Visar inlägg med etikett recension. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett recension. Visa alla inlägg

6 januari 2011

FFXIII - Charles åsikt

Nä, jag kunde faktiskt inte komma på en roligare titel.

Final Fantasy XIII är, för er som inte kan romerska siffror, det trettonde tillskottet i Final Fantasy-serien. Som de övriga titlarna (förutom möjligtvis VII och de allra tidigaste) har spelet kritiserats starkt av vissa men älskats vilkorslöst av andra.  Här kan ni läsa Charles åsikt.

För 500 år sedan uppstod det ett krig mellan Cocoon och Pulse som slutade med att den apokalyptiske varelsen Ragnarok misslyckades med att förstöra Cocoon. Sedan dess har det varit lugnt, men folket i Cocoon är rädda för Pulse och ser det som ett helvete. 500 år senare dyker en Pulse Fal'cie vid namn Anima upp i Cocoon och Sanctum bestämmer sig att bli av med det och folket som befann sig i närheten från den genast. Då uppstår the Purge, en omedelbar immigration till Pulse. Under the Purge strider sig spelets huvudperson Lightning genom soldaterna för att kunna nå Anima, där hennes syster Serah hålls fången. Samtidigt så strider en grupp vid namn Team NORA vars ledare Snow är ute efter samma sak. När Lightning och Snow, tillsammans med Sazh, Vanille och Hope, når Anima så slutar det illa. De blir valda som Pulse l'Cie av Anima och därmed fiender av Cocoon.*

Det första som måste nämnas om Final Fantasy XIII är självklart att det har otroligt fin grafik. På en skala från ett till fem får den en elva, faktum är att spelets grafik är finare och mer detaljerad än verkligheten. Både bakgrunderna och karaktärerna är mycket detaljerade och i detta område kan ingen, inte ens de mest inbitna hatarna, säga emot utan att förlora sin trovärdighet.

Spelet börjar inte på det mest engagerande sättet, kapitel ett är i stort sett en prolog som någon trodde att det vore en bra ide att låta oss spela (det kanske det var, det vore ju tråkigt att sitta i timmar och bara se på den) och kapitel två** lämnar en i en okänd plats utan att förklara vad man ska göra, vart man ska ta vägen eller varför man ska dit och det slutar med att man planlöst följer den mycket linjära kartan utan att veta varför. På grund av att kartan är så linjär känns det inte som att man ska utforska omgivningen utan snarare som att man blir framknuffad igenom den. Även världen efter det, vars namn jag för tillfället inte minns, är fortfarande aningen dryg då man ännu inte fått något mål eller motivation men det känns trots detta friare och lär en mera om paradigm-systemet, vilket gör striderna mycket mera underhållande.

Efter den tredje världen får karaktärerna till slut ett mål, samtidigt som paradigmerna och strategin blir viktigare. Kartan är fortfarande linjär men man får i alla fall gå runt och utforska ett par vrår här och var och själv försöka lista ut vad man ska göra för att komma vidare. Detta tillsammans med utforskandet av karaktärerna gör att spelet efter denna punkt blir många gånger mera intressant.

Även stridssystemet blir mera förståeligt (för att inte tala om skojigare) efter kapitel tre. Medan det i början räckt med att trycka på autobattle för att vinna strider måste man numera kombinera försvar och attack med olika buffar och olika sorters attacker för att besegra fienderna. Grunden i FFXIIIs stridssystem är inte vilken attack man väljer (det ordnar för det mesta auto-battle åt dig) utan vilka strategier du väljer att använda dig av. Någonting som jag ansåg vara en välkommen paus och, som några inte insett, för det mesta kräver precis lika mycket tankekraft och strategi som traditionella strider. FFXIII har dock gjort misstaget att inte förklara mycket om paradigmer eller vad man ska ha dem till utan förväntar sig att man ska lista ut att man kan ändra dem och vilka bonusar de olika ger själv, vilket jag å ena sidan gjorde, men till exempel Varelsen spelade med värdelösa paradigmer innan hon insåg att det var möjligt att göra om dem. Stridssystemet är underhållande när man väl förstått sig på det och kräver att man tänker på mer än statsen då man bygger ett bra team då varje karaktär är olika utvecklad i olika roller.


Från Vänster till Höger: Sazh, Vanille, Hope, Lightning, Snow, Serah och Fang

Karaktärerna är till största delen intressanta. Sazh är komisk utan att verka galen och utan att hans mer seriösa scener förlorar sin trovärdighet eller verkar OOC och känns originel och unik. Hans backstory är även den något intressantare än den genomsnittliga och känns dessutom mera aktuell då den inte bara är backstory utan faktiskt pågår under hela spelet. Lightning är något kall och stoisk men för den delen inte en otrevlig karaktär på något vis. Hon är visserligen inte den mest originella karaktären jag sett men hon råkar vara den typ av karaktär som jag helt enkelt gillar och hennes character developement gör att hon ändå inte känns cliche. Fang, en karaktär som introduceras efter ca 10 timmar, är även hon en av mina favoriter, även om jag inte kan sätta fingret på varför, antagligen för att hon framstår som så lugn och världsvan i jämförelse med de andra karaktärerna. Dessutom har hon skojigt hår, jag vill klappa på det, det ser så mjukt ut. Hope var till en början mycket irriterande, inte bara på grund av att han var en emotionell liten unge som spenderade det mesta av sin tid med att hata Snow och vara ledsen utan för att han var så otroligt svag. Lilla klena Hope envisades med att dö minst två gånger i varje strid och trots att han inte var en dålig healer så förstördes det hela med att han var tvungen att heala sig själv var trettionde sekund och därför inte kunde heala någon annan. Båda dessa saker är rätt så logiska med tanke på att han är en liten pojke som aldrig stridit, vars mor just dött och som nu tvingas fly för att inte bli dödad, men när alla andra karaktärer lyckas göra sig användbara så blir det ändå irriterande. Detta blir dock enklare att stå ut med senare i spelet då han utvecklas som person och det dessutom går att låta bli att strida med honom. Övriga karaktärer, Vanille, Serah och Snow, är jag ganska neutral till. Vanille har en mycket jobbig röst men är i alla fall positiv och entusiastisk, Serah är inte mycket till karaktär trots att hon är med i listan i instruktionsboken och Snow är även han (i mina ögon, Varelsen hatar honom) en acceptabel karaktär, även om alla en del av scenerna han är med i känns överdrivet dramatiska.

Spelet blir helt enkelt roligare ju längre man spelar, så även om de första två kapitlen känns värdelösa är det värt att ge det en chans, om inte annat tycker man säkerligen om Gran Pulse och uppdragen där. Spelet glömmer ibland bort att förklara saker och kräver ibland att man läser den medföljande dataloggen, eller struntar i storyn och spelar på tills förklaringen kommer men med tanke på hur mycket information som skulle behöva inkluderas i spelet skulle det knapppast ha gått att lösa på något annat sätt utan att lägga till ytterligare tio timmar med cutscenes bara för att förklara detta men allt som allt är det ett skojigt spel med fantastiskt fin grafik, roliga karaktärer och ett annorlunda men underhållande stridssystem.


* = Beskrivning stulen lånad från Wikipedia
** = Ehm, visst är det kapitlet som utspelar sig i kristalvärlden?

PS: Varelsen, kan du möjligtvis finna ett bättre sätt att sätta bilden så att texten på sidan inte blir så inklämd? Ber om ursäkt för besväret men du är mycket bättre på sådant än vad jag är.

30 december 2010

En mindre bra recension av en mindre bra serie

Serien i fråga heter Baka to Test to Shoukanjuu. Animen är 12 episoder lång och baserad på en lightnovel.

Jag orkar inte berätta vad det hela handlar om men hur som helst så handlar det om en skola där klasserna är indelade efter intelligens (från A till F, där F är de dummaste och A de smartaste, inte helt olikt Charles gamla och Varelsens nuvarande skola, med undantaget att de klasserna hette saker som bland annat"hjärna", för de smarta, och "tarmar", för de mindre begåvade. Mycket diskret). Animen fokuserar på Klass F som gör sitt bästa för att bli Klass A. Notera att animen också innehåller inslag av magi som jag inte orkar förklara och som egentligen är ganska onödiga.

Animen är en komedi och till en början ansåg jag att den var ganska bra. Dock försvann uppskattningen snabbt då alla skämt blir till running jokes och inga nya skämtideer introduceras. 200 skämt om en karaktär tsundere-beteende eller en annan karaktärs idioti blir inte roligt även om det var underhållande den första gången.

