Även denna gång blev det en svensk titel publicerad av Ordbilder, och förmodligen den skummaste titeln hittills: EATER av Masatoshi Usune.
Den handlar om Aoko som kan se spöken, och tränar till att bli ett andemedium. En dag stöter hon på två hiskliga varelser som slåss mot varandra. Det visar sig att det är aliens från yttre rymden som livnär sig på människokött. De kommer till jorden genom att en annan alien gör en människokvinna med barn (hur det går till vet jag inte o_O). Barnet föds helt normalt, men när det vuxit upp vaknar monsterinstinkterna till liv, de blir slemmiga (se omslaget ovan), och börjar käka upp folk. Men en av rymdvarelserna som Aoko stött på, Benimaru, är hälften människa, eftersom hans mamma också var ett andemedium och utförde en exorcism så att hans mänskliga hjärta skulle finnas kvar. Benimaru äter därför upp sina fränder istället för människor.
Efter den misslyckade striden tar Aoko hand om den sårade Benimaru, och de blir bästa vänner, eller nåt. Senare slåss Benimaru mot Kuromaru, rymdvarelsen som spawnade honom ("Pappa"), och blir nästan besegrad, men sen så lyckas Aoko sända honom sin energi, så det slutar med att han äter upp Kuromaru. Innan nådastöten kommer det slagkraftiga utbytet av repliker:
"H... hur kunde den där flickan ge dig sin energi?????????????"
"Hahaaah! Någon som du kan aldrig förstå det mänskliga hjärtat!"
Efteråt börjar den hjältemodiga Benimaru gråta av alla känslor som svallar inom honom. Åh! Så rörande. Han blev precis snäppet mera manlig. Alla riktiga hjältar/kannibalistiska rymdvarelser som förrått sin egen art måste kunna visa sina känslor!
Allt detta hände en vacker fullmånsnatt.
Av andra recensioner att döma är Eater, som kom ut 1991 i Japan, otroligt populär i sitt hemland. Även här är det många som gillar den. Men själv kunde jag inte förmå mig att läsa längre än till andra kapitlet. Historien kändes crackig, som om någon skrivit en lista på övernaturliga saker, blundat och pekat på tre olika på måfå och sen bestämt sig för att göra en manga av det. Jag gillar nästan aldrig stilen på gamla mangateckningar och superhjältefasoner är helt enkelt inte min grej. Trots att det sprutar blod och man får se halvätna kvinnor med tarmarna hängande överallt, så känner jag inte att den uppnår en mognadsgrad högre än Ninja Turtles.
Jag fick uppfattningen av att tecknaren är en vuxen man som aldrig lyckades komma ifrån sina tuffa superhjälteserier, och att den riktar sig mot personer med liknande sinneslag.
Men äh. Jag kanske bara missar något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar