1 februari 2011

Dag 2 - Favorite Manga

Ojoj, Where to start?

Att välja ut EN manga bland alla de som jag läst är i det närmaste omöjligt, speciellt som varje manga för något nytt till bordet (är det där ens ett uttryck?). Vissa är mer komiska och utan sammanhängande story medan andra är väldigt seriösa utan ett uns humor. Jag tvivlar på att ens hälften av alla mina favoriter kommer att komma med här och vissa lämnas med flit utanför eftersom de kommer att nämnas i andra artiklar.

Den första mangan som jag kommer att tänka på när det gäller favoriter är en ganska okänd manga kallad Nightmare Inspector. Den utspelar sig i Japan för något sekel sedan där en drömätande Baku vid namn Hiroku hjälper människor att bli av med sina mardrömmar. Mardrömmarna är oftast knutna till verkligheten på ett eller annat vis, är nästan aldrig vad de verkar vara och slutar mycket sällan riktigt som planerat.

Den här mangan är antagligen den mest omlästa i hela min bokhylla och anledningarna till detta är många. För det första är den en av de få mangaserier jag äger som faktiskt har ett slut, ett bra slut. Ett komplicerat, inte riktigt lyckligt men inte heller helt olyckligt slut som faktiskt kräver ett par omläsningar för att man helt ska kunna förstå det. För det andra så lyckas den blanda oneshots och sammanhängande story på ett näst intill perfekt sätt och lyckas dessutom hålla oneshotsen varierade utan att förlora den röda tråden. För det tredje lyckas den kombinera många av mina favoritsaker utan att för den delen bli High Octane Nightmare Fuel eller få något högre än trettonårsgräns. Allt finns här: Oneshots, drömmar, Psykologiska analyser, galna kunder och intressanta huvudpersoner tillsammans med den mörka stämningen och historer som inte alltid slutar väl.

Higurashi
På tal om historier som inte alltid slutar väl så är även mangan Higurashi No Naku Koro Ni en av mina favoriter. Betydligt mer välkänd än Nightmare Inspector och även betydligt blodigare. Historien är uppdelad i flera delar med två böcker och varje del verkar vara ett alternativt universum eller en retell. De karaktärer som blev mördade i arcen innan lever igen, samma festival upplevs igen och igen. Efter varje del får vi mer och mer information om vad som verkligen händer i staden. Mitt tips är att läsa mangan eller se animen utan några spoilers och av den anledningen tänker jag inte säga mycket mer om vad den handlar om. Se/läs den själv istället!

Jag tänker dock förklara varför jag gillar den så mycket, eller åtminstone försöka. Den första scenen vi ser i animen är när huvudpersonen slår ihjäl två av sina vänner, så det är aldrig någon hemlighet att seriens natur inte är vidare fluffig och ljus, men trots detta tjänar de första delarna av varje arc en mycket effektiv roll för att göra karaktärerna sympatiska, någonting väldigt många thrillers misslyckas stort med, och gör att när saker väl börjar gå fel blir de mer effektiva. Animens första säsong är fult animerad och mangan har sina gubbsjuka stunder men det hindrar inte Higurashi No Naku Koro Ni från att vara bland de bästa serierna jag har läst/sett.

Säsong två av animen ändrar i stort sett allt och är inte alls uppbyggd på samma sätt men lyckas vara minst lika bra trots att den inte innehåller i närheten av lika mycket blod, men desto mera story! Man skulle ha förväntat sig att alla de människor som blev indragna på grund av blodet och morden och hemskheterna skulle ha klagat men icke, jag kan inte minnas att jag har hört ett enda klagomål på andra delen av serien, faktum är att många till och med anser den vara bättre än den första. Jag vill verkligen spoila nu och berätta mer men jag ska inte, det vore onskefullt.

Higurashi No Naku Koro Ni har också en släktingserie som heter Umineko No Naku Koro Ni. Det är fortfarande människor som blir mördade och en verklighet som repeatar efter en viss tid men nu är det inte någon hemlighet varför allting händer. Allting förklaras av en karaktär i slutet av den första arcen och fokuset är istället på att förklara hur det kan ha hänt och huvudpersonens mål är att bevisa att karaktären som påstår sig veta hur allting ligger till har fel.

Jag har tyvärr bara sett animen och läst mangan av Umineko No Naku Koro Ni och från vad jag har hört är de mycket sämre än visual novelsarna. I mina ögon är de fortfarande läsvärda, om så bara på grund av samhörigheten med Higurashi. Serien är aningen svårare att greppa och lutar aningen mindre realistisk än higurashi. Karaktärerna är väldigt sällan vad de verkar vara och nästan alla har en hemlig sida och känns inte platta eller ensidiga. Kanske inte lika bra som higurashi men defintivt en favorit.

Godchild
Efter att på ett fint sätt övergått från Nightmare Inspector till Higurashi till Umineko kommer nu en mindre fin övergång för att komma in på Godchild.  En greve vid namn Cain Hargreaves som löser mysterier tillsammans med sin butler Riff i det viktorianska England samtidigt som en onskefull organisation är ute efter honom.  Även här är det gott om mord och blod men utan den glädjande vardag och hoppfulla stunder de tre ovan ändå har.

Stämningen är genomgående mörk och väldigt allvarlig, storyn är engagerande, utvecklas och finns i bakgrunden även när oneshoten är i fokus, bilderna är extremt detaljerade och passar seriens stämning ganska perfekt. Medan Nightmare Inspector är den mest omlästa serien är Godchild antagligen den som jag bläddrat mest i då den verkligen har jättefina bilder, nästan överdrivet eleganta och den har förståss också blivit omläst ett par gånger, trots att jag har svårt för att läsa saker på svenska.

En serie som i alla fall på papperet liknar Godchild är Kuroshitsuji, eller på engelska Black Butler, som även den handlar om en Greve som löser mord i det viktorianska england, men den här gången heter greven Ciel Phantomhive och är bara 12 år och butlern heter Sebastian och är en demon som serien blivit uppkallad efter. Medan Kuroshitsuji fortfarande är ganska mörk och inkluderar mord och liknande så varvas det med vardagslivet och diverse komik, ibland i samma scen. Man tycker att detta borde ge någon slags Mood Whiplash och göra att man antingen har svårt att skratta åt det roliga eller inte kan ta det seriösa seriöst men så blir det aldrig, istället smälter allting samman på ett väldigt fantastiskt sätt och mangan kan vara allvarlig men aldrig depprimerande eller för mörk eftersom humorn alltid finns där.

Animeadaptionen hyser jag blandade känslor till, å ena sidan smälter humorn och stämningen inte samman på samma sätt men å andra sidan hade de inte mycket till val eftersom de råkade gå om mangan och var tvugna att hitta på något eget. När man tar det till hänsyn lyckades säsong ett ändå ganska bra med att avsluta.

Det visade sig dock att säsong ett inte var slutet, det skulle komma en säsong två. Till en början trodde publiken att Ciel och Sebastian inte skulle vara med i den säsongen men de hade fel. Säsong ett började med samma stämning som säsong ett men vartefter avsnitten kom så förlorade serien det mesta av sin humor och blev mer seriös än till och med mangan. Karaktärerna verkade inte längre lika komiska och allting var allmänt mörkare. Vad man egentligen ska tycka om denna förändring är jag inte säker på, jag klagade nog väldigt mycket på allt som hände i den men med tanke på att jag aldrig följt en anime lika punktligt som kuroshitsuji II (Trots att mitt internet var trasigt under tiden då den kom ut, jag lånade en släktings dator för att se den.) så kan den inte ha varit dålig och slutet var passande.

Det där är inte ens hälften av vad jag hade tänkt skriva men nu måste jag verkligen sova så jag tänker bara lista övriga favoriter:
Zombie Loan - Durarara - Deadman Wonderland - Nabari No Ou - Full Metal Alchemist - Uzumaki - ETC
Ok, jag orkar inte ens med det. Om ni fortsätter läsa så kanske ni får veta fler favoriter, hejdå och godnatt.

31 januari 2011

Skamlös reklaaaam!

Som ni kanske ser så har Charles dragit igång en trevligt anime-meme som kommer att hostas här på Otaku Bin. Jag, Varelsen, gör även jag en meme, dock med lite annorlunda innehåll. Denna kan återfinnas här.

Sådär ja, nu när det var sagt går Varelsen i dvala och överlämnar Otaku Bin till Charles! ^__^

Dag Ett - Very First Anime




Ett tag undrade jag om digimonarna skulle
vara söta eller om det var jag som var konstig,
 men titta på den här söta missen! Det är definitivt medvetet!
  I mina unga år råkade jag självklart se ett och annat avsnitt av Sailor Moon, Pokemon och liknande men den första animen jag faktiskt följde och brydde mig om var Digimon Adventures, ifall någon läser detta och inte har en aning om vad det är så är det i stort sett ungar som ska rädda världen med hjälp av gulliga monster.
Jag väckte mina föräldrar tidigt på morgonen för att se alla avsnitt, samlade de små digimonfigurerna och köpte till och med ett gossedjur med Gatomon! Digimon var inte bara den första animen jag följde utan även den första serien över huvud taget, och än idag är det den enda serien som jag faktiskt sett från början till slut på TVapparaten!