Seriens största problem är dock, i mina ögon, bristen på skojiga karaktärer. Himeji hatar jag med passion då hon inte har någon annan mening än att vara en stereotypisk yamato nadeshiko (självklart med en liten touch av yandere, det är ju populärt nuförtiden) med gigantiska bröst samt ett typiskt love interest till huvudpersonen. Detta tillsammans med det faktum att hon väldigt ofta blir ett ess i rockärmen i tävlingen mellan klasserna gör att hon snarare blir en plot device (svenskt ord?) än en karaktär. Sedan har vi Hideyoshi, en pojke som råkar se väldigt femenin ut (med det menar jag VÄLDIGT femenin, så pass att ingen karaktär någonsin erkänner honom som man och han blir tilldelad kvinnokläder av expediter i butiker). Hans konstanta irritation över att människor inte  behandlar honom som en människa av hankön är något underhållande men det blir snabbt irriterande när allt han gör är att ge fanservice och förlora kläderna minst 2 gånger per episod (underligt att den karaktär som utnyttjas mest till fanservice är en man i en anime riktad mot män). Sedan har vi herr huvudperson vars namn jag inte kan minnas, som visserligen är komisk men också blir irriterande i längden då han verkligen är efterbliven. De övriga karaktärerna är intetsägande som bäst och annars jobbiga, med undantaget av huvudpersonens bästa vän, som är underhållande när han slipper ifrån sin Yandere-flickvän. Storyn känns snarare som någonting författaren klämt in för att ha en anledning att skriva en serie med korkade karaktärer (med undantaget för Mary-sue Himeko som är ett geni).

Nu skall jag inte vara allt för hård, jag hatade inte den här animen, jag ogillar den bara lite (den får en 4/10 från mig). Jag föredrar helt enkelt serier som kräver någonslags tankekraft och har en sammanhängande story, men om någon som läserr detta söker efter en väldigt enkel humoranime som är lätt att hänga med i antar jag att den personen kan ge denna anime ett försök.

5 november 2010

Diverse om CLAMP och lite nya inköp

Goddag, och välkomna till novembers första inlägg! Jag tycker att jag och Charles har skött oss exemplariskt, tänka sig, hela 43 inlägg på bara 2 månader! Vi borde vara riktigt stolta över oss själva nu ^^ Vilket vi säkerligen också är, eller i alla fall jag.

Idag har jag (<--detta låter oroande likt ett normalt blogginlägg) varit och nördat runt på Stockholms diverse seriebutiker (<--okej det var inget). Mitt uppdrag var att lägga beslag på Fujoshi Rumi för att kunna ha mysig BL-innuendo ständigt i närheten utan att behöva sätta på en dator och därmed fastna vid diverse annan BL vilket misslyckades eftersom ingen hade den ¨'__¨' menmen, istället inhandlade jag FullMetal Alchemist bok nummer 17 (FMA bör tillägnas ett inlägg snarast), samt en omnibus av CLAMP som verkligen inte får plats i min hylla och därför får ligga ovanpå. Omnibusen är av CLAMPs serie "Clover" och det är just min tur att jag lyckas inhandla ännu en av de tre serier som CLAMP har bestämt sig för att dissa, varav de andra två är X/1999 och Legal Drug.

Sorg.

Allvarligt talat tycker jag att det är väldigt respektlöst av CLAMP att bara ... överge sina serier sådär! >__< De ritar bara xxxHolic och någonting vid namn Kobato nu, kan de inte återuppta någon av sina andra serier som har varit avstannade i mer än ett decennium? (Särskilt Legal Drug >_> att överge Kazahaya är som att överge en våt liten kattunge...och det är bara så fel.)

Clover-omnibusen innehöll de fyra färdigställda volymerna. Enligt Wikipedia:
The manga was conceived as a four part story. The first two volumes comprise part I and trace the main story in the present. The following two volumes are parts II and III, and are flashbacks which explain the history behind certain incidents. According to series head writerNanase Ohkawa, two further books are needed to complete the story.[1]

SÅ VARFÖR RITAR MAN DEM INTE DÅÅÅÅ?!?!?!?!?! D:
Clover upphörde år 1999. Alltså har den varit i dödläge ännu längre än Legal Drug (som varit död sedan 2003). Inte snällt tycker man här.

För de som undrar vad Clover faktiskt handlar om kan jag göra ännu en sådan där tråkig bokrecensions-sak här (dvs. en översättning av förlagets baksidestext och sen lite klagomål från mig ^-^):

Kazuhiko är en ung, men redan djupt sårad, black-ops-agent (vad det heter på svenska vet jag inte ._. men en sån där militär som sysslar med saker som inte är helt lagliga, såna som konspirationsteoretiker tycker är intressanta :D) i en barock, retroteknologisk värld—sliten från sin pensionerade tillvaro för att eskortera den mystiska flickan Sue till ett resmål som bara hon känner till. Sue och Kazuhiko har aldrig träffats … men trots det känner hon honom. Sedan fyra års ålder växte hon upp med två avlägsna röster som enda mänskliga kontakt: hennes gamla "mormoders"—Kazuhikos överordnade, General Ko (pfft, det lät lite kul) och Kazuhikos döda flickväns, den vackra sångerskan Ora. Och Sue har varit fången i buren i alla dessa år på grund av vad hon är, och vad Clover Leaf-projektet upptäckte att hon var: en militär topphemlighet … och den farligaste personen i världen.

