Dag 2 - Favorite Manga

Ojoj, Where to start?

Att välja ut EN manga bland alla de som jag läst är i det närmaste omöjligt, speciellt som varje manga för något nytt till bordet (är det där ens ett uttryck?). Vissa är mer komiska och utan sammanhängande story medan andra är väldigt seriösa utan ett uns humor. Jag tvivlar på att ens hälften av alla mina favoriter kommer att komma med här och vissa lämnas med flit utanför eftersom de kommer att nämnas i andra artiklar.

Den första mangan som jag kommer att tänka på när det gäller favoriter är en ganska okänd manga kallad Nightmare Inspector. Den utspelar sig i Japan för något sekel sedan där en drömätande Baku vid namn Hiroku hjälper människor att bli av med sina mardrömmar. Mardrömmarna är oftast knutna till verkligheten på ett eller annat vis, är nästan aldrig vad de verkar vara och slutar mycket sällan riktigt som planerat.

Den här mangan är antagligen den mest omlästa i hela min bokhylla och anledningarna till detta är många. För det första är den en av de få mangaserier jag äger som faktiskt har ett slut, ett bra slut. Ett komplicerat, inte riktigt lyckligt men inte heller helt olyckligt slut som faktiskt kräver ett par omläsningar för att man helt ska kunna förstå det. För det andra så lyckas den blanda oneshots och sammanhängande story på ett näst intill perfekt sätt och lyckas dessutom hålla oneshotsen varierade utan att förlora den röda tråden. För det tredje lyckas den kombinera många av mina favoritsaker utan att för den delen bli High Octane Nightmare Fuel eller få något högre än trettonårsgräns. Allt finns här: Oneshots, drömmar, Psykologiska analyser, galna kunder och intressanta huvudpersoner tillsammans med den mörka stämningen och historer som inte alltid slutar väl.

Higurashi

På tal om historier som inte alltid slutar väl så är även mangan Higurashi No Naku Koro Ni en av mina favoriter. Betydligt mer välkänd än Nightmare Inspector och även betydligt blodigare. Historien är uppdelad i flera delar med två böcker och varje del verkar vara ett alternativt universum eller en retell. De karaktärer som blev mördade i arcen innan lever igen, samma festival upplevs igen och igen. Efter varje del får vi mer och mer information om vad som verkligen händer i staden. Mitt tips är att läsa mangan eller se animen utan några spoilers och av den anledningen tänker jag inte säga mycket mer om vad den handlar om. Se/läs den själv istället!

Jag tänker dock förklara varför jag gillar den så mycket, eller åtminstone försöka. Den första scenen vi ser i animen är när huvudpersonen slår ihjäl två av sina vänner, så det är aldrig någon hemlighet att seriens natur inte är vidare fluffig och ljus, men trots detta tjänar de första delarna av varje arc en mycket effektiv roll för att göra karaktärerna sympatiska, någonting väldigt många thrillers misslyckas stort med, och gör att när saker väl börjar gå fel blir de mer effektiva. Animens första säsong är fult animerad och mangan har sina gubbsjuka stunder men det hindrar inte Higurashi No Naku Koro Ni från att vara bland de bästa serierna jag har läst/sett.

Säsong två av animen ändrar i stort sett allt och är inte alls uppbyggd på samma sätt men lyckas vara minst lika bra trots att den inte innehåller i närheten av lika mycket blod, men desto mera story! Man skulle ha förväntat sig att alla de människor som blev indragna på grund av blodet och morden och hemskheterna skulle ha klagat men icke, jag kan inte minnas att jag har hört ett enda klagomål på andra delen av serien, faktum är att många till och med anser den vara bättre än den första. Jag vill verkligen spoila nu och berätta mer men jag ska inte, det vore onskefullt.

Higurashi No Naku Koro Ni har också en släktingserie som heter Umineko No Naku Koro Ni. Det är fortfarande människor som blir mördade och en verklighet som repeatar efter en viss tid men nu är det inte någon hemlighet varför allting händer. Allting förklaras av en karaktär i slutet av den första arcen och fokuset är istället på att förklara hur det kan ha hänt och huvudpersonens mål är att bevisa att karaktären som påstår sig veta hur allting ligger till har fel.