Efter att ha sett första säsongen av Digimon Adventures fortsatte jag till med den andra säsongen och började även på den tredje, lyckades dock bara avsluta säsong ett och två, trean var inte lika rolig.
Efter att Digimon slutat visas tog det ett par år tills mitt intresse för manga/anime blev något att prata om igen, och ännu något år innan jag insåg att Digimon faktiskt hade varit en anime (man bryr sig inte om var ens TV-serier kommer ifrån när man är 9 år gammal). Digimon är ju förståss inte den mest fantastiska animen i världen men om man jämför med vad min första anime/manga annars skulle ha varit så  har det väldigt mycket character developement och en sammanhängande story och kanske till och med lite orginalitet. Tror jag i alla fall, det var som sagt ett antal år sedan jag såg den och jag tror inte att jag hade vidare höga krav som nioåring, kanske kommer jag, någon dag då jag känner mig nostalgisk, att se om den.

30 januari 2011

Random 30-dagars Meme-sak

Jaha det verkar som att Otakubin lever igen, i alla fall för en kort period. Anledningen till detta är att jag, Charles, fick lust att göra en av de där 30 frågor/30 dagar sakerna och inte har någon annanstans att göra av dem. Så glädjs, kära läsare! I 30 dagar kommer otakubin att återuppstå från det döda! (om jag inte tröttnar halvvägs eller någonting.)

Jag kommer inte lägga upp någonting från listan idag utan lägger bara upp själva listan. Börjar med allt imorgon, på återseende!

01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
04. Your favorite work by your favorite mangaka
05. Your favorite anime villian
06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine
08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever

9 januari 2011

Pandora Hearts – bättre som spel?

I detta inlägg kommer jag att prata om mangan/animen Pandora Hearts, så nedan följer en sammanfattning av handlingen för dem som inte känner till den:

Oz Vessalius är arvtagare till ett hertigdöme med ett rikt och problemfritt liv, faderns frånvaro är det enda molnet på himlen. Han har nyligen fyllt 15 år och skall därför genomgå en ritual som symboliserar klivet in i vuxenvärlden. Men under ceremonin förändras allt. Utan någon synlig anledning kastas Oz ned i det fruktansvärda fängelset "Abyss", där han räddas av en "chain" – de varelser (lägg märke till avsaknaden av versal!) som har Abyss som sitt hem – vid namn Alice, den blodiga svarta kaninen, även känd som B-Rabbit. Historien börjar här, då Oz försöker lista ut hemligheterna om Alice, Abyss, och den märkliga organisationen Pandora.

Pandora Hearts är visserligen inte den bästa manga jag vet – jag finner saker med starka influenser av Alice i Underlandet överskattade – men den är ändå väldigt bra. Den har underhållande karaktärer (Gil och Break speciellt!) och en story som döljer mycket och därför gör att man vill läsa vidare för att få reda på hur det egentligen ligger till, och varför. Även estetiskt är den mycket tilltalande för alla som gillar teckningar inspirerade av viktoriansk tid.

Jag läste J-Fi:s recension av PH för länge sedan, och där nämndes det att hela mangan kändes som om den var baserad på ett TV-spel. Sedan dess har jag gått runt och tänkt på det där – Pandora Hearts skulle sannerligen komma mycket bra till sin rätt som spel.

De underliga miljöerna, som Abyss och de skumma dockrummen, skulle bli mycket mer spännande om man fick gå runt i dem själv och undersöka den där svävande saken man såg. Plot points och händelser som kräver dialog kan täckas med filmscener (Gilberts kattskräck och andra charmiga drag lyser nog igenom ändå!). Även små saker som armbrytningsmatchen kan vara sådana där sidouppdrag som man blir fly förbannad på när man failar att masha någon knapp tillräckligt fort.

Storyn, med sitt grad-för-gradavslöjande av viktiga händelser, passar perfekt till ett spel, då den i all ärlighet är ganska platt och inte direkt kräver så mycket reflektion (som gör sig bättre i bokform). Den är dock väldigt bra för att skapa action, bossfighter, stora avslöjanden och ett typiskt JRPG-slut. Den skojiga musiken från animen skulle också passa som bakgrundsmusik till striderna (då pratar jag om den där med typ trumpeter).

Och på tal om striderna anser jag att de skulle vara väldigt skojiga – alla chains är som skapta för att vara bossar, som till exempel den där jättelika larven, Grim tror jag den heter? Och så kan den där lilla gubben som är Contractor till den stå och skrika saker under stridens gång x) Och att slåss som Alice i kaninform skulle minst sagt vara awesome.

Då Pandora Hearts förmodligen inte kommer bli ett spel och i så fall inget spel som lanseras utanför Japan, så är nog detta lönlöst. Men man kan önska!

Här, som avslutning då jag inte kommer på något vitsigt, en bild:

Kolla, här har man sitt party redan!!

7 januari 2011

Sturgeon's Law - Charles MP3

"Nittio procent av allt är skit", så lyder Sturgeon's Law och visst stämmer det? Så mycket tråkiga, meninglösa, ologiska och allmänt dåliga ting man finner inom varje område vare sig det är musik, film eller spel. Ett av de (inte riktigt officiella) tilläggen i Sturgeon's Law lyder "Om du någonsin finner att mindre än 90% av allting är skit, har du alldeles för låga krav."

Detta betyder att Charles inom de flesta områden (böcker, film, spel, manga) inte har för låga krav då minst 90% i dennes ögon är skit. Det finns dock ett område där det visar sig att Charles har alldeles för låga krav: musik.

Denna revolutionära upptäckt gjordes i en bil på väg mot en avlägsen stuga igår eftermiddag, då Charles satt och funderade över Sturgeon's Law samtidigt som denne lyssnade på sin musikspelare. Charles kände sig till en början stolt och tänkte att mangaböckerna denne hade med sig och filmerna den skulle se minsann inte var skit och att Charles minsann var duktig nog att skilja på skit och kvalitet. Men så slog det ned som en blixt att låten som Charles just då lyssnade på, objektivt sett, var skit. En meningslös text, onödigt högljud bakgrundsmusik och en sångare som, åter igen objektivt sett, låter rabies-smittad.

Charles var nu in chocktillstånd över detta då denne alltid ansett sig tillhöra de 10% av mänskligheten som kan skilja mellan skit och kvalitet (ett annat tillägg i Sturgeon's Law: 90% av alla människor vet inte vad som är skit). Denne skämdes plötsligt över att lyssna på ett sådant missfoster till låt och bytte snabbt till slumpad annan låt. De högljudda trummorna och elgitarrerna ersattes av en falsksjungande dam och den meningslösa texten ersattes av en text så full av grammatiska fel och syftningsfel att om de skrevs ned på papper som en vanlig text skulle man anta att personen som skrev den var allvarligt hjärnskadad och/eller tre år gammal.

Autotune, tävlingar i högljudhet, sångare som inte kan sjunga och/eller undviker att sjunga in tune för att låta känsligare eller mer annorlunda, olika sorters dåliga texter, opassande eller överröstande bakgrundsmusik. Långsamt gick det upp för Charles att nästan varenda låt på dennes MP3 var skit (objektivt sett). Detta var aningen nedslående för denne men efter att de sista tonerna av det amatörmässiga gitarrspelet och den hesa rösten i den senaste av skitlåtarna nådde nya toner unge Charles öron. Ett perfekt intro, varken överröstande, blekt eller amatörmässigt, och senare även perfekt sång med en text som faktiskt berättade en historia utan onödiga upprepningar, refränger som består av ett enda ord eller sticks som bara är skrikande.

Charles stolthet återhämtade sig lite medan låten fortsatte med samma felfrihet men av någon anledning var glad, faktum var att Charles var otroligt uttråkad. Låten må, objektivt sett, vara perfekt, men vad hjälps det om man ändå inte gillar den? Faktum var att Charles insåg att av alla låtar denne lyssnat på sedan denne började granska dem objektivt, var detta den enda som Charles inte tyckte om.

Charles gav upp, accepterade sin plats som en av de 90% som inte vet vad bra musik är, och bytte tillbaka till en låt denne faktiskt gillade: underlig bakgrundsmusik, en hes och trött sångerska och en text med mycket lite mening. För även om 90% av all musik objektivt sett är skit betyder det inte att 90% av all musik är skit i Charles ögon.

6 januari 2011

FFXIII - Charles åsikt

Nä, jag kunde faktiskt inte komma på en roligare titel.

Final Fantasy XIII är, för er som inte kan romerska siffror, det trettonde tillskottet i Final Fantasy-serien. Som de övriga titlarna (förutom möjligtvis VII och de allra tidigaste) har spelet kritiserats starkt av vissa men älskats vilkorslöst av andra.  Här kan ni läsa Charles åsikt.

För 500 år sedan uppstod det ett krig mellan Cocoon och Pulse som slutade med att den apokalyptiske varelsen Ragnarok misslyckades med att förstöra Cocoon. Sedan dess har det varit lugnt, men folket i Cocoon är rädda för Pulse och ser det som ett helvete. 500 år senare dyker en Pulse Fal'cie vid namn Anima upp i Cocoon och Sanctum bestämmer sig att bli av med det och folket som befann sig i närheten från den genast. Då uppstår the Purge, en omedelbar immigration till Pulse. Under the Purge strider sig spelets huvudperson Lightning genom soldaterna för att kunna nå Anima, där hennes syster Serah hålls fången. Samtidigt så strider en grupp vid namn Team NORA vars ledare Snow är ute efter samma sak. När Lightning och Snow, tillsammans med Sazh, Vanille och Hope, når Anima så slutar det illa. De blir valda som Pulse l'Cie av Anima och därmed fiender av Cocoon.*

Det första som måste nämnas om Final Fantasy XIII är självklart att det har otroligt fin grafik. På en skala från ett till fem får den en elva, faktum är att spelets grafik är finare och mer detaljerad än verkligheten. Både bakgrunderna och karaktärerna är mycket detaljerade och i detta område kan ingen, inte ens de mest inbitna hatarna, säga emot utan att förlora sin trovärdighet.