Berättarstilen i Clover är väldigt intressant. Bilderna är otroligt glesa och extremt estetiska, syftet är inte att klämma in så mycket story som möjligt på en sida utan det kan vara två små rutor och sedan bara tomhet för att uttrycka stämningen. Den började väldigt lovade med en intressant science fiction-värld, dock tyckte jag att den blev lite tråkig senare när fokuset blev på alla storrrrrmande kännnnnnslor eller ja, ni vet, shojo, vilket gör att dess medelbetyg sänks lite i mina ögon. ("Slutet" var däremot lite mer intressant när man fick veta mer om en annan karaktär.)

Omnibusformatet gör fint ifrån sig då man får masssssvis med fina färgsidor och exklusiva extrabilder i slutet! Clover rekommenderas mest till alla som tycker om bilder, artbooks och diverse, inte så mycket till hardcore fans av Naruto ^-^

För en gångs skull orkar jag inte sätta in en bild.

28 oktober 2010

Fujoshi Rumi eller Varelsen får fangirldamp igen, fast inte lika allvarlig sådan.

Har ni någonsin upplevt att man på ett eller annat sätt strosar runt lite grann på internet och på något sätt lyckas hitta en ytterst 5lig manga som är så bra att man till slut överhuvudtaget glömmer vart man hittade den? I sådana fall kan man inte annat än tro att det var Hitsuzen – eller ödet, som Ichihara Yuuko föredrar att säga.

Jag fann av en slump mangan Fujoshi Rumi, a.k.a Mousou Shoujo Otakukei, på Mangafox, och jag så att säga dog lite. Handlingen, en feelgood romantisk komedi, har en utgångspunkt i Takahiro Abe, en vanlig, välanpassad och proper ung man. Under sitt första år på gymnasiet förälskar han sig i Rumi Asai – en yaoi-moe-älskande otaku som är så långt ifrån vanlig som det går att bli. Rumi är fullständigt övertygad om att Takahiro och Shunsuke Chiba, Abes bästis från mellanstadiet, älskar varandra och låter sina fujoshifantasier löpa fritt!
Kan förälskelse uppstå mellan en vanlig kille och en Fujoshi?

(fujoshi = en galen fangirl av gayromanser som ibland kan vara en aning socialt inadept. Den ordagranna översättningen blir något i stil med "rutten flicka", ohohoho.)

Fujoshi Rumi är egentligen en seinen, men det är så pass mycket fanservice av den trevliga sorten att det i början knappt märks alls. I senare kapitel blir det dock fler bröst, trosor, shoujo-ai-tafsning och så vidare än vad jag egentligen trivs med (Mangafox kategoriserar den som ecchi, det stämmer antagligen.......), men alla bilder på pojkar som ramlar på varandra den referensfyllda humorn är såpass rolig att den fick MIG att läsa igenom en hel tråkig mangakonvents-arc som gick ut på att själva seinenmålgruppen skulle få sina fetischer uppfyllda.

Det som är underbart med mangan är den skyhöga igenkänningsfaktorn, jag började asgarva av chockblandad förtjusning varje gång den tillsynes oskyldiga men näsblödande och egentligen extremt perversa Rumi svimmar då Chiba och Abe hamnar i lustiga ställningar situationer, tänker sig sig själv som kille eller går runt och dreglar på gympan eller får allmän moepanik. Samtidigt som den bidrar med Fetish Fuel åt alla så lyckas den kärleksfullt ironisera över hela otakukulturen (typ som Ouran med reverse-harem-genren) med sina massvis av referenser. Den kan inte mäta sig med referenserna i Sayonara Zetsubou Sensei som tar upp nästan halva boken, men många är det. Dessutom fanns det inga karaktärer jag störde mig på, inte ens när de trakasserar varandra för det ska man ju ha förutsett x) Alla var faktiskt väldigt lätta att tycka om i all sin pervositet (Mary Sues är de inte!), och man sitter och hoppas både på att folk av samma kön ska ramla på varandra mer och att folk av motsatt kön ska sluta vara tröga och bara erkänna.

Dock kom den ultimata nådastöten för gör-Varelsen-till-ett-jättestort-fan genom detta. Av alla mangor i HELA CYBERSPACE lyckas jag fastna för en som refererar till min OTP!!1!111!1!1!!1!!1 HITSUZEN INDEED!

Jag skall inhandla denna så snart det bara går. SF-bokhandeln har den inte, däremot har det dyra men trevliga alternativet Comics Heaven den i lager vilket gör mig lycklig. Jag menar. Referenser till LaviYuu. Nu dör jag~~!