Jag har tyvärr bara sett animen och läst mangan av Umineko No Naku Koro Ni och från vad jag har hört är de mycket sämre än visual novelsarna. I mina ögon är de fortfarande läsvärda, om så bara på grund av samhörigheten med Higurashi. Serien är aningen svårare att greppa och lutar aningen mindre realistisk än higurashi. Karaktärerna är väldigt sällan vad de verkar vara och nästan alla har en hemlig sida och känns inte platta eller ensidiga. Kanske inte lika bra som higurashi men defintivt en favorit.

Godchild

Efter att på ett fint sätt övergått från Nightmare Inspector till Higurashi till Umineko kommer nu en mindre fin övergång för att komma in på Godchild.  En greve vid namn Cain Hargreaves som löser mysterier tillsammans med sin butler Riff i det viktorianska England samtidigt som en onskefull organisation är ute efter honom.  Även här är det gott om mord och blod men utan den glädjande vardag och hoppfulla stunder de tre ovan ändå har.

Stämningen är genomgående mörk och väldigt allvarlig, storyn är engagerande, utvecklas och finns i bakgrunden även när oneshoten är i fokus, bilderna är extremt detaljerade och passar seriens stämning ganska perfekt. Medan Nightmare Inspector är den mest omlästa serien är Godchild antagligen den som jag bläddrat mest i då den verkligen har jättefina bilder, nästan överdrivet eleganta och den har förståss också blivit omläst ett par gånger, trots att jag har svårt för att läsa saker på svenska.

En serie som i alla fall på papperet liknar Godchild är Kuroshitsuji, eller på engelska Black Butler, som även den handlar om en Greve som löser mord i det viktorianska england, men den här gången heter greven Ciel Phantomhive och är bara 12 år och butlern heter Sebastian och är en demon som serien blivit uppkallad efter. Medan Kuroshitsuji fortfarande är ganska mörk och inkluderar mord och liknande så varvas det med vardagslivet och diverse komik, ibland i samma scen. Man tycker att detta borde ge någon slags Mood Whiplash och göra att man antingen har svårt att skratta åt det roliga eller inte kan ta det seriösa seriöst men så blir det aldrig, istället smälter allting samman på ett väldigt fantastiskt sätt och mangan kan vara allvarlig men aldrig depprimerande eller för mörk eftersom humorn alltid finns där.

Animeadaptionen hyser jag blandade känslor till, å ena sidan smälter humorn och stämningen inte samman på samma sätt men å andra sidan hade de inte mycket till val eftersom de råkade gå om mangan och var tvugna att hitta på något eget. När man tar det till hänsyn lyckades säsong ett ändå ganska bra med att avsluta.

Det visade sig dock att säsong ett inte var slutet, det skulle komma en säsong två. Till en början trodde publiken att Ciel och Sebastian inte skulle vara med i den säsongen men de hade fel. Säsong ett började med samma stämning som säsong ett men vartefter avsnitten kom så förlorade serien det mesta av sin humor och blev mer seriös än till och med mangan. Karaktärerna verkade inte längre lika komiska och allting var allmänt mörkare. Vad man egentligen ska tycka om denna förändring är jag inte säker på, jag klagade nog väldigt mycket på allt som hände i den men med tanke på att jag aldrig följt en anime lika punktligt som kuroshitsuji II (Trots att mitt internet var trasigt under tiden då den kom ut, jag lånade en släktings dator för att se den.) så kan den inte ha varit dålig och slutet var passande.

Det där är inte ens hälften av vad jag hade tänkt skriva men nu måste jag verkligen sova så jag tänker bara lista övriga favoriter:

Zombie Loan - Durarara - Deadman Wonderland - Nabari No Ou - Full Metal Alchemist - Uzumaki - ETC

Ok, jag orkar inte ens med det. Om ni fortsätter läsa så kanske ni får veta fler favoriter, hejdå och godnatt.