktärer av någon anledning, trots att han är så konstig. Det är därför jag blir så arg över att Kishimoto kunde få mig att skämmas över hur Orochimaru betedde sig i Shippuuden – han gav honom en töntig klänning och ett överdrivet Sasukekomplex, samt en död som var totalt OOC. Jag menar, har man varit antagonist genom HELA originalseriens 25-nånting böcker, utfört omänskliga experiment, dödat Hokagen (där rök en till), och vänt Sasuke till den mörka sidan (hela grunden för handlingen), är det extremt ologiskt att när man äntligen lyckas komma tillbaka genom sin superfantastiska odödlighetsteknik helt spontant ploppar ut ur någons mun, börjar skratta ondskefullt och dramatiskt skriker ut hela sin plan medan man samtidigt lämnar sig helt öppen för attack och blir ihjälbränd av någon Uchiha.
Dessutom tycker jag att allt som skulle ha varit en Big Reveal (stort avslöjande för er som inte kan engelska, varför jag nu fick för mig att hjälpa er helt plötsligt) var otroligt dåligt utfört, som att Tobi är Madara och att Yondaime Hokage var Narutos pappa (jag menar I Am Your Father-ögonblicket brukar väl alltid vara dramatiskt?). De bara lät det halka ut liksom .__. Till och med pinsamma åskväder vid precis rätt tidpunkt är ju mer spännande än det här?
Eftersom det finns få serier som inte har en enda sak som går att kritisera ska jag inte fortsätta hacka på alla Narutos små fel, det är faktiskt inte så att jag har något emot den! Snarare rekommenderar jag att man ska läsa hela första halvan och en bra bit in i Shippuuden, eftersom man är helt lost i mangavärlden om man inte är bekant med Naruto, det är som att inte veta vilka kungafamiljen är (med detta menar jag att man går miste om massor av skämt och referenser, inte att Naruto på något sätt är kungligt). Om man inte orkar läsa så mycket kan man läsa spoilers på Narutopedia men det är ändå bättre att ha någon känsla för atmosfären i serien. Och den är faktiskt rätt okej fram tills alla börjar dö som flugor, förutom alla jobbiga karaktärer såklart, de överlever.
Det som har gjort att jag avskyr Naruto så mycket nu är att Kishimoto uppenbarligen har noll planer och bara ritar för att han vet att miljoner människor läser hans kapitel varje vecka. Han har förlorat all respekt för sin värld och alla karaktärer som han inte själv har en svag punkt för ska skämmas ut så gott det bara går, medan Sasuke ska höjas till en status i likhet med "Gud" (han är med så sällan att folket snart kommer att börja tvivla på att han överhuvudtaget finns).
Kishimoto bajsar ut nya "idéer" och evighetslånga strider på löpande band så att han ska kunna leva på något annat än ramen tills dess att han faktiskt kommer på något sätt att avsluta serien. Vilket förmodligen inte kommer att hända eftersom själv har förgjort alla möjligheter till en story genom att Sasuke förstör saker eller Naruto fixar dem. Detta skamlösa beteende från en författare ska inte under några omständigheter tolereras, så lägg ner Naruto tills Kishimoto skärper sig och börjar leverera något som han inte kom på när han var bakfull eller hur man nu gör för att skapa en karaktär som Killerbee.
Läs Nabari no Ou istället.
Något måste göras! Vi måste sluta upp tillsammans och knuffa ner Naruto från sin pedestal som mangavärldens populäraste serie. Och varför måste vi det, frågar ni er? Jo, bevisen frodas!!
Masashi Kishimoto har totalt förlorat den lilla förmåga han haft att fortsätta skapa en respektabel serie. Allting börjar med Sasuke. Redan i de första böckerna deklarerar Kishimoto att Sasuke är hans absoluta favoritkaraktär, men det blir bara värre och värre under seriens gång. Det är Sasuke som dominerar hela storyn utan att för den delen vara med: särskilt under Shippuuden kan han vara borta i en sisådär 40 kapitel men spökar ändå eftersom alla går runt och tänker på honom hela tiden. Kishimoto slösar resten av dessa 40 kapitel på en strid som aldrig tar slut (han fick mig att för evigt inte tåla Sasori med hjälp av detta knep, jag satt bara och önskade att han skulle dö någon gång), och när man sitter där och irriterar sig och precis tänker sluta läsa så dyker Sasuke upp igen och bidrar med lite story, ett riktigt fult knep tycker jag >__< Enda anledningen till att mangan inte heter Sasuke är att det skulle få Sasuke att förlora sin distansmakt eftersom han skulle ha behövt vara med istället för att bara avlägsna sig och ändå få alla att vara besatta av honom.
Eftersom Naruto är en slagsmålsmanga så kan man egentligen inte klaga på de långa striderna, det är väl en personlig åsikt. Men alla dessa upprepade strider på en hel bok orsakar sakta men säkert alla intressanta karaktärers död! Jag menar, hur många finns det kvar nu? Orochimaru är död, Deidara, Sasori (trots att jag hatar honom), Kimimaro, Jiraiya, till och med Itachi har strukit med, tillsammans med otaliga andra, och vilka har vi kvar? Kabuto, Killerbee och Madara utgör knappast någon 5lig cast. Och de karaktärer som faktiskt fortfarande lever är ju nästan aldrig med, Gaara till exempel har knappt fått något utrymme på sistone.
Det var Orochimarus död som verkligen fick mig att ilskna till. Resten av världen må hata Orochimaru, men det är bara för att de faller i Kishimotos fälla ;__; Det är så uppenbart att han hatar sin egen antagonist (säkert eftersom han vill göra något med Sasuke som inte är att dyrka honom). Jag vet inte, han är en av mina favoritkaraktärer av någon anledning, trots att han är så konstig. Det är därför jag blir så arg över att Kishimoto kunde få mig att skämmas över hur Orochimaru betedde sig i Shippuuden – han gav honom en töntig klänning och ett överdrivet Sasukekomplex, samt en död som var totalt OOC. Jag menar, har man varit antagonist genom HELA originalseriens 25-nånting böcker, utfört omänskliga experiment, dödat Hokagen (där rök en till), och vänt Sasuke till den mörka sidan (hela grunden för handlingen), är det extremt ologiskt att när man äntligen lyckas komma tillbaka genom sin superfantastiska odödlighetsteknik helt spontant ploppar ut ur någons mun, börjar skratta ondskefullt och dramatiskt skriker ut hela sin plan medan man samtidigt lämnar sig helt öppen för attack och blir ihjälbränd av någon Uchiha.
Lite puckat säger jag bara.
Jag borde egentligen ha slutat läsa då, för utan Orochimaru känns allt bara ... tomt >_> Men eftersom det antagligen bara är jag här som överhuvudtaget är lite positivt inställd till Orochimaru så kan jag påpeka resten av Narutos brister. Det som sorgligt nog inte fick mig att sluta läsa men som verkligen var skumt var Pain-arcen. Så Nagato bestämmer sig för att spränga hela Konoha – en möjligtvis intressant händelse – och sen när han har gjort det kommer en ninja i brandgul dräkt och skriker lite på honom så han återupplivar alla, jaha, okej... Nu när man äntligen trodde att någonting som skulle kräva den minsta plotskrivarförmåga från Kishimotos sida (s.k. "författande") hade skett så fixar man det genom att lägligt tillämpa First Law of Resurrection/Death Is Cheap (se TVtropes.org). Ska författaren vara så här lat så blir det ju bara uppenbart att han inte har någon plan för hur serien ska utvecklas och har fått med ungefär en tredjedel så mycket story på 60-nånting böcker som Arakawa klarade på de 12 Fullmetal Alchemist jag har läst >__> Istället fylls tiden med ritningar av hur chakra rör sig genom folks fötter.Dessutom tycker jag att allt som skulle ha varit en Big Reveal (stort avslöjande för er som inte kan engelska, varför jag nu fick för mig att hjälpa er helt plötsligt) var otroligt dåligt utfört, som att Tobi är Madara och att Yondaime Hokage var Narutos pappa (jag menar I Am Your Father-ögonblicket brukar väl alltid vara dramatiskt?). De bara lät det halka ut liksom .__. Till och med pinsamma åskväder vid precis rätt tidpunkt är ju mer spännande än det här?
Eftersom det finns få serier som inte har en enda sak som går att kritisera ska jag inte fortsätta hacka på alla Narutos små fel, det är faktiskt inte så att jag har något emot den! Snarare rekommenderar jag att man ska läsa hela första halvan och en bra bit in i Shippuuden, eftersom man är helt lost i mangavärlden om man inte är bekant med Naruto, det är som att inte veta vilka kungafamiljen är (med detta menar jag att man går miste om massor av skämt och referenser, inte att Naruto på något sätt är kungligt). Om man inte orkar läsa så mycket kan man läsa spoilers på Narutopedia men det är ändå bättre att ha någon känsla för atmosfären i serien. Och den är faktiskt rätt okej fram tills alla börjar dö som flugor, förutom alla jobbiga karaktärer såklart, de överlever.
