Final Fantasy XIII är, för er som inte kan romerska siffror, det trettonde tillskottet i Final Fantasy-serien. Som de övriga titlarna (förutom möjligtvis VII och de allra tidigaste) har spelet kritiserats starkt av vissa men älskats vilkorslöst av andra. Här kan ni läsa Charles åsikt.
För 500 år sedan uppstod det ett krig mellan Cocoon och Pulse som slutade med att den apokalyptiske varelsen Ragnarok misslyckades med att förstöra Cocoon. Sedan dess har det varit lugnt, men folket i Cocoon är rädda för Pulse och ser det som ett helvete. 500 år senare dyker en Pulse Fal'cie vid namn Anima upp i Cocoon och Sanctum bestämmer sig att bli av med det och folket som befann sig i närheten från den genast. Då uppstår the Purge, en omedelbar immigration till Pulse. Under the Purge strider sig spelets huvudperson Lightning genom soldaterna för att kunna nå Anima, där hennes syster Serah hålls fången. Samtidigt så strider en grupp vid namn Team NORA vars ledare Snow är ute efter samma sak. När Lightning och Snow, tillsammans med Sazh, Vanille och Hope, når Anima så slutar det illa. De blir valda som Pulse l'Cie av Anima och därmed fiender av Cocoon.*
Det första som måste nämnas om Final Fantasy XIII är självklart att det har otroligt fin grafik. På en skala från ett till fem får den en elva, faktum är att spelets grafik är finare och mer detaljerad än verkligheten. Både bakgrunderna och karaktärerna är mycket detaljerade och i detta område kan ingen, inte ens de mest inbitna hatarna, säga emot utan att förlora sin trovärdighet.
Spelet börjar inte på det mest engagerande sättet, kapitel ett är i stort sett en prolog som någon trodde att det vore en bra ide att låta oss spela (det kanske det var, det vore ju tråkigt att sitta i timmar och bara se på den) och kapitel två** lämnar en i en okänd plats utan att förklara vad man ska göra, vart man ska ta vägen eller varför man ska dit och det slutar med att man planlöst följer den mycket linjära kartan utan att veta varför. På grund av att kartan är så linjär känns det inte som att man ska utforska omgivningen utan snarare som att man blir framknuffad igenom den. Även världen efter det, vars namn jag för tillfället inte minns, är fortfarande aningen dryg då man ännu inte fått något mål eller motivation men det känns trots detta friare och lär en mera om paradigm-systemet, vilket gör striderna mycket mera underhållande.
Efter den tredje världen får karaktärerna till slut ett mål, samtidigt som paradigmerna och strategin blir viktigare. Kartan är fortfarande linjär men man får i alla fall gå runt och utforska ett par vrår här och var och själv försöka lista ut vad man ska göra för att komma vidare. Detta tillsammans med utforskandet av karaktärerna gör att spelet efter denna punkt blir många gånger mera intressant.
Även stridssystemet blir mera förståeligt (för att inte tala om skojigare) efter kapitel tre. Medan det i början räckt med att trycka på autobattle för att vinna strider måste man numera kombinera försvar och attack med olika buffar och olika sorters attacker för att besegra fienderna. Grunden i FFXIIIs stridssystem är inte vilken attack man väljer (det ordnar för det mesta auto-battle åt dig) utan vilka strategier du väljer att använda dig av. Någonting som jag ansåg vara en välkommen paus och, som några inte insett, för det mesta kräver precis lika mycket tankekraft och strategi som traditionella strider. FFXIII har dock gjort misstaget att inte förklara mycket om paradigmer eller vad man ska ha dem till utan förväntar sig att man ska lista ut att man kan ändra dem och vilka bonusar de olika ger själv, vilket jag å ena sidan gjorde, men till exempel Varelsen spelade med värdelösa paradigmer innan hon insåg att det var möjligt att göra om dem. Stridssystemet är underhållande när man väl förstått sig på det och kräver att man tänker på mer än statsen då man bygger ett bra team då varje karaktär är olika utvecklad i olika roller.
 |
| Från Vänster till Höger: Sazh, Vanille, Hope, Lightning, Snow, Serah och Fang |
Karaktärerna är till största delen intressanta. Sazh är komisk utan att verka galen och utan att hans mer seriösa scener förlorar sin trovärdighet eller verkar OOC och känns originel och unik. Hans backstory är även den något intressantare än den genomsnittliga och känns dessutom mera aktuell då den inte bara är backstory utan faktiskt pågår under hela spelet. Lightning är något kall och stoisk men för den delen inte en otrevlig karaktär på något vis. Hon är visserligen inte den mest originella karaktären jag sett men hon råkar vara den typ av karaktär som jag helt enkelt gillar och hennes character developement gör att hon ändå inte känns cliche. Fang, en karaktär som introduceras efter ca 10 timmar, är även hon en av mina favoriter, även om jag inte kan sätta fingret på varför, antagligen för att hon framstår som så lugn och världsvan i jämförelse med de andra karaktärerna. Dessutom har hon skojigt hår, jag vill klappa på det, det ser så mjukt ut. Hope var till en början mycket irriterande, inte bara på grund av att han var en emotionell liten unge som spenderade det mesta av sin tid med att hata Snow och vara ledsen utan för att han var så otroligt svag. Lilla klena Hope envisades med att dö minst två gånger i varje strid och trots att han inte var en dålig healer så förstördes det hela med att han var tvungen att heala sig själv var trettionde sekund och därför inte kunde heala någon annan. Båda dessa saker är rätt så logiska med tanke på att han är en liten pojke som aldrig stridit, vars mor just dött och som nu tvingas fly för att inte bli dödad, men när alla andra karaktärer lyckas göra sig användbara så blir det ändå irriterande. Detta blir dock enklare att stå ut med senare i spelet då han utvecklas som person och det dessutom går att låta bli att strida med honom. Övriga karaktärer, Vanille, Serah och Snow, är jag ganska neutral till. Vanille har en mycket jobbig röst men är i alla fall positiv och entusiastisk, Serah är inte mycket till karaktär trots att hon är med i listan i instruktionsboken och Snow är även han (i mina ögon, Varelsen hatar honom) en acceptabel karaktär, även om alla en del av scenerna han är med i känns överdrivet dramatiska.
* = Beskrivning
** = Ehm, visst är det kapitlet som utspelar sig i kristalvärlden?
PS: Varelsen, kan du möjligtvis finna ett bättre sätt att sätta bilden så att texten på sidan inte blir så inklämd? Ber om ursäkt för besväret men du är mycket bättre på sådant än vad jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar