Sky Crawlers är baserad på en serie böcker av Hiroshi Mori, och regisserades av Mamoru Oshii som gjorde Ghost in the Shell (som jag inte har sett ... men hört talas om ... skona mig).
I en alternativ värld där man har uppnått fred på jorden, anordnar man istället våldsamma flygstrider som underhållning för att det naturligt stridslystna människosläktet ska kunna hålla sig kvar i verkligheten. De måste ha hemskheter att läsa om i tidningen, och det måste vara på riktigt.
Unga piloter skickas gång på gång ut i ett krig som aldrig tar slut. Yuichi anländer till en avlägsen flygbas och bemöts av en igenkännande blick från sin kvinnliga kommendör.
En sak jag har märkt som är gemensam för alla filmer som har vunnit något pris på europeiska filmfestivaler är att det aldrig händer någonting. Sky Crawlers gick mest till så här: Flygplansstrid, folk som går runt och gör vardagliga saker och pratar och ser seriösa ut, flygplansstrid, samma sak igen, upprepa tre gånger, strö i lite sex, sen lite pistoler, och även några svar.
Filmen gick väldigt segt. Jag vet inte hur de förklarar den närmast totala bristen på händelser, och det sömniga tempo som genomsyrade dem som faktiskt skedde. Men ja. Segt var det i alla fall. Jag blev väldigt nyfiken på att få svar på de frågor som filmen ställde upp, men det var i stort en timme och tjugo minuters frågeställande och folk som går runt i flygbaser och ibland den nödvändige lustigkurren som hoppar på folk och rufsar dem i håret. Först efteråt började de klarna upp saker. Hade jag inte läst baksidan på fodralet så hade jag kunnat gissa mig till att krigen inte var på riktigt först när över halva filmen hade gått, då en av huvudpersonerna förklarar det i detalj. Det tog lite tid tyckte jag, och eftersom det, ja, stod på baksidan så var det inte direkt någon jättestor plot twist när det väl hände.
Jag vet inte om tanken var att man under tiden som man väntade på att de äntligen skulle förklara något istället skulle uppskatta animationen, för snyggt animerad var den verkligen. Som de flesta japanska filmer var det inget klumpigt eller plötsligt, utan rörelserna kändes verkliga och scener med till exempel den vithårige piloten som viker ihop en tidning blev, på något sätt, väldigt fina. (Till skillnad från i svenska filmer, där man förstår varför tråkfilmen är två timmar lång när de slösar femton sekunder på att visa folk som borstar tänderna trots att det var helt oviktigt och inte det minsta visuellt. Låt den rätte komma in ska känna sig träffad.)
Även musiken var alldeles underbar. Det är något med japansk filmmusik som bara totalt utklassar västerländsk (förutom, möjligtvis, swashbucklingsoundtracket till Pirates of the Caribbean :3). För det första så har de flesta japanska filmskapare, förutom de som regisserade D.Gray-man, förstått att musiken ska framhäva händelserna, inte dominera dem. (Jag höll på att dö när Cross tog fram sitt vapen och det började sjunga med full orkesteruppbackning >__< Herregud!) När den dramatiska musiken bara forsar upp så fort något fruktansvärt händer så vill jag bara sjunka genom stolen, för av någon anledning känns det oerhört pinsamt med sådan fånig och dundrande musik (som man kan återfinna i i stort sett varenda fantasyfilm som kommer, om ni förstår vad jag menar).
Däremot blir den musik som spelas upp av speldosor eller pianon i japanska filmer alltid alldeles underbar. Man kan höra undertonerna av traditionell asiatisk musik under, och det är något i det som bara klingar rätt.
Men nu ska jag återgå till ämnet. Trots att Sky Crawlers mot slutet levererade svar man blev nöjd med, så skulle jag inte säga att den är sevärd. Antingen är det jag som är otålig eller den som var seg, men jag tippar faktiskt på att det var den som var seg. För den kändes verkligen ... ja. Seg. >:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar