Jag har inget att se på

Godkväll alla läsare! Om Otakubin faktiskt har några läsare vet jag för att säga sanningen inte, trots att Blogger är överlägset blogg.se på nästan alla sätt och vis så är dess statistiksak muppad eller för komplicerad för mig att förstå eller något så ja .__. Men om ni finns där, läsare (och Charles!): Godkväll!

Jag misslyckas fortfarande med att återuppta mitt animeseende efter Durararararararararara och alla mina mangaböcker är utlästa. Jag sitter just nu och väntar på en stor låda från Adlibris men, eftersom Adlibris alltid sänder sina saker så segt de bara kan när det gäller mig, så har jag hittills underhållit mig själv med att läsa om böcker från min barndom (den som är intresserad av denna högst fascinerande historia kan besöka min engelskspråkiga blogg).

Då jag inte har något aktuellt att komma med förutom det faktum att jag nu sett till säsong 2, avsnitt 2 av Lost så tänker jag berätta lite om anime som jag försökt se på och inte fastnade för. När mina böcker anländer blir inläggen bättre!

Arakawa Under the Bridge: Finns inte så mycket att säga här då jag bara såg ett avsnitt. Jag fann huvudpersonen olidlig, för olidlig för att se ett till. Han var egentligen ganska typisk för en seinen och råkade bara vara överdrivet skrikig och flummig. Det är inte hans fel, men jag störde mig på honom ändå. Kanske det var för att jag efter att ha läst beskrivningar förväntade mig en lugn serie med speciell stämning och underliga karaktärer, och blev sur över att den var sämre än jag tänkt. Det var i alla fall lite kul när han tappade byxorna och karaktärerna är visserligen underliga, särskilt gubben med grön dräkt som tror att han är en kappa (väsendet, inte klädesplagget), men det räckte inte till. Jag kanske ser mer någon gång när jag har tråkigt.

Den jobbiga huvudpersonen som jag störde mig på

Uragiri wa boku no namae wo shitteiru, eller för er som inte orkar säga det och animefreak.tv, Uraboku: Denna kan enklast beskrivas som en typisk överdramatisk shojo. För alla som gillar ett persongalleri som består uteslutande av bishonen och en enstaka bishojo här och där, rosenblad, personer med magiska förmågor, ho yay som (Spoiler, markera vitt) enligt mig förstörs av att huvudpersonen är en återfödd kvinna och Takahiro Sakurai som lång gothsak med oklippta naglar, svart rock och coola örhängen är den perfekt. Personligen blev den dramatiska musiken och scener med ovanstående gothsak som kramade om naken bishojo invirade i rosentaggar för mycket för att jag skulle kunna se den utan att tycka det var aningen pinsamt, och så den fåniga anledningen, jag fann det av någon anledning irriterande att Yuki (huvudpersonen) delade seiyuu med Sunao från Sukisho (<--även det en förkortning för något jättelångt som jag inte minns) då hans röst är så speciell. Dessutom upplevde jag ansiktenas enformighet som opersonlig och tråkig. Menmen, det är bara mina genrepreferenser så som sagt, gillar man dramatik, animekaraktärer som definitivt är fina att se på och tycker om när musiken blir mäktig och romanssymboliken virvlar så rekommenderar jag den. (Jag själv har något slags inre konflikt och kan inte längre se på sådant med dramatiska symbolikscener som har matchande musik, jag känner obehag komma krypande och hoppas att ingen tittar på mig så jag avundas er som kan se skönheten i det.)

Denna bild säger nog allt. Antingen gillar man det,

eller så gillar man det inte. Varelsen har personligen lite svårt för det.

Ja, som ni ser har jag inte ännu lyckats hitta något som riktigt faller mig i smaken. När min boklåda kommer ska jag skriva mer och då blir tonen med all säkerhet mer positiv!

Gott nytt år, förresten! x)