Spelet börjar inte på det mest engagerande sättet, kapitel ett är i stort sett en prolog som någon trodde att det vore en bra ide att låta oss spela (det kanske det var, det vore ju tråkigt att sitta i timmar och bara se på den) och kapitel två** lämnar en i en okänd plats utan att förklara vad man ska göra, vart man ska ta vägen eller varför man ska dit och det slutar med att man planlöst följer den mycket linjära kartan utan att veta varför. På grund av att kartan är så linjär känns det inte som att man ska utforska omgivningen utan snarare som att man blir framknuffad igenom den. Även världen efter det, vars namn jag för tillfället inte minns, är fortfarande aningen dryg då man ännu inte fått något mål eller motivation men det känns trots detta friare och lär en mera om paradigm-systemet, vilket gör striderna mycket mera underhållande.

Efter den tredje världen får karaktärerna till slut ett mål, samtidigt som paradigmerna och strategin blir viktigare. Kartan är fortfarande linjär men man får i alla fall gå runt och utforska ett par vrår här och var och själv försöka lista ut vad man ska göra för att komma vidare. Detta tillsammans med utforskandet av karaktärerna gör att spelet efter denna punkt blir många gånger mera intressant.

Även stridssystemet blir mera förståeligt (för att inte tala om skojigare) efter kapitel tre. Medan det i början räckt med att trycka på autobattle för att vinna strider måste man numera kombinera försvar och attack med olika buffar och olika sorters attacker för att besegra fienderna. Grunden i FFXIIIs stridssystem är inte vilken attack man väljer (det ordnar för det mesta auto-battle åt dig) utan vilka strategier du väljer att använda dig av. Någonting som jag ansåg vara en välkommen paus och, som några inte insett, för det mesta kräver precis lika mycket tankekraft och strategi som traditionella strider. FFXIII har dock gjort misstaget att inte förklara mycket om paradigmer eller vad man ska ha dem till utan förväntar sig att man ska lista ut att man kan ändra dem och vilka bonusar de olika ger själv, vilket jag å ena sidan gjorde, men till exempel Varelsen spelade med värdelösa paradigmer innan hon insåg att det var möjligt att göra om dem. Stridssystemet är underhållande när man väl förstått sig på det och kräver att man tänker på mer än statsen då man bygger ett bra team då varje karaktär är olika utvecklad i olika roller.


Från Vänster till Höger: Sazh, Vanille, Hope, Lightning, Snow, Serah och Fang

Karaktärerna är till största delen intressanta. Sazh är komisk utan att verka galen och utan att hans mer seriösa scener förlorar sin trovärdighet eller verkar OOC och känns originel och unik. Hans backstory är även den något intressantare än den genomsnittliga och känns dessutom mera aktuell då den inte bara är backstory utan faktiskt pågår under hela spelet. Lightning är något kall och stoisk men för den delen inte en otrevlig karaktär på något vis. Hon är visserligen inte den mest originella karaktären jag sett men hon råkar vara den typ av karaktär som jag helt enkelt gillar och hennes character developement gör att hon ändå inte känns cliche. Fang, en karaktär som introduceras efter ca 10 timmar, är även hon en av mina favoriter, även om jag inte kan sätta fingret på varför, antagligen för att hon framstår som så lugn och världsvan i jämförelse med de andra karaktärerna. Dessutom har hon skojigt hår, jag vill klappa på det, det ser så mjukt ut. Hope var till en början mycket irriterande, inte bara på grund av att han var en emotionell liten unge som spenderade det mesta av sin tid med att hata Snow och vara ledsen utan för att han var så otroligt svag. Lilla klena Hope envisades med att dö minst två gånger i varje strid och trots att han inte var en dålig healer så förstördes det hela med att han var tvungen att heala sig själv var trettionde sekund och därför inte kunde heala någon annan. Båda dessa saker är rätt så logiska med tanke på att han är en liten pojke som aldrig stridit, vars mor just dött och som nu tvingas fly för att inte bli dödad, men när alla andra karaktärer lyckas göra sig användbara så blir det ändå irriterande. Detta blir dock enklare att stå ut med senare i spelet då han utvecklas som person och det dessutom går att låta bli att strida med honom. Övriga karaktärer, Vanille, Serah och Snow, är jag ganska neutral till. Vanille har en mycket jobbig röst men är i alla fall positiv och entusiastisk, Serah är inte mycket till karaktär trots att hon är med i listan i instruktionsboken och Snow är även han (i mina ögon, Varelsen hatar honom) en acceptabel karaktär, även om alla en del av scenerna han är med i känns överdrivet dramatiska.