(Charles: Nu när jag äntligen utforskar och hittar någon manga på egen hand så är det självfallet rena motsatsen till vad du gillar >_> heheh, förlåt xD fast nä x3)

vol. 1

15 oktober 2010

Hanako and the Terror of Allegory

Som jag nämnde för X antal inlägg sedan så har jag läst en manga som jag tänker skriva en review på. Namnet på mangan är, som titeln på inlägget kanske antyder, Hanako and the Terror of Allegory, du har antagligen aldrig hört talas om den.

 I Japan finns det många så kallade vandringssägner om allt från den munlösa kvinnan till fisken med människoansikte och mannen under sängen. Oftast rysliga berättelser. Vad folk inte vet är att när någon tror att en sådan berättelse är sann blir den verklighet. Då är det dags för Daisuke Asou att rycka in, för han är folklore-detektiv. <---- Beskrivning stulen lånad från sfboks hemsida.

Nu undrar ni kanske, vad har Hanako, titelkaraktären, med denna beskrivning att göra?
Svar: Ingenting, titelkaraktären i fråga nämns inte ens på baksidestexten. Hanako är bara en random inneboende vars främsta roll verkar vara är att avslöja information som författaren i fråga inte orkade inkludera själv samt attrahera diverse lolicons med hjälp av framsidor med en naken hanako och inzoomningar på hennes lår.

Även de andra karaktärerna är extremt tråkiga, Daisuke Asou är så personlighetslös som det möjligtvis går och har inte någon konstant personlighet utan beter sig bara på det sättet som ger mest dramatik till berättelsen, och hans kvinnliga vän, som är så intetsägande att jag inte ens minns hennes namn, är en typisk skräckfilmshjältina av den dåliga sorten och sitter ofta och skriker och oroar sig mera över sin kärlek och sitt privatliv än spöken och låter ofta känslorna ta överhanden.


Den här saken ska vara läskig och ful. Jag tycker att den är
Både roligare och sötare än någon annan karaktär.

När det gäller story så har denna manga inte heller mycket att komma med. Två böcker bestående av fristående, icke-läskiga, patetiska "spökhistorier" och en dåligt utvecklad romans mellan tråkig kvinnokaraktär och tråkig manskaraktär samt en  väldigt tunn bakgrundsstory som aldrig lyckas engagera. Först i den sista boken börjar en sammahängande story bildas (hanakos bakgrunds-story), och trots att den fortfarande lider av en stor brist på förklaringar och dålig layout lyckas den i alla fall engagera mera än någonting annat i mangan, dock som ett drama snarare än en skräckmanga.

På den positiva sidan (ja, det finns faktiskt en, trots allt) så hade Hanako and the Terror of Allegory i alla fall ett trevligt tema, moderna myter är en av mina favoritsaker. Den var också väldigt lätt att läsa då ingenting onödigt så som stämningsuppbyggande och meningsfulla dialoger <--- räknas detta verkligen som en komplimang.?


En av de mindre misslyckade bilderna.

En sista sak (ytterligare kritik förstås) är att den är förfärligt fult ritad. Förutom att teckningsstilen inte faller mig i smaken är allting ojämnt, opropotioneligt och, ja, allmänt fult.

Kort och gott: En okänd manga som inte förtjänar någon slags populäritet, läs något annat istället (inte för att jag gjorde det).

9 oktober 2010

Nu behöver jag bara hitta något nytt att se på...

Hej alla läsare ^__^ Om ni finns där ^__^

Det här är Varelsen (Charles! Skriv nånting någon gång då ¨'-¨'), och idag har jag sett färdigt animen som jag har nämnt lite förbipasserande i tidigare inlägg!

Dess namn är Occult Academy (Okaruto Gakuin) och det är en kort anime på 13 avsnitt. Jag hade fått för mig att det bara var 12, men det utökade antalet avsnitt visade sig senare vara enormt tursamt.

Occult Academy handlar som namnet antyder om en skola med inriktning på övernaturliga saker. Det är inte Gakuen Alice, utan det rör sig snarare om den typen av paranormala fenomen som ibland påträffas i Keroro Gunsou (Sgt. Frog för er som inte kunde lista ut det)—dvs. grejer i stil med Ouijabräden, andar, telekinesi, ufon och monster. Efter rektorns död tar hans dotter Maya, som numera hatar det ockulta, över skolan i avsikt att stänga ner den. Vilket inte blir av när en naken kille från framtiden kommer ner från himlen och säger att han måste hitta "Nostradamus nyckel", det föremål som måste förgöras för att förhindra att den hemska framtid som är verkligheten år 2012 ska ske.

