Jag har verkligen blivit lat när det gäller sånt här men idag tänker jag faktiskt inte skriva något vidare utvecklat. Mitt svar på frågan är FMA och Varelsen har redan skrivit om exakt samma serie på exakt samma fråga under hennes dag 5. Hennes inlägg tar upp alla de sakerna jag skulle ha tagit upp och att skriva samma sak på min blogg skulle bara kