Visar inlägg med etikett anime. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anime. Visa alla inlägg

13 februari 2011

Dag 13 - Favorite Oneshot

Ja, bland dem 2 oneshots jag äger är valet ganska lätt. Crimson Shell från skaparen av Pandora Hearts är en relativt intressant oneshot och har likt pandora heart trevliga karaktärer och en rolig fantasy historia och så vidare.

Men sedan finns ju det där som heter internet, en plats full av sidor att läsa manga på, och hur många oneshotmangor jag läst över internet som varit lika bra som Crimson Shell vet jag inte. Man minns ju oftast inte namnet på oneshots  man läser över internet, eller jag gör det i alla fall inte, och de jag faktiskt minns har jag redan nämnt under favorie mangaka.

Med tanke på att jag har läst varenda (med ett par starkt justifierade undantag) manga på mangafox som klassificeras som skräck så bör det finnas en hel del favoriter där men de flesta namn minns jag inte och jag är faktiskt lite för lat för att kolla upp det (jag känner att jag blir mer och mer nonchalant ju fler inlägg jag gör här). Favoriterna vars namn jag faktiskt minns är dock Kiben Gakuha Yotsuya Sensei No Kaidan, om den nu räknas som en uppföljare när det finns en hel serie med samma karaktär och så vidare, det är nog mera en spinoff.

Jag försökte faktiskt vara duktig och leta upp namnet på de övriga men det slutade med att jag råkade hitta fuan no tane igen så jag ska spendera resten av tiden idag med att läsa om den. På  återseende.

Dag 12 - Least Favorite Plot Device

En dag sen men ni får överleva i alla fall. Och jag tänker fortfarande uppfatta Plot Device som Trop trots att det inte blir specifikt för manga då, så blir det när man har en fråga som jag kan länka till TvTropes.


Förutom uppenbarligt dåliga troper (Shotacon, Lolicon, Rape Is Love, Mary Sue etc.) så har jag extremt svårt för Beautiful All Along och This Loser Is You och Token Romances. Den första är oftast helt onödig och väldigt ytlig då det ofta leder till att alla plötsligt tycker om personen nu när den borstat håret och bytt kläder och det är meningen att vi ska tycka att det är jättebra för personen även om alla hennes nya "vänner" bara gillar henne bara för att hon plötsligt råkar se bra ut. Det andra för att jag faktiskt har svårt att sympatisera med någon som är så pass värdelös och inte har några genuint bra sidor. Att någon skulle identifiera sig med helt värdelösa karaktärer (det är trots allt meningen med tropen) är ju ganska sorgligt, jag förstår att man vill undvika MarySues men det finns faktiskt ett mellanting mellan nolla och gud och något sådant är antagligen det som är lättast att identifiera sig med.


Efterbliven, oekonomisk och svag. Ska jag identifiera mig med honom? Hah, knappast.

Det tredje tar uppmärksamhet och tid från den vanliga storyn och blir nästan alltid ytlig, irrelevant och även om jag fann romans det minsta intressant så är det ju inte romantiskt eller utvecklat utan man får bara veta att jaha, A är kär i B (<----- HAHAHAHAH! A är kär i B xD Så sant (Inside Joke)) och så ska vi åter igen sympatisera med A och dens bekymer med B och förstå att A verkligen älskar B av någon anledning. Jag har faktiskt svårt för många romansrelaterade troper så fort de hamnar i fokus i storyn, just därför att jag tycker att romans är ganska ointressant.


För att avsluta vill jag bara be om ursäkt till alla som inte bor på TvTropes, ni kommer att få huvudvärk av alla troper. Imorgon kommer ett inlägg utan referenser till TvTropes, NOOO! D:

10 februari 2011

Dag 11 - Favorite Overused Manga plotdevice

Jag tänker tolka dagens fråga som favorittrop (vet du ej vad trop är? Gå in på http://www.tvtropes.org/ <-- Faktum är att om du ska förstå någonting av den här texten utan att klicka på potholes måste du vara ganska insatt i tvtropes, mer än bara vad det är.) och även om de flesta troper kan vara bra eller dåliga finns det vissa som man fattar tycke för mer än andra.

Vad det gäller humor är lampshades och breaking the fourth wall ganska omtyckta, lika så brick jokes och So Unfunny it's Funny (och karaktärsversionen "The Comically Serious") medan jag i mer seriösa serier föredrar att se troper som Disfunction Junction (även om den fungerar i humorserier också, som T.ex Sayonara Zetsubou Sensei) och Kuuderes (vilket jag har nämnt i flera tidigare inlägg vill jag minnas) och deadpan snarkers. Vad det gäller mer generella troper är Grey and Gray Morality och deconstructions. Vad det gäller avslut på serier så föredrar jag att det till någon grad är en bittersweet ending, med eller utan överlapp av earn your happy ending. Mindscrews är också roliga!

Nu ska jag ta och avsluta, för det första så kommer eventuella läsares huvud att sprängas om de måste läsa mer på tvtropes och för det andra är jag trött, inga bilder idag, jag hittar inget som passar! Och ojsan det här var ju inte relevant till anime på något sätt men det förekommer där också så visst var det relevant, farväl.
01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka

04. Your favorite work by your favorite mangaka

05. Your favorite anime villian

06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine

08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere11. Your favorite overused manga plot device12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever

9 februari 2011

Dag 10 - Favorite Tsundere

Alice från Pandora Hearts (Notera köttformad väska.
Jag har ingen aning om varför den här frågan blev kvar på listan, jag är inte speciellt förtjust i tsunderes. Taiga från ToraDora och Louise från Zero no Tsukaima är bland de mest irriterande karaktärer jag känner till.