Ja, det låter kanske lite skumt och random, särskilt eftersom det inte är en renodlad humorserie som Keroro. Och det är det också. Åtminstone jag tycker det känns lite prekärt när Bunmei (eller Fumiaki som han egentligen heter—killen från framtiden alltså) flyger ner från himlen och berättar att "I framtiden är hela världen invaderad av aliens! o_o" Animens "story" går ut på att Maya och Bunmei under sina diverse äventyr tar foton på saker med en mobil implanterad med utomjordingarnas teknologi som visar en lycklig framtid om man tänker sig att man förstör föremålet och det är Nostradamus nyckel. Den kanske inte är så bra för den som tycker att storyn ska driva serien framåt, men annars är den faktiskt ganska trevlig. I stort sett allt som händer är extremt random och inte riktigt går att förklara utan att det låter skitkonstigt. Men det är inte händelserna utan karaktärerna som är Occult Academys styrka, och därför går det att förbise hur knäppt det låter när man säger "ja, jag ser på anime ^__^ en tjej blev nyss ivägburen av ett litet grönt monster/nästan slukad av fjärilsmän/strypt av en sak som inte syns/förföljd av någon slags Ku Klux Klan". (Och det finns faktiskt mer spännande avsnitt som när de lägger sig i nedkylningstankar för att utforska nära döden-upplevelser.)

Nästan alla karaktärer känns verkliga och som riktiga personligheter istället för en trop, och trots att en del av dem stämmer in på vissa stereotyper så är det ändå mer så att man känner igen deras drag från folk man faktiskt känner och inte från TV, eller ja, det vill säga om man känner lite konstiga människor. Särskilt knäppa är den sura vaktmästaren Smile och hans kompis JK, ett överviktigt nagellacksemo med rött hår och lila läppstift som spelar keyboard och bär runt på dowsingstavar som känner av spöken. Förutom den till en början kalla Maya och fega Bunmei finns Mayas bästis Ami och den överentusiastiska men inte alltid smarta Kozue. De sex tillsammans bildar eventuellt ett litet Scooby Gang, ibland med sällskap av Amis pappa. Gemenskapen dem emellan känns alldeles äkta och varm, och det är det som bär en stor del av serien igenom allt som är lite awkward.

Tyvärr så skruvar sig allt detta i avsnitt 11 och 12 som jag tyckte förstörde väldigt mycket av serien. Bunmeis love interest/Ms. Fanservice Mikaze, som är en av två karaktärer (den andra är också en one-sided love interest/part-time Ms. Fanservice) som inte känns äkta alls, är en stor anledning till detta. Hon är visserligen ganska jobbig genom hela serien men det var liksom en del av formeln, nu var det hennes fel att allt blev jättekonstigt. (Skumma borderline-hentaiscener i första halvan av avsnitt 11, ni har blivit varnade.) Serien gick ifrån lågmäld men trevligt flummig paranormalitet till en urusel de-svarta-onda-mot-de-goda-vita Final Fantasy-ripoff blandat med lättklädd Sugar Sugar Rune fail-arc som var totalt osynkroniserad med resten av serien och bara var, ja, jättekonstig och en ursäkt för att knyta ihop lösa trådar. Det var därför jag blev så glad när det visade sig att det fanns ett trettonde avsnitt, som både lyckades överraska och avsluta animen på ett sätt den var värd.

Betyg: 3 av 5. Sevärd om man för tillfället inte har något annat att se på, som en slags småmysig filler att ha i bakfickan.

Nästa gång är det förhoppningsvis Charles som skriver, jag tänker förbjuda Charles att överge den här bloggen på samma sätt som Charles övergav Naisu!, men om det inte blir av så kan jag väl skriva x) Ha en fortsatt trevlig kväll!

Bunmei är en pushover

11 september 2010

Varelsen utforskar biblioteket del 3: Sky Crawlers

När jag var på biblioteket så passade jag även på att hyra en animefilm!


Sky Crawlers är baserad på en serie böcker av Hiroshi Mori, och regisserades av Mamoru Oshii som gjorde Ghost in the Shell (som jag inte har sett ... men hört talas om ... skona mig).

I en alternativ värld där man har uppnått fred på jorden, anordnar man istället våldsamma flygstrider som underhållning för att det naturligt stridslystna människosläktet ska kunna hålla sig kvar i verkligheten. De måste ha hemskheter att läsa om i tidningen, och det måste vara på riktigt.
Unga piloter skickas gång på gång ut i ett krig som aldrig tar slut. Yuichi anländer till en avlägsen flygbas och bemöts av en igenkännande blick från sin kvinnliga kommendör.

En sak jag har märkt som är gemensam för alla filmer som har vunnit något pris på europeiska filmfestivaler är att det aldrig händer någonting. Sky Crawlers gick mest till så här: Flygplansstrid, folk som går runt och gör vardagliga saker och pratar och ser seriösa ut, flygplansstrid, samma sak igen, upprepa tre gånger, strö i lite sex, sen lite pistoler, och även några svar.

Filmen gick väldigt segt. Jag vet inte hur de förklarar den närmast totala bristen på händelser, och det sömniga tempo som genomsyrade dem som faktiskt skedde. Men ja. Segt var det i alla fall. Jag blev väldigt nyfiken på att få svar på de frågor som filmen ställde upp, men det var i stort en timme och tjugo minuters frågeställande och folk som går runt i flygbaser och ibland den nödvändige lustigkurren som hoppar på folk och rufsar dem i håret. Först efteråt började de klarna upp saker. Hade jag inte läst baksidan på fodralet så hade jag kunnat gissa mig till att krigen inte var på riktigt först när över halva filmen hade gått, då en av huvudpersonerna förklarar det i detalj. Det tog lite tid tyckte jag, och eftersom det, ja, stod på baksidan så var det inte direkt någon jättestor plot twist när det väl hände.

Jag vet inte om tanken var att man under tiden som man väntade på att de äntligen skulle förklara något istället skulle uppskatta animationen, för snyggt animerad var den verkligen. Som de flesta japanska filmer var det inget klumpigt eller plötsligt, utan rörelserna kändes verkliga och scener med till exempel den vithårige piloten som viker ihop en tidning blev, på något sätt, väldigt fina. (Till skillnad från i svenska filmer, där man förstår varför tråkfilmen är två timmar lång när de slösar femton sekunder på att visa folk som borstar tänderna trots att det var helt oviktigt och inte det minsta visuellt. Låt den rätte komma in ska känna sig träffad.)

Även musiken var alldeles underbar. Det är något med japansk filmmusik som bara totalt utklassar västerländsk (förutom, möjligtvis, swashbucklingsoundtracket till Pirates of the Caribbean :3). För det första så har de flesta japanska filmskapare, förutom de som regisserade D.Gray-man, förstått att musiken ska framhäva händelserna, inte dominera dem. (Jag höll på att dö när Cross tog fram sitt vapen och det började sjunga med full orkesteruppbackning >__< Herregud!) När den dramatiska musiken bara forsar upp så fort något fruktansvärt händer så vill jag bara sjunka genom stolen, för av någon anledning känns det oerhört pinsamt med sådan fånig och dundrande musik (som man kan återfinna i i stort sett varenda fantasyfilm som kommer, om ni förstår vad jag menar).

Däremot blir den musik som spelas upp av speldosor eller pianon i japanska filmer alltid alldeles underbar. Man kan höra undertonerna av traditionell asiatisk musik under, och det är något i det som bara klingar rätt.

Men nu ska jag återgå till ämnet. Trots att Sky Crawlers mot slutet levererade svar man blev nöjd med, så skulle jag inte säga att den är sevärd. Antingen är det jag som är otålig eller den som var seg, men jag tippar faktiskt på att det var den som var seg. För den kändes verkligen ... ja. Seg. >:

Varelsen utforskar biblioteket del 2: Eater

Så. Då har vi alltså nått andra delen av min utforska-Upplands-Väsby-biblioteks-mangaavdelning-serie!

Även denna gång blev det en svensk titel publicerad av Ordbilder, och förmodligen den skummaste titeln hittills: EATER av Masatoshi Usune.


Den handlar om Aoko som kan se spöken, och tränar till att bli ett andemedium. En dag stöter hon på två hiskliga varelser som slåss mot varandra. Det visar sig att det är aliens från yttre rymden som livnär sig på människokött. De kommer till jorden genom att en annan alien gör en människokvinna med barn (hur det går till vet jag inte o_O). Barnet föds helt normalt, men när det vuxit upp vaknar monsterinstinkterna till liv, de blir slemmiga (se omslaget ovan), och börjar käka upp folk. Men en av rymdvarelserna som Aoko stött på, Benimaru, är hälften människa, eftersom hans mamma också var ett andemedium och utförde en exorcism så att hans mänskliga hjärta skulle finnas kvar. Benimaru äter därför upp sina fränder istället för människor.

Efter den misslyckade striden tar Aoko hand om den sårade Benimaru, och de blir bästa vänner, eller nåt. Senare slåss Benimaru mot Kuromaru, rymdvarelsen som spawnade honom ("Pappa"), och blir nästan besegrad, men sen så lyckas Aoko sända honom sin energi, så det slutar med att han äter upp Kuromaru. Innan nådastöten kommer det slagkraftiga utbytet av repliker:

"H... hur kunde den där flickan ge dig sin energi?????????????"

"Hahaaah! Någon som du kan aldrig förstå det mänskliga hjärtat!"