Spelet blir helt enkelt roligare ju längre man spelar, så även om de första två kapitlen känns värdelösa är det värt att ge det en chans, om inte annat tycker man säkerligen om Gran Pulse och uppdragen där. Spelet glömmer ibland bort att förklara saker och kräver ibland att man läser den medföljande dataloggen, eller struntar i storyn och spelar på tills förklaringen kommer men med tanke på hur mycket information som skulle behöva inkluderas i spelet skulle det knapppast ha gått att lösa på något annat sätt utan att lägga till ytterligare tio timmar med cutscenes bara för att förklara detta men allt som allt är det ett skojigt spel med fantastiskt fin grafik, roliga karaktärer och ett annorlunda men underhållande stridssystem.


* = Beskrivning stulen lånad från Wikipedia
** = Ehm, visst är det kapitlet som utspelar sig i kristalvärlden?

PS: Varelsen, kan du möjligtvis finna ett bättre sätt att sätta bilden så att texten på sidan inte blir så inklämd? Ber om ursäkt för besväret men du är mycket bättre på sådant än vad jag är.

2 januari 2011

Jag har inget att se på

Godkväll alla läsare! Om Otakubin faktiskt har några läsare vet jag för att säga sanningen inte, trots att Blogger är överlägset blogg.se på nästan alla sätt och vis så är dess statistiksak muppad eller för komplicerad för mig att förstå eller något så ja .__. Men om ni finns där, läsare (och Charles!): Godkväll!

Jag misslyckas fortfarande med att återuppta mitt animeseende efter Durararararararararara och alla mina mangaböcker är utlästa. Jag sitter just nu och väntar på en stor låda från Adlibris men, eftersom Adlibris alltid sänder sina saker så segt de bara kan när det gäller mig, så har jag hittills underhållit mig själv med att läsa om böcker från min barndom (den som är intresserad av denna högst fascinerande historia kan besöka min engelskspråkiga blogg).

Då jag inte har något aktuellt att komma med förutom det faktum att jag nu sett till säsong 2, avsnitt 2 av Lost så tänker jag berätta lite om anime som jag försökt se på och inte fastnade för. När mina böcker anländer blir inläggen bättre!

Arakawa Under the Bridge: Finns inte så mycket att säga här då jag bara såg ett avsnitt. Jag fann huvudpersonen olidlig, för olidlig för att se ett till. Han var egentligen ganska typisk för en seinen och råkade bara vara överdrivet skrikig och flummig. Det är inte hans fel, men jag störde mig på honom ändå. Kanske det var för att jag efter att ha läst beskrivningar förväntade mig en lugn serie med speciell stämning och underliga karaktärer, och blev sur över att den var sämre än jag tänkt. Det var i alla fall lite kul när han tappade byxorna och karaktärerna är visserligen underliga, särskilt gubben med grön dräkt som tror att han är en kappa (väsendet, inte klädesplagget), men det räckte inte till. Jag kanske ser mer någon gång när jag har tråkigt.

Den jobbiga huvudpersonen som jag störde mig på


Uragiri wa boku no namae wo shitteiru, eller för er som inte orkar säga det och animefreak.tv, Uraboku: Denna kan enklast beskrivas som en typisk överdramatisk shojo. För alla som gillar ett persongalleri som består uteslutande av bishonen och en enstaka bishojo här och där, rosenblad, personer med magiska förmågor, ho yay som (Spoiler, markera vitt) enligt mig förstörs av att huvudpersonen är en återfödd kvinna och Takahiro Sakurai som lång gothsak med oklippta naglar, svart rock och coola örhängen är den perfekt. Personligen blev den dramatiska musiken och scener med ovanstående gothsak som kramade om naken bishojo invirade i rosentaggar för mycket för att jag skulle kunna se den utan att tycka det var aningen pinsamt, och så den fåniga anledningen, jag fann det av någon anledning irriterande att Yuki (huvudpersonen) delade seiyuu med Sunao från Sukisho (<--även det en förkortning för något jättelångt som jag inte minns) då hans röst är så speciell. Dessutom upplevde jag ansiktenas enformighet som opersonlig och tråkig. Menmen, det är bara mina genrepreferenser så som sagt, gillar man dramatik, animekaraktärer som definitivt är fina att se på och tycker om när musiken blir mäktig och romanssymboliken virvlar så rekommenderar jag den. (Jag själv har något slags inre konflikt och kan inte längre se på sådant med dramatiska symbolikscener som har matchande musik, jag känner obehag komma krypande och hoppas att ingen tittar på mig så jag avundas er som kan se skönheten i det.)