Nåja, som tur är finns det mindre bipolära tsunderes också som inte slår sina potentiella partners sönder och samman. Ett exempel på en relativt omtyckt tsundere är Alice från Pandora Hearts. Pandora Hearts har i allmänhet mycket roliga karaktärer och Alice är inget undantag. Hon framstår, till skillnad från många andra tsunderes, inte som bipolär utan snarare som en kvinnlig jerk with a heart of gold och blir dessutom inte hopplöst mesig under sina dere-tillfällen.

Winry Rockbell från Full Metal Alchemist kanske också placerar sig här men hon är då mera dere än tsun, vilket visserligen är en bra sak, och är som övriga karaktärer i serien för komplexa för att beskriva med en så simpel term som tsundere.

Asuka från Neon Genesis Evangelion (vars efternamn jag förtillfället inte kan minnas) är egentligen inte en vidare omtyckt karaktär men en ganska intressant dekonstruktion på Tsundere-typen då hon har djupa psykologiska problem och så vidare.

I övrigt så finns det inga jag kan komma på just nu som är mera än mycket milda tsunderes (AKA karaktärer med normalt humör som är sura ibland och gladare andra gånger) så jag antar att det där får duga. På återseende.





01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka

04. Your favorite work by your favorite mangaka

05. Your favorite anime villian

06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine

08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever

6 februari 2011

Dag 07 - Favorite Anime Hero/-ine

(Tänker inkludera alla karaktärer som inte är skurkar här, även om de inte är hjältar)
Ja, det är sent nu och jag tänker sova så ni får stå ut i avsaknaden av bra beskrivningar och i de flesta fall bilder. Innehåller några spoilers.

Yuki Nagato
-Yuki Nagato - (The Melancholy of Haruhi Suzumiya)
Hon må vara en kuudere som många andra men av någon anledning är hon mycket intressantare. Hon är inte apatisk och har en faktiskt anledning till att sakna känslor då hon är en android och hennes character developement gör henne ännu mer omtyckbar karaktär. Att hon är en mästerhacker och bokmal som ofta porträtteras med kattöron i fanart och dessutom tar hand om en katt är också plus. Jag skulle finna en bild på henne till inlägget men det slutade med att jag sparade minst 30 stycken och nu måste jag göra en separat mapp till henne på den här datorn också fast jag försökt undvika det.

-Gilbert Nightray (Pandora Hearts)
Gilbert är väldigt underhållande med sin rädsla för katter och hans failade försök till att vara stoisk och allmäna otur. Han är en mycket bra karaktär och känns inte platt eller för lik en annan karaktär. Snarare än att vara en viss typ av karaktär (typ tsundere, the stoic) så är han mer en riktig karaktär med drag av olika karaktärstyper.

-Aki Kidono (Missing)
Från en serie som ingen har hört talas om kommer denna karaktär! Hon är allvarlig, rationell och intelligent utan att för den delen verka känslokall och trots att hon inte hade mycket tid att utvecklas på så lyckades hon ändå vara en någolunda komplex karaktär som inte känns tillgjord.

-Alois Trancy (Kuroshitsuji)Jag gillade honom inte till en början, han började trots allt med att sticka ut ögonen på en stackars maid, men allt eftersom serien fortgick blev han mer sympatisk och vid seriens slut gick det inte annat än att tycka synd om honom. Han har ju både en tragisk backstory, ett tragiskt nuvarande liv och får inte ens ett lyckligt slut!

- Kotomi Ichinoze (Clannad)
Egentligen borde den här karaktären inte vara här. Kotomi är inte awesome på samma sätt som övriga karaktärer här men hon är så söt. Hon är som en liten kattunge! Jag känner mig så dum när jag faller för anime-och-mangaskaparnas trix för att skapa moe-karaktärer, vilket jag oftast inte gör ska jag lägga till. Men just Kotomi är så oskyldig och snäll och oförstående och söt, karaktärsdrag jag vanligtvis inte gillar men ja. Ässch.

- Death The Kid (Soul Eater)
Jag har visserligen bara läst 4 böcker men hans besatthet av symetri är väldigt underhållande och jag måste erkänna att jag känner igen mig i dem, någonting jag kommer att gå in mer på i ersättningsinlägget för dag 04, när det nu blir. Han är väl ingen vidare komplex karaktär och har hitills inte fått vidare mycket character deveolopement men han hamnar här ändå.

- Ayanami Rei (Neon Genesis Evangelion)
Karaktären som så många karaktärer är baserad på, mycket obehagligare än de flesta av de nyare Emotionless girls och med stora psykologiska problem. Väldigt intressant karaktär och jag gillar kuuderes så det är ganska självklart att originalet skulle hamna här.

-Takemaru (Psycho Busters)
Ännu en karaktär som ingen har hört talas om. Precis som Alois har vi här en ung psykopat med tragisk bakgrund, skillnaden är att denna karaktär får ett någolunda lyckligt slut och faktiskt går över till den goda sidan men behåller till största delen sin personlighet. Tekniskt sett så börjar han som en villian men med tanke på att han går över till den goda sidan väldigt snabbt så hamnar han nog här på hero-sidan ändå.

Ja det där lär ju knappast vara alla men det får faktiskt duga, jag bör ha fått med mig de viktigaste. Ersättningen för dag 04 kommer eventuellt.

4 februari 2011

Dag 05 - Favorite Anime Villian

Äntligen en lätt fråga, en lätt fråga som bara har ett svar. Izaya Orihara från Durarara är en självklar vinnare. Han saknar helt goda personlighetsdrag och har ingen jäkla freudiansk ursäkt att skylla på utan är bara en skitstövel, på ett väldigt underhållande sätt.

Izaya är väl inte direkt en villian på samma sätt som låt oss säga Orochimaru från Naruto eller Millenium Earl från D.Gray Man då han inte mördar människor eller förvandlar dem till demoner ellr liknande men han bör ända kvaliciferas med tanke på att SPOILER!! hans mål är att starta ett krig mellan tre olika grupper och han försöker manipulera en flicka till att begå självmord i de tidigare episoderna SPOILER SLUT!!

Så vad är det då som gör att Izaya utklassar alla andra ondingar? Han är helt enkelt väldigt rolig. Snarare än att vara en överdramatisk seriös ond sak med ambtionen att förstöra världen är han en väldigt oseriös, trollande kaotiskt ond sak vars ambitioner kanske liknar andra villians men som spenderar det mesta av sin screentime med att göra saker i stil med att stampa på mobiltelefoner och skratta maniskt under tiden.



Kunde tyvärr inte hitta ett klipp där slutet där hela var med då Bandai Channel bestämt sig för att blocka det.

OBS! Som en del av alla mina extremt trogna läsare kanske märkt så laddade jag inte upp något igår. Detta beror på två saker: För det görsta så hade jag en engelskauppgift som jag ansåg vara viktigare än bloggen och för det andra så var gårdagens fråga en jag redan svarat å i inlägget om favoritmanga. Istället kommer jag som ersättning (så att antalet meme-inlägg ändå blir 30) sno fråga 4 från den versionen av memen som Varelsen använder och senare idag svara på den frågan och låtsas att allt är i sin ordning.

1 februari 2011

Dag 2 - Favorite Manga

Ojoj, Where to start?

Att välja ut EN manga bland alla de som jag läst är i det närmaste omöjligt, speciellt som varje manga för något nytt till bordet (är det där ens ett uttryck?). Vissa är mer komiska och utan sammanhängande story medan andra är väldigt seriösa utan ett uns humor. Jag tvivlar på att ens hälften av alla mina favoriter kommer att komma med här och vissa lämnas med flit utanför eftersom de kommer att nämnas i andra artiklar.

Den första mangan som jag kommer att tänka på när det gäller favoriter är en ganska okänd manga kallad Nightmare Inspector. Den utspelar sig i Japan för något sekel sedan där en drömätande Baku vid namn Hiroku hjälper människor att bli av med sina mardrömmar. Mardrömmarna är oftast knutna till verkligheten på ett eller annat vis, är nästan aldrig vad de verkar vara och slutar mycket sällan riktigt som planerat.

Den här mangan är antagligen den mest omlästa i hela min bokhylla och anledningarna till detta är många. För det första är den en av de få mangaserier jag äger som faktiskt har ett slut, ett bra slut. Ett komplicerat, inte riktigt lyckligt men inte heller helt olyckligt slut som faktiskt kräver ett par omläsningar för att man helt ska kunna förstå det. För det andra så lyckas den blanda oneshots och sammanhängande story på ett näst intill perfekt sätt och lyckas dessutom hålla oneshotsen varierade utan att förlora den röda tråden. För det tredje lyckas den kombinera många av mina favoritsaker utan att för den delen bli High Octane Nightmare Fuel eller få något högre än trettonårsgräns. Allt finns här: Oneshots, drömmar, Psykologiska analyser, galna kunder och intressanta huvudpersoner tillsammans med den mörka stämningen och historer som inte alltid slutar väl.

Higurashi
På tal om historier som inte alltid slutar väl så är även mangan Higurashi No Naku Koro Ni en av mina favoriter. Betydligt mer välkänd än Nightmare Inspector och även betydligt blodigare. Historien är uppdelad i flera delar med två böcker och varje del verkar vara ett alternativt universum eller en retell. De karaktärer som blev mördade i arcen innan lever igen, samma festival upplevs igen och igen. Efter varje del får vi mer och mer information om vad som verkligen händer i staden. Mitt tips är att läsa mangan eller se animen utan några spoilers och av den anledningen tänker jag inte säga mycket mer om vad den handlar om. Se/läs den själv istället!

Jag tänker dock förklara varför jag gillar den så mycket, eller åtminstone försöka. Den första scenen vi ser i animen är när huvudpersonen slår ihjäl två av sina vänner, så det är aldrig någon hemlighet att seriens natur inte är vidare fluffig och ljus, men trots detta tjänar de första delarna av varje arc en mycket effektiv roll för att göra karaktärerna sympatiska, någonting väldigt många thrillers misslyckas stort med, och gör att när saker väl börjar gå fel blir de mer effektiva. Animens första säsong är fult animerad och mangan har sina gubbsjuka stunder men det hindrar inte Higurashi No Naku Koro Ni från att vara bland de bästa serierna jag har läst/sett.

Säsong två av animen ändrar i stort sett allt och är inte alls uppbyggd på samma sätt men lyckas vara minst lika bra trots att den inte innehåller i närheten av lika mycket blod, men desto mera story! Man skulle ha förväntat sig att alla de människor som blev indragna på grund av blodet och morden och hemskheterna skulle ha klagat men icke, jag kan inte minnas att jag har hört ett enda klagomål på andra delen av serien, faktum är att många till och med anser den vara bättre än den första. Jag vill verkligen spoila nu och berätta mer men jag ska inte, det vore onskefullt.

Higurashi No Naku Koro Ni har också en släktingserie som heter Umineko No Naku Koro Ni. Det är fortfarande människor som blir mördade och en verklighet som repeatar efter en viss tid men nu är det inte någon hemlighet varför allting händer. Allting förklaras av en karaktär i slutet av den första arcen och fokuset är istället på att förklara hur det kan ha hänt och huvudpersonens mål är att bevisa att karaktären som påstår sig veta hur allting ligger till har fel.

Jag har tyvärr bara sett animen och läst mangan av Umineko No Naku Koro Ni och från vad jag har hört är de mycket sämre än visual novelsarna. I mina ögon är de fortfarande läsvärda, om så bara på grund av samhörigheten med Higurashi. Serien är aningen svårare att greppa och lutar aningen mindre realistisk än higurashi. Karaktärerna är väldigt sällan vad de verkar vara och nästan alla har en hemlig sida och känns inte platta eller ensidiga. Kanske inte lika bra som higurashi men defintivt en favorit.

Godchild
Efter att på ett fint sätt övergått från Nightmare Inspector till Higurashi till Umineko kommer nu en mindre fin övergång för att komma in på Godchild.  En greve vid namn Cain Hargreaves som löser mysterier tillsammans med sin butler Riff i det viktorianska England samtidigt som en onskefull organisation är ute efter honom.  Även här är det gott om mord och blod men utan den glädjande vardag och hoppfulla stunder de tre ovan ändå har.

Stämningen är genomgående mörk och väldigt allvarlig, storyn är engagerande, utvecklas och finns i bakgrunden även när oneshoten är i fokus, bilderna är extremt detaljerade och passar seriens stämning ganska perfekt. Medan Nightmare Inspector är den mest omlästa serien är Godchild antagligen den som jag bläddrat mest i då den verkligen har jättefina bilder, nästan överdrivet eleganta och den har förståss också blivit omläst ett par gånger, trots att jag har svårt för att läsa saker på svenska.

En serie som i alla fall på papperet liknar Godchild är Kuroshitsuji, eller på engelska Black Butler, som även den handlar om en Greve som löser mord i det viktorianska england, men den här gången heter greven Ciel Phantomhive och är bara 12 år och butlern heter Sebastian och är en demon som serien blivit uppkallad efter. Medan Kuroshitsuji fortfarande är ganska mörk och inkluderar mord och liknande så varvas det med vardagslivet och diverse komik, ibland i samma scen. Man tycker att detta borde ge någon slags Mood Whiplash och göra att man antingen har svårt att skratta åt det roliga eller inte kan ta det seriösa seriöst men så blir det aldrig, istället smälter allting samman på ett väldigt fantastiskt sätt och mangan kan vara allvarlig men aldrig depprimerande eller för mörk eftersom humorn alltid finns där.

Animeadaptionen hyser jag blandade känslor till, å ena sidan smälter humorn och stämningen inte samman på samma sätt men å andra sidan hade de inte mycket till val eftersom de råkade gå om mangan och var tvugna att hitta på något eget. När man tar det till hänsyn lyckades säsong ett ändå ganska bra med att avsluta.

Det visade sig dock att säsong ett inte var slutet, det skulle komma en säsong två. Till en början trodde publiken att Ciel och Sebastian inte skulle vara med i den säsongen men de hade fel. Säsong ett började med samma stämning som säsong ett men vartefter avsnitten kom så förlorade serien det mesta av sin humor och blev mer seriös än till och med mangan. Karaktärerna verkade inte längre lika komiska och allting var allmänt mörkare. Vad man egentligen ska tycka om denna förändring är jag inte säker på, jag klagade nog väldigt mycket på allt som hände i den men med tanke på att jag aldrig följt en anime lika punktligt som kuroshitsuji II (Trots att mitt internet var trasigt under tiden då den kom ut, jag lånade en släktings dator för att se den.) så kan den inte ha varit dålig och slutet var passande.

Det där är inte ens hälften av vad jag hade tänkt skriva men nu måste jag verkligen sova så jag tänker bara lista övriga favoriter:
Zombie Loan - Durarara - Deadman Wonderland - Nabari No Ou - Full Metal Alchemist - Uzumaki - ETC
Ok, jag orkar inte ens med det. Om ni fortsätter läsa så kanske ni får veta fler favoriter, hejdå och godnatt.

31 januari 2011

Dag Ett - Very First Anime




Ett tag undrade jag om digimonarna skulle
vara söta eller om det var jag som var konstig,
 men titta på den här söta missen! Det är definitivt medvetet!
  I mina unga år råkade jag självklart se ett och annat avsnitt av Sailor Moon, Pokemon och liknande men den första animen jag faktiskt följde och brydde mig om var Digimon Adventures, ifall någon läser detta och inte har en aning om vad det är så är det i stort sett ungar som ska rädda världen med hjälp av gulliga monster.
Jag väckte mina föräldrar tidigt på morgonen för att se alla avsnitt, samlade de små digimonfigurerna och köpte till och med ett gossedjur med Gatomon! Digimon var inte bara den första animen jag följde utan även den första serien över huvud taget, och än idag är det den enda serien som jag faktiskt sett från början till slut på TVapparaten!



Efter att ha sett första säsongen av Digimon Adventures fortsatte jag till med den andra säsongen och började även på den tredje, lyckades dock bara avsluta säsong ett och två, trean var inte lika rolig.
Efter att Digimon slutat visas tog det ett par år tills mitt intresse för manga/anime blev något att prata om igen, och ännu något år innan jag insåg att Digimon faktiskt hade varit en anime (man bryr sig inte om var ens TV-serier kommer ifrån när man är 9 år gammal). Digimon är ju förståss inte den mest fantastiska animen i världen men om man jämför med vad min första anime/manga annars skulle ha varit så  har det väldigt mycket character developement och en sammanhängande story och kanske till och med lite orginalitet. Tror jag i alla fall, det var som sagt ett antal år sedan jag såg den och jag tror inte att jag hade vidare höga krav som nioåring, kanske kommer jag, någon dag då jag känner mig nostalgisk, att se om den.

30 januari 2011

Random 30-dagars Meme-sak

Jaha det verkar som att Otakubin lever igen, i alla fall för en kort period. Anledningen till detta är att jag, Charles, fick lust att göra en av de där 30 frågor/30 dagar sakerna och inte har någon annanstans att göra av dem. Så glädjs, kära läsare! I 30 dagar kommer otakubin att återuppstå från det döda! (om jag inte tröttnar halvvägs eller någonting.)

Jag kommer inte lägga upp någonting från listan idag utan lägger bara upp själva listan. Börjar med allt imorgon, på återseende!

01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
04. Your favorite work by your favorite mangaka
05. Your favorite anime villian
06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine
08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever

2 januari 2011

Jag har inget att se på

Godkväll alla läsare! Om Otakubin faktiskt har några läsare vet jag för att säga sanningen inte, trots att Blogger är överlägset blogg.se på nästan alla sätt och vis så är dess statistiksak muppad eller för komplicerad för mig att förstå eller något så ja .__. Men om ni finns där, läsare (och Charles!): Godkväll!

Jag misslyckas fortfarande med att återuppta mitt animeseende efter Durararararararararara och alla mina mangaböcker är utlästa. Jag sitter just nu och väntar på en stor låda från Adlibris men, eftersom Adlibris alltid sänder sina saker så segt de bara kan när det gäller mig, så har jag hittills underhållit mig själv med att läsa om böcker från min barndom (den som är intresserad av denna högst fascinerande historia kan besöka min engelskspråkiga blogg).

Då jag inte har något aktuellt att komma med förutom det faktum att jag nu sett till säsong 2, avsnitt 2 av Lost så tänker jag berätta lite om anime som jag försökt se på och inte fastnade för. När mina böcker anländer blir inläggen bättre!

Arakawa Under the Bridge: Finns inte så mycket att säga här då jag bara såg ett avsnitt. Jag fann huvudpersonen olidlig, för olidlig för att se ett till. Han var egentligen ganska typisk för en seinen och råkade bara vara överdrivet skrikig och flummig. Det är inte hans fel, men jag störde mig på honom ändå. Kanske det var för att jag efter att ha läst beskrivningar förväntade mig en lugn serie med speciell stämning och underliga karaktärer, och blev sur över att den var sämre än jag tänkt. Det var i alla fall lite kul när han tappade byxorna och karaktärerna är visserligen underliga, särskilt gubben med grön dräkt som tror att han är en kappa (väsendet, inte klädesplagget), men det räckte inte till. Jag kanske ser mer någon gång när jag har tråkigt.

Den jobbiga huvudpersonen som jag störde mig på


Uragiri wa boku no namae wo shitteiru, eller för er som inte orkar säga det och animefreak.tv, Uraboku: Denna kan enklast beskrivas som en typisk överdramatisk shojo. För alla som gillar ett persongalleri som består uteslutande av bishonen och en enstaka bishojo här och där, rosenblad, personer med magiska förmågor, ho yay som (Spoiler, markera vitt) enligt mig förstörs av att huvudpersonen är en återfödd kvinna och Takahiro Sakurai som lång gothsak med oklippta naglar, svart rock och coola örhängen är den perfekt. Personligen blev den dramatiska musiken och scener med ovanstående gothsak som kramade om naken bishojo invirade i rosentaggar för mycket för att jag skulle kunna se den utan att tycka det var aningen pinsamt, och så den fåniga anledningen, jag fann det av någon anledning irriterande att Yuki (huvudpersonen) delade seiyuu med Sunao från Sukisho (<--även det en förkortning för något jättelångt som jag inte minns) då hans röst är så speciell. Dessutom upplevde jag ansiktenas enformighet som opersonlig och tråkig. Menmen, det är bara mina genrepreferenser så som sagt, gillar man dramatik, animekaraktärer som definitivt är fina att se på och tycker om när musiken blir mäktig och romanssymboliken virvlar så rekommenderar jag den. (Jag själv har något slags inre konflikt och kan inte längre se på sådant med dramatiska symbolikscener som har matchande musik, jag känner obehag komma krypande och hoppas att ingen tittar på mig så jag avundas er som kan se skönheten i det.)


Denna bild säger nog allt. Antingen gillar man det,
eller så gillar man det inte. Varelsen har personligen lite svårt för det.
Ja, som ni ser har jag inte ännu lyckats hitta något som riktigt faller mig i smaken. När min boklåda kommer ska jag skriva mer och då blir tonen med all säkerhet mer positiv!

Gott nytt år, förresten! x)

21 december 2010

Jag kommer inte på någon titel, men det handlar i alla fall om anime

Godmorgon!

Detta är Varelsen, som precis har sett färdigt det sjätte avsnittet av animen Darker Than Black (Kuro no Keiyakusha). Jag försöker lindra sorgen efter att den ytterst 5liga animen Durarara!! tog slut, med sitt underbara persongalleri, urbana miljö och huvudlösa motorcyklister. Darker Than Black har hittills inte gjort ett större intryck på mig (efter DRRR!! har saker i allmänhet börjat göra mindre intryck), särskilt eftersom vartannat avsnitt påbörjar ett nytt oneshot-äventyr med en del återkommande karaktärer á la Nightmare Inspector vilket jag inte tycker om. Anledningen till att jag inte tycker om det visade sig tydligt i detta avsnitt: en karaktär som jag fann extremt cool bara dog och lämnade mig snopen med resten av de mycket mer färglösa personerna. (Fast Yin är intressant, trots att hon påminner VÄLDIGT mycket om Nagato Yuki (från Suzumiya Haruhi no Yuutsu).)

Jag tänker dock se vidare på DTB och se om den blir bättre. Jag har hittills provat att se på den omtalade Spice & Wolf, som jag har ställt undan på tidsfördrivshyllan då det inte hände speciellt mycket. Wikipedia säger: "The series has been called a "unique fantasy" by Mainichi Shimbun due to the plot focusing on economics, trade, and peddling rather than the typical staples of fantasy such as swords and magic" vilket beskriver den precis, den handlar alltså om ekonomi. Trots att stridsscener tråkar ut mig så ... jag menar ... räkna pengar och komma på sätt att sälja saker?? Inte ens roliga karaktärer som Holo kan balansera ut att det är ganska ointressant ._. Varelsen hoppas på att hitta en anime som lyckas fånga intresse och har roliga, komplicerade personer som inte dör efter 2 avsnitt snarast. När detta händer kommer den att omskrivas här.

(Om Charles uppskattar DRRR!!-skaparens Baccano kommer Varelsen att se även på den.)

Jag bifogar följande bild som är totalt orelaterad,
men som underhåller mig.

17 oktober 2010

mysiga OT:s och ET:s (Charles version)



Denna håller jag med Varelsen om. Den är verkligen fruktansvärt 5lig! Som Varelsen nog nämnde är den från Pandora Hearts. Jag valde dock en video med annan tillhörande bild, för variationens skull.



ET från första säsongen av Vampire Knight. Animen är förfärlig sådär men slutmusiken är nice. Min favoritdel är musiken i början. Jag har förresten memoriserat texten till hela den första en och en halv minuten, jag är duktig.



Ending nummer 2 från samma anime, med samma artist. Detta gör det ganska förståeligt att denna också är på listan över mysika OT:s/ET:s. Denna är nästan trevligare än den första då den känns mera komplex på något vis, dock svårare att memorisera.



Den första Openingen till Higurashi no Naku koro ni. Den är otroligt trevlig och bringar tillbaka 5liga minnen om tiden då jag först såg den. Den passar också väldigt bra till animen tycker jag.



OT:n till säsong 2 av samma anime. Egentligen väldigt mycket tråkigare än den andra men även här passar dess stämming så pass bra ihop med animen att den blir lika bra i alla fall.
Nej förresten, den är inte alls tråkig. Den är faktiskt jättetrevlig, lika trevlig som den från säsong 1. *lyssnade på den igen och ändrade sig*


Och gissa vad detta är! Jo, det är openingen till den TREDJE säsongen! Animen i sig är visserligen inte i närheten av lika bra som de andra två och introt passar inte stämmningen i animen lika bra men sången i sig är ännu 5ligare än de två tidigare. Jag kan en stor del av texten på grund av att jag lyssnat på den minst 100 gånger.



Denna sång kan jag också texten till,  någonting jag finner väldigt underligt eftersom jag bara har sett cirka 3 avsnitt av animen innan jag blev utråkad. Openingen är dock rätt så trevlig och lugnande på något vis.



Om sången verkligen är bra eller inte är jag inte så säker på, jag vet dock att Sayonara Zetsubo Senseis opening platsar här bara på grund av iden med små (rätt så tråkiga, men ändå) skämt skrivna i bakgrunden.

----------------------------------------------------------

Det får räcka ^_^ Det finns säkert flera men eftersom dessa var de jag kom på direkt så betyder det antagligen att de är de mest framstående. Ha det så bra!

mysiga OTs och ETs :D (Varelsens version)


Den här låten är ... så underbar *__* Jag hatade den till en början, men efter att ha hört den genom hela tredje säsongen av D.Gray-Man så blev den till sist ":D" och sedermera knarkad. (Gå förresten in på klippet på YouTube och lägg märke till smileyn efter den näst högst betygsatta kommentaren xD)
Doubt & Trust - Access


Åh vad den här satte sig; introt till Pandora Hearts om någon undrar, därav den tuffa bilden :3
Parallel Hearts - FictionJunction Yuuka


Augh =__= Denna däremot är ond. Jag vet inte vart den kom ifrån, jag lyssnade på någonting helt annat och så kom den som bakgrundmusik till eftertexterna. Jag har haft den i huvudet sedan dess. ET till någon säsong av Naruto.
Nakushita Kotoba - No Regret Life

Pissiga Sony Music har tagit bort originalversionen av den mysiga insert themen till Kuroshitsuji II så nu finns bara dryga fandubs kvar. Låten heter Kagayaku Sora no Shijima Ni Wa och framförs av Kalafina om någon vill surfa runt och försöka hitta den riktiga ¨'__¨'


OTn från Kuroshitsuji I tog de däremot INTE bort! Mysig och underbart nostalgisk efter CLAUDE och innan Sebastian blev konstig ¨'__¨'
Monochrome no Kiss - SID


Den här är egentligen ganska jobbig. Men den förvandlades till en uthärdlig och catchy låt efter andra genomlyssningen, á la Caramelldansen. Vad den heter har jag ingen aning om, det är väl det där som står i början av videon. Den är från To Aru Majutsu No Index, lägg märke till Fem!Kanda:n, den störda Allenkopian och Crosswannaben på bilden x)


Mysigt piano är mysigt.
Random påträffad DNAngel OT från runtsurfning på YouTube, jag har inte sett själva DNAngel-animen.