Efteråt börjar den hjältemodiga Benimaru gråta av alla känslor som svallar inom honom. Åh! Så rörande. Han blev precis snäppet mera manlig. Alla riktiga hjältar/kannibalistiska rymdvarelser som förrått sin egen art måste kunna visa sina känslor!

Allt detta hände en vacker fullmånsnatt.

Av andra recensioner att döma är Eater, som kom ut 1991 i Japan, otroligt populär i sitt hemland. Även här är det många som gillar den. Men själv kunde jag inte förmå mig att läsa längre än till andra kapitlet. Historien kändes crackig, som om någon skrivit en lista på övernaturliga saker, blundat och pekat på tre olika på måfå och sen bestämt sig för att göra en manga av det. Jag gillar nästan aldrig stilen på gamla mangateckningar och superhjältefasoner är helt enkelt inte min grej. Trots att det sprutar blod och man får se halvätna kvinnor med tarmarna hängande överallt, så känner jag inte att den uppnår en mognadsgrad högre än Ninja Turtles.

Jag fick uppfattningen av att tecknaren är en vuxen man som aldrig lyckades komma ifrån sina tuffa superhjälteserier, och att den riktar sig mot personer med liknande sinneslag.

Men äh. Jag kanske bara missar något.

9 september 2010

Varelsen utforskar biblioteket del 1: Drömmarnas djup

Så! Idag var jag på biblioteket för att låna en Hitlerfilm till tyskan, och det slutade med att jag bestämde mig för att låna lite diverse titlar som jag inte har läst från Väsby biblioteks *ahem* otroligt välsorterade, svenska mangaavdelning. (Räknas en sådan där snurrställning som en avdelning? o__O Fast med tanke på att halva snurrställningens innehåll alltid är utlånat, oftast precis den bok man vill ha, så vet man aldrig ...)

Menmen, jag tänkte i alla fall presentera några av dem allteftersom jag läser dem! Se, så engagerad jag är! Jag förtjänar lite creds! :D

Den första jag läste var en småobskyr liten oneshot vid namn Drömmarnas djup (Yume no Soko), publicerad av Ordbilder, som fortsätter ge ut världens konstigaste titlar på svenska när alla andra (läs: Bonnier Carlsen) har gett upp allt förutom Naruto och One Piece. Det var en märklig liten manga om en flicka som faller så djupt i sömn att hon hamnar på platsen där drömmar blir till - närmare bestämt, ett snabbköp som drivs av en hundliknande varelse med stickad mössa, där alla möjliga saker kan ske.



Mangan hade en ovanlig stil på teckningarna, som ni ser på bilden ovan: lite scratchy, utan en massa raster, med lite skeva bakgrunder som bidrog till känslan av en värld som ligger lite i limbo. Figurerna såg närmast chibiaktiga ut med pyttesmå ögon, och det syntes verkligen att det skulle vara japaner (vilket alla magical girls med rosa hår och grapefruktögon inte alltid lyckas lika bra med) - om så en aning besynnerliga japaner. (Finns det överhuvudtaget någonting som kan kallas för o-besynnerlig japan? :3)

"Drömmarnas djup" var, som de flesta oneshots, en serie fristående berättelser med ett genomgående tema. I detta fall om de underliga personer och väsen som dyker upp på snabbköpet, i en dimension där känslor bevaras i burkar och pyttesmå djur i kostym delar ut drömmar utvalda av Gud till människorna. Kapitlen handlar om allt ifrån vilken effekt kattungar har på folk till små före detta människor som måste komma underfund med sina problem i detta liv, och genomsyras alla av en lite halvsömnig stämning, som kan uppfattas som både mysig och seg beroende på humöret. Den lämpligt drömmande känslan som bär boken har med stänk av både humor och existentiellt grubblande (och ... fisar :D). Kändes även lite Ghibli, med tanke på alla förunderliga små saker som frodas i drömmarnas värld!

Berättelsen känns lite enformig om man läser hela i ett svep; Drömmarnas djup verkade snarare som en riktig höstbok, som man borde krypa ihop med på ett varmt ställe under en ruskig dag för att mysa med tills solen kommer fram igen.

(En sak till: Varför är det så himla många som heter Satoru? o_O Det verkar som om varje gång någonting utspelar sig i en miljö där japanerna ska verka japanska så finns det alltid någon som heter Satoru. Är Satoru Japans motsvarighet till Kalle? Heter alla pojkar i textuppgifter i japanska matteböcker Satoru? Det är i alla fall väldigt irriterande. Det är inget fel på namnet Satoru, men jag blir numera lite trött varje gång jag ser någon som heter så. Det var en i serien som hette Satoru, om ni undrar. Just ja, det var även med en giraff i den! Då blev jag lite glad, jag menar, hur ofta ser man giraffer i manga?)