Det som har gjort att jag avskyr Naruto så mycket nu är att Kishimoto uppenbarligen har noll planer och bara ritar för att han vet att miljoner människor läser hans kapitel varje vecka. Han har förlorat all respekt för sin värld och alla karaktärer som han inte själv har en svag punkt för ska skämmas ut så gott det bara går, medan Sasuke ska höjas till en status i likhet med "Gud" (han är med så sällan att folket snart kommer att börja tvivla på att han överhuvudtaget finns).
Kishimoto bajsar ut nya "idéer" och evighetslånga strider på löpande band så att han ska kunna leva på något annat än ramen tills dess att han faktiskt kommer på något sätt att avsluta serien. Vilket förmodligen inte kommer att hända eftersom själv har förgjort alla möjligheter till en story genom att Sasuke förstör saker eller Naruto fixar dem. Detta skamlösa beteende från en författare ska inte under några omständigheter tolereras, så lägg ner Naruto tills Kishimoto skärper sig och börjar leverera något som han inte kom på när han var bakfull eller hur man nu gör för att skapa en karaktär som Killerbee.
Läs Nabari no Ou istället.
| Miharu vinner hands down Åtminstone när det gäller gulligast ögon |
11 oktober 2010
Sushi Cat
Idag blir det ännu ett tips om ett litet onlinespel! Denna gång om det ytterst förträffliga spelet "Sushi Cat" från Armor Games.
För er som inte redan har spelat det så finns det här.
Spelets story kretsar kring en rund blå katt som vill få tag i den underbara rosa katten (OBS: ett gosedjur) den såg i ett fönster. För att klara av att ta sig till sin kärlek måste katten av olika anledningar (illustreras i alla små klipp som visas under spelets gång) bli så tjock som möjligt. För att hjälpa katten bli fet släpper man den från skärmens överkant i en vinkel som gör att den studsar mot de olika hindren på så sätt att den tar så många sushibitar med gulliga ansikten (speciellt rullarna med fiskrom!) den kan. Det finns även powerups som t ex Maneki-Nekos som ger olika bonusar, Tsunamirullar och drakkanoner.
Sushi Cat har egentligen ingen som helst mening och är i all ära faktiskt ganska tråkigt, men det är så extremt gulligt att alla brister blir förlåtna, och det är såpass lätt att klara ut att man trots allt spelar det om och om och om igen. Huvudpersonen den blå katten är så rund och bullig, den dallrar som en Jell-O när den studsar mot saker och den har en så bedårande liten mun när den äter att man bara blir helt AWH >__> eller något. Sushi Cat rekommenderas varmt till alla som tycker om katter, sushi, och/eller spel som är enkla men samtidigt trevligt underhållande och går att spela när som helst (så länge man har Internet dvs.).
Det finns även en uppföljare, Sushi Cat: The Honeymoon, och originalet finns som app till iPhone och iPod Touch.
För er som inte redan har spelat det så finns det här.
Spelets story kretsar kring en rund blå katt som vill få tag i den underbara rosa katten (OBS: ett gosedjur) den såg i ett fönster. För att klara av att ta sig till sin kärlek måste katten av olika anledningar (illustreras i alla små klipp som visas under spelets gång) bli så tjock som möjligt. För att hjälpa katten bli fet släpper man den från skärmens överkant i en vinkel som gör att den studsar mot de olika hindren på så sätt att den tar så många sushibitar med gulliga ansikten (speciellt rullarna med fiskrom!) den kan. Det finns även powerups som t ex Maneki-Nekos som ger olika bonusar, Tsunamirullar och drakkanoner.
Sushi Cat har egentligen ingen som helst mening och är i all ära faktiskt ganska tråkigt, men det är så extremt gulligt att alla brister blir förlåtna, och det är såpass lätt att klara ut att man trots allt spelar det om och om och om igen. Huvudpersonen den blå katten är så rund och bullig, den dallrar som en Jell-O när den studsar mot saker och den har en så bedårande liten mun när den äter att man bara blir helt AWH >__> eller något. Sushi Cat rekommenderas varmt till alla som tycker om katter, sushi, och/eller spel som är enkla men samtidigt trevligt underhållande och går att spela när som helst (så länge man har Internet dvs.).
Det finns även en uppföljare, Sushi Cat: The Honeymoon, och originalet finns som app till iPhone och iPod Touch.
| Screenshot på dallrande och extremt fet katt x3 |
| gameplay |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