Och auughh. AUUGGGHHHHH, DEN HÄRRRRRRR. Den var så underbar att den numera är sönderlyssnad ("Musician" i slutet på videon också *-*). Första DGM-OT:n.
Innocent Sorrow - Abingdon Boys School.

Nu vet jag att jag tänkte lägga upp någonting här, en eller flera, som jag har glömt, kommer att komma på igen klockan två på natten och skrika NEEEJ HELSKOTTA OCKSÅ inuti mitt huvud, menmen x) Folket får nöja sig med ovanstående special mentions som lyckades ta sig igenom filtret :D

VARNING: Här klagar Charles på Hinagiku IGEN!

Till skillnad från andra människor som klagar på karaktärer så kan ni se att jag inte har tagit någon osmickrande eller förolämpande bild på henne. Detta är av 2 anledningar:
  • Jag föredrar att argumentera med riktiga argument istället för med propaganda och förtal
  • Det FINNS inga förolämpande bilder på henne för alla älskar henne
Ja, förutom jag då... Jag får lust att kasta boken i väggen så fort hon är med...
Om detta var en populärare blogg med läsare som faktiskt visste vem Hinagiku var så skulle de just nu tänka: "Hur kkkaaaaaaaaan man hata Hinagiku-chaaaaan <33 Hon är ju bara så söt och smart och snäll och blablabla" och det är just detta som är anledningen till att jag inte gillar henne >___< PERFEKTA KARAKTÄRER ÄR INTE INTRESSANTA! Okej, så jag antar att ALLA karaktärer (förutom Ayumu eller vad hon hette) är "för perfekta" men Hinagiku är bara för mycket >__< Jag menar i hennes karaktärsbeskrivning längst bak i boken så STÅR det att hon är bra på i stort sett allt >___< Jag menar, det borde ju vara ett tecken på att en karaktär har gått för långt...

Hon är extremt populär, alla karaktärer älskar henne, hon är vacker(fast egentligen så tycker jag inte att hon är det... men jag är nog partisk), hon är smart, en vän av alla levande varelser, kan av någon anledning slåss med svärd och så vidare =_= Och tar sympatipoäng då den stackarn blev övergiven av sin a föräldrar också. Det enda "felet" med henne är inte ens ett riktigt fel, men hon ska visst vara rägg för höjder. Detta hindrar henne dock inte från att klättra upp i träd för att rädda fågelungar...

När jag läste karaktärsbeskrivningen så antog jag att hon skulle vara en parodi på mary-sue-typen men nej =_= Författaren tycker helt seriöst att vi ska älska henne, jag menar, hon är ju perfekt, hur ska vi kunna låta bli?!
Och det värsta är att det FUNGERAR! Hon är enligt tvtropes (Lovely hemsida föresten) den populäraste karaktären i serien! Dubbelt så populär som Maria som kom 2a >__< UUUUSCCCH! Vad hände med realistiska karaktärer med både positiva och negativa egenskaper? =_=


(Detta inlägg är det första inlägget från Naisu! Jag tyckte att detta behövde uppmärksammas åter igen.)

9 oktober 2010

Nu behöver jag bara hitta något nytt att se på...

Hej alla läsare ^__^ Om ni finns där ^__^

Det här är Varelsen (Charles! Skriv nånting någon gång då ¨'-¨'), och idag har jag sett färdigt animen som jag har nämnt lite förbipasserande i tidigare inlägg!

Dess namn är Occult Academy (Okaruto Gakuin) och det är en kort anime på 13 avsnitt. Jag hade fått för mig att det bara var 12, men det utökade antalet avsnitt visade sig senare vara enormt tursamt.

Occult Academy handlar som namnet antyder om en skola med inriktning på övernaturliga saker. Det är inte Gakuen Alice, utan det rör sig snarare om den typen av paranormala fenomen som ibland påträffas i Keroro Gunsou (Sgt. Frog för er som inte kunde lista ut det)—dvs. grejer i stil med Ouijabräden, andar, telekinesi, ufon och monster. Efter rektorns död tar hans dotter Maya, som numera hatar det ockulta, över skolan i avsikt att stänga ner den. Vilket inte blir av när en naken kille från framtiden kommer ner från himlen och säger att han måste hitta "Nostradamus nyckel", det föremål som måste förgöras för att förhindra att den hemska framtid som är verkligheten år 2012 ska ske.

Ja, det låter kanske lite skumt och random, särskilt eftersom det inte är en renodlad humorserie som Keroro. Och det är det också. Åtminstone jag tycker det känns lite prekärt när Bunmei (eller Fumiaki som han egentligen heter—killen från framtiden alltså) flyger ner från himlen och berättar att "I framtiden är hela världen invaderad av aliens! o_o" Animens "story" går ut på att Maya och Bunmei under sina diverse äventyr tar foton på saker med en mobil implanterad med utomjordingarnas teknologi som visar en lycklig framtid om man tänker sig att man förstör föremålet och det är Nostradamus nyckel. Den kanske inte är så bra för den som tycker att storyn ska driva serien framåt, men annars är den faktiskt ganska trevlig. I stort sett allt som händer är extremt random och inte riktigt går att förklara utan att det låter skitkonstigt. Men det är inte händelserna utan karaktärerna som är Occult Academys styrka, och därför går det att förbise hur knäppt det låter när man säger "ja, jag ser på anime ^__^ en tjej blev nyss ivägburen av ett litet grönt monster/nästan slukad av fjärilsmän/strypt av en sak som inte syns/förföljd av någon slags Ku Klux Klan". (Och det finns faktiskt mer spännande avsnitt som när de lägger sig i nedkylningstankar för att utforska nära döden-upplevelser.)

Nästan alla karaktärer känns verkliga och som riktiga personligheter istället för en trop, och trots att en del av dem stämmer in på vissa stereotyper så är det ändå mer så att man känner igen deras drag från folk man faktiskt känner och inte från TV, eller ja, det vill säga om man känner lite konstiga människor. Särskilt knäppa är den sura vaktmästaren Smile och hans kompis JK, ett överviktigt nagellacksemo med rött hår och lila läppstift som spelar keyboard och bär runt på dowsingstavar som känner av spöken. Förutom den till en början kalla Maya och fega Bunmei finns Mayas bästis Ami och den överentusiastiska men inte alltid smarta Kozue. De sex tillsammans bildar eventuellt ett litet Scooby Gang, ibland med sällskap av Amis pappa. Gemenskapen dem emellan känns alldeles äkta och varm, och det är det som bär en stor del av serien igenom allt som är lite awkward.

Tyvärr så skruvar sig allt detta i avsnitt 11 och 12 som jag tyckte förstörde väldigt mycket av serien. Bunmeis love interest/Ms. Fanservice Mikaze, som är en av två karaktärer (den andra är också en one-sided love interest/part-time Ms. Fanservice) som inte känns äkta alls, är en stor anledning till detta. Hon är visserligen ganska jobbig genom hela serien men det var liksom en del av formeln, nu var det hennes fel att allt blev jättekonstigt. (Skumma borderline-hentaiscener i första halvan av avsnitt 11, ni har blivit varnade.) Serien gick ifrån lågmäld men trevligt flummig paranormalitet till en urusel de-svarta-onda-mot-de-goda-vita Final Fantasy-ripoff blandat med lättklädd Sugar Sugar Rune fail-arc som var totalt osynkroniserad med resten av serien och bara var, ja, jättekonstig och en ursäkt för att knyta ihop lösa trådar. Det var därför jag blev så glad när det visade sig att det fanns ett trettonde avsnitt, som både lyckades överraska och avsluta animen på ett sätt den var värd.

Betyg: 3 av 5. Sevärd om man för tillfället inte har något annat att se på, som en slags småmysig filler att ha i bakfickan.

Nästa gång är det förhoppningsvis Charles som skriver, jag tänker förbjuda Charles att överge den här bloggen på samma sätt som Charles övergav Naisu!, men om det inte blir av så kan jag väl skriva x) Ha en fortsatt trevlig kväll!

Bunmei är en pushover

20 september 2010

Varför Sennen-ko är fantastisk :D

Goddag :D För att inte tänja det hederligt avlagda löftet att skriva minst en gång i veckan till sina yttersta gränser är jag schyst och uppdaterar idag! Charles har uteblivit i x antal dagar, vart Charles har tagit vägen vet jag inte menmen, förhoppningsvis kommer den tillbaka :D Så medans skriver jag!

Detta inlägg är tillägnat den enligt mig mest fantabulösa animeskurken Of All Time:

D.Gray-man's Millennium Earl

Så. Varför just Millennium Earl, eller Sennen-ko som Road föredrar att säga? Alla som känner mig är medvetna om att jag, ehm, tycker ganska mycket om D.Gray-man, men det är inte bara för att DGM är en mycket 5lig serie som Earl är så fantastisk!! (Och varför är DGM en sådan 5lig serie? Jao, det dras väl mellan den trevliga storyn, lite annat, och Lavi ...)

En mycket positiv sak hos många animeskurkar är att de inte är såna där tråkiga, jobbiga grejer som Är Onda i motsvarighet till de som Är Goda. Detta gäller för den delen hjältarna också. De är liksom lite anti, så att de onda är redeemable och omtyckbara medan de goda inte nödvändigtvis behöver vara särskilt .... snälla.

Men Earl är inte en sådan. Oavsett vad som kommer fram på senare dar i mangan, så framställs Earl igenom alla animens 103 avsnitt (och i bok 1-10 såvitt jag vet ._.) som OND. Inte är det frågan om något ånej hela min familj är död buhu nu ska jag mörda några nyfödda barn emoscenario á la Sasuke (Sasuke är ett exempel som jag helst inte ville använda ._. särskilt eftersom Sasuke "inte kaaannnnnn vara ond, han är ju jäääääättefantastisk D: eller hur? eller huuuuur?" enligt Kishimoto själv ... men ni fattar vad jag menar, hoppas jag >_>). Nä, Earl är ondskan förkroppsligad. Och det är här som det fantastiska kommer in.

För Hoshino har valt att göra ondskan förkroppsligad till en bullig, leende gubbe med moderiktigt stilskiftande hattaccessoarer, hjärtan efter sina repliker, och ett talande paraply. Jag menar herregud, nu måste man väl ändå klappa.