Denna bild säger nog allt. Antingen gillar man det,
eller så gillar man det inte. Varelsen har personligen lite svårt för det.
Ja, som ni ser har jag inte ännu lyckats hitta något som riktigt faller mig i smaken. När min boklåda kommer ska jag skriva mer och då blir tonen med all säkerhet mer positiv!

Gott nytt år, förresten! x)

31 december 2010

dan-jo-dan-dan-jo-dan-jo.. o___o

Captain Jack Sparrow (aka. "Fnurp") envisas alltid med att skicka saker till mig som vid första anblicken är fåniga men som sedan fastnar.

Ett exempel är följande:


En underlig och väldigt catchy låt om barn som ska ställa sig på led på en buss.
En meme som finns i Naruto-, Gundam-, D.Gray-man-, South Park-, Inuyasha- och många andra versioner.
(Hatsune Miku-versionen var visst populärast, så det fick bli den .__.)

Spelet Spore - Ännu ett inlägg från Charles

Spelet Spore är ett spel från skaparna av The Sims, men denna gång är det inte människors liv man styr utan andra varelser*, varelser man designar helt själv. Man börjar som en maktlös liten cell (som egentligen inte kan vara en cell på grund av vissa naturvetenskapliga anledningar som ingen är intresserad av) men ens ras utvecklas eventuellt till ett stort rymdresande imperie.

Under spelets gång kan man välja om man vill vara en vänlig eller elak varelse och får förmågor i framtida faser därefter. När din ras kommer in i rymdfasen kommer de att ha tilldelats en viss filosofi beroende på hur de betett både som cell, djur, stam och civilisation.

Jag anser att spore är ett väldigt mysigt spel. Det faktum att spelandet ändras i de olika faserna gör att spelet inte blir långtråkigt på samma sätt som det annars skulle ha blivit, även om jag måste säga att jag anser att stam-fasen är fasligt tråkig (tur att den tar mindre än en timme att spela igenom). Att själv få bestämma sin ras öde är mycket underhållande och för någon som älskar spel som låter en leka gud (som till exempel eran käre Charles) passar det perfekt. I cellfasen har man visserligen inte vidare mycket makt då allt man kan göra är att simma runt och äta saker och sedan utvecklas, men i de framtida faserna är det spelaren själv som bestämmer ödet för alla motståndare, ska man förinta dem eller bilda allians?

Faktum är dock att det fortfarande är mycket svårare att vara helt fredlig i Spore då vissa saker spontant kommer att attackera ens ras/stam/stad/planet, i de fallen är det enklare att helt enkelt förgöra dem istället för att muta dem och sedan låtsas som  att de inte försökt utrota dig och vara vänlig. Även i rymdfasen är det enklare att vara elak, då det enda sättet att förbättra relationen med en ras är att utföra uppdrag åt den, även åt de elakare raserna. Uppdragen kan vara allt från att hitta en speciell sak på en planet till att föra bort en varelse från en viss stam så att en annan rymdfarande ras kan äta upp den. Vill man inte hjälpa rasen med sina kannibalistiska nöjen har man bara två val: Ignorera den och hoppas att det finns tillräckligt med snälla raser för att den inte ska behövas eller att utrota rasen.

Med andra ord tjänar man inte mycket på att vara vänlig i Spore, men när ens motståndare är söta små djur med stora ögon och roliga färger så blir det som det blir. Jag har hitills bara tagit en ras till rymdfasen, rasen Fredlig från planeten Pax Pacis, och jag planerar att göra skäl för mitt namn och vara godheten själv, ignorera de elaka nationerna och försöka hitta ett annat sätt att bli vän med dem, och utforska den stora rymden mera.

Jag kan egentligen skriva mycket mera om Spore men jag anser att denna artikel är lång nog. Det är i vilket fall som helst roligare att spela spore än att prata om det så farväl små läsare, jag skall iväg och utforska universum.

*OBS: Inte att förväxla med Varelsen, versalen utgör en mycket viktig skillnad mellan den andra författaren av denna blogg och sakerna i Spore.

30 december 2010

The Dreaming (Visual Novel) - Någonting jag faktiskt gillar

Ja, som titeln antyder så kommer detta inlägg att handla om en mycket 5lig visual novel vid namnet "The Dreaming". Vad som gör denna visual novel ännu 5ligare är att den är gratis! Den finns här: http://lemmasoft.renai.us/forums/viewtopic.php?f=11&t=5590

Hur som helst handlar den om en kvinna som precis har fått arbete på ett mentalsjukhus. Hennes första patient är en man vid namn Julius som lider av diverse hallucinationer, men är det verkligen hallucinationer?

Detta är antagligen den mest underhållande gratis visual novel som jag har spelat. Den är spännande och precis lagom obehaglig och lagom längd. Spelet är dessutom utmanande och kräver att man tänker på ett visst sätt för att man ska kunna få det bästa slutet samt verkligen tänker igenom vad man gör. Det finns exakt en del av spelet som är irriterande, då många frågor i snabb följd kommer och man inte har vidare mycket ledtråd till vad man ska svara, men så fort man kommit på "temat" på svaren så klarar man även den biten.

Bilderna ger en väldigt stor kontrast till spelet i övrigt då människorna är ritade i glad animestil, men detta är inte nödvändigtvis någonting dåligt (Higurashi no Naku koro ni har redan visat det) utan förstärker bara stämningen och kontrasten mellan bilderna och vad som händer gör bara saken bättre, samt att bilderna på saker som faktiskt ska vara läskiga inte är ritade i sådan stil utan istället är ritade i en mycket mera detaljerad och allvarlig stil som passar väl in i spelet.

Spelet innehåller väldigt mycket text för sin längd (ibland fyller texten hela sidan) så om man inte gillar att läsa blir det möjligtvis jobbigt i längden, och det är verkligen ingenting man ska spela medan man halvsover och inte orkar tänka, men om man vill spela en visual novel med ett tema som för en gång skull inte är romans eller parodi men ändå lyckas hålla läsaren intresserad, och dessutom spara pengar, så rekommenderas denna anime.

(hmmm, känns lite som att det blev precis motsatsen till baka to test to shoukanju i det där sista stycket med rekommendationerna)

En mindre bra recension av en mindre bra serie

Serien i fråga heter Baka to Test to Shoukanjuu. Animen är 12 episoder lång och baserad på en lightnovel.

Jag orkar inte berätta vad det hela handlar om men hur som helst så handlar det om en skola där klasserna är indelade efter intelligens (från A till F, där F är de dummaste och A de smartaste, inte helt olikt Charles gamla och Varelsens nuvarande skola, med undantaget att de klasserna hette saker som bland annat"hjärna", för de smarta, och "tarmar", för de mindre begåvade. Mycket diskret). Animen fokuserar på Klass F som gör sitt bästa för att bli Klass A. Notera att animen också innehåller inslag av magi som jag inte orkar förklara och som egentligen är ganska onödiga.

Animen är en komedi och till en början ansåg jag att den var ganska bra. Dock försvann uppskattningen snabbt då alla skämt blir till running jokes och inga nya skämtideer introduceras. 200 skämt om en karaktär tsundere-beteende eller en annan karaktärs idioti blir inte roligt även om det var underhållande den första gången.

Seriens största problem är dock, i mina ögon, bristen på skojiga karaktärer. Himeji hatar jag med passion då hon inte har någon annan mening än att vara en stereotypisk yamato nadeshiko (självklart med en liten touch av yandere, det är ju populärt nuförtiden) med gigantiska bröst samt ett typiskt love interest till huvudpersonen. Detta tillsammans med det faktum att hon väldigt ofta blir ett ess i rockärmen i tävlingen mellan klasserna gör att hon snarare blir en plot device (svenskt ord?) än en karaktär. Sedan har vi Hideyoshi, en pojke som råkar se väldigt femenin ut (med det menar jag VÄLDIGT femenin, så pass att ingen karaktär någonsin erkänner honom som man och han blir tilldelad kvinnokläder av expediter i butiker). Hans konstanta irritation över att människor inte  behandlar honom som en människa av hankön är något underhållande men det blir snabbt irriterande när allt han gör är att ge fanservice och förlora kläderna minst 2 gånger per episod (underligt att den karaktär som utnyttjas mest till fanservice är en man i en anime riktad mot män). Sedan har vi herr huvudperson vars namn jag inte kan minnas, som visserligen är komisk men också blir irriterande i längden då han verkligen är efterbliven. De övriga karaktärerna är intetsägande som bäst och annars jobbiga, med undantaget av huvudpersonens bästa vän, som är underhållande när han slipper ifrån sin Yandere-flickvän. Storyn känns snarare som någonting författaren klämt in för att ha en anledning att skriva en serie med korkade karaktärer (med undantaget för Mary-sue Himeko som är ett geni).

Nu skall jag inte vara allt för hård, jag hatade inte den här animen, jag ogillar den bara lite (den får en 4/10 från mig). Jag föredrar helt enkelt serier som kräver någonslags tankekraft och har en sammanhängande story, men om någon som läserr detta söker efter en väldigt enkel humoranime som är lätt att hänga med i antar jag att den personen kan ge denna anime ett försök.

26 december 2010

filler

Vi har varit jättedåliga på att uppdatera den här månaden, därför bifogar jag denna serie bara för att Shizuo ser kul ut i panelen längst ner. Jag orkar inte leta efter något med jultema