Varelsen återgår till sina rötter.

Eftersom jag, den högt vördade Varelsen, har tillbringat mina senaste inlägg med att fangirla över saker som jag för endast något år sedan behandlade som leprainfekterade hamstrar, tänker jag i detta inlägg skärpa till mig. Detta innebär att detta både kommer att bli längre och mer svårläsligt. WOOHOO! Nu ska alla normala bloggläsare hurra för mig och sluka det här som en glass med kolasås. (Ersätt kolasås med något annat om du inte gillar kolasås. Exempelvis jordgubbar.)

För några dagar sedan började jag läsa om ett par serier som jag har varit hemskt förtjust i under många långa år (typ 3), för nostalgins och uppskattningen av den äkta kvalitetens skull. (När man köper blandade mangor på rekommendation kan det hända att man får med flera som inte alls faller en i smaken och därmed bedövar känslan för riktigt bra serier; därmed kan det bara vara hälsosamt att återuppleva bra-heten hos de serier som man verkligen vet är ... bra.) När Varelsen får goda minnen kring något uppnår detta något en kultstatus hos Varelsen, som sedan absolut inte kan brytas och inte är ett random "KYAA ZOMG LAVI" (<--en överdrift och brutal kränkning från Charles sida ¨'_¨' jag är väl inte sådär? bara i hemlighet?) ryck utan snarare en mer lågmäld men samtidigt mycket mer djuprotad känsla som gör att man bara börjar le i hela ansiktet. (Exempel: Filmen Catwoman, som sågs av mig vid ca 11 års ålder i en katt- och Egyptenperiod och därmed höjdes till en status i likhet med Gud. Filmrecensenterna höll däremot inte med mig. Men dem skiter jag i.)

I vilket fall som helst ¨'_¨' Nu försöker jag bara motbevisa Charles genom att skriva alldeles för långa stycken med alldeles för många stora ord. Nu så :D Poängen :D En sådan gillar jag inte alls :D

Godchild
Kaori Yukis Godchild var den första mangan som jag verkligen på allvar Tyckte Hemskt Mycket Om. Jag stötte på den när den gick i Shojo Stars och fann den blodig men samtidigt väldigt fascinerande. Det jag nog gillar mest med den är upplägget som passar mig precis; den börjar med fristående äventyr men som ändå introducerar karaktärerna på ett naturligt sätt och övergår sedan stilfullt till en djupare plotline, medan alla oneshots ändå sprängs in ibland för att behålla variationen. Dessutom är den så härligt skruvad på ett sätt som ändå inte känns totalt ologiskt (världen rymmer många underligheter), och handlar om djupt psykologiskt störda människor. Djupt psykologiskt störda människor är alltid intressantast att läsa om :D Eller djupt psykologiskt störda människoliknande saker (Anne Rice's Vampire Chronicles! <3). Dessutom är den av en utmärkt längd (7-13 böcker är den optimala längden på en serie; räknat med eller utan Cain Saga blir Godchild oavsett perfekt längd!) med en rejäl plot twist och ett rörande och tvetydigt slut som inte drar sig för att göra läsaren bedrövad. Den bästa sortens serie helt enkelt.

dessutom läste jag denna under min yaoi-är-djävulens-
avkomma-period, så jag tänker inte ens nämna något sådant :D
jag har alltid haft svårt för riff :D:D:D:D:D:D

xxxHolic
Biblioteket i mitt område har bara första volymen av xxxHolic. Detta var innan jag kände till Science Fiction Bokhandeln, och den volymen blev omlånad HUR många gånger som helst xD Jag tröttnade aldrig på den! Jag tyckte helt enkelt att den var precis lika cool varje gång jag läste den. Det var urbant övernaturligt, det var teman värda att begrubbla, och det var baseballträn som döptes till Skära-Igenom-Metall-Svärd (vilket jag garvade åt. Länge). xxxHolic är så underlig och speciell på alla sätt, tecknarstilen är medvetet lite konstig och annorlunda från andra CLAMP-serier för att uppehålla seriens surrealism. Även den gör det här mysiga med fristående äventyr som ändå ger mer inblick i huvudpersonernas syn på saken än ett utomstående perspektiv, Watanuki är sannerligen älskvärd av sig ^-^ Det som gör xxxHolic snäppet sämre än Godchild är dels det utdragna antalet böcker innan storyn kommer igång, dels att surrealismen och crossovern med Tsubasa går överstyr när det väl händer. Men annars är den så hemskt trevlig, med sina lättlästa kapitel (förutom möjligtvis aphanden x_x den är läskig!) och neotraditionella asiatiska stämning.
Av någon anledning gör Legal Drug-crossoverbiten alltid mig glad :D Varför då? Den är typ två sidor? Men Legal Drug är också ohyggligt bra >_> Dock har den varit avstannad i produktionen i 7 år. CLAMP måste få böter.

ALLA GILLAR FJÄRILAR OCH RÖKELSE

Jag är för tillfället på bok 2 i båda serier i min extremt snabba ahem ahem omläsning. Eftersom klockan nu är 00.27 så ska jag stänga av datorn och (inte sova, vad tror du? ¨'_¨' det här är enda tiden på dygnet då det är tyst!) läsa arcen Butterfly Bones; Alexis lives on :3

Baibai ^-^

och där fick du din intellektuella sak, Charles ¨'_¨' heheh x) du är nog den enda som har läst hit.
~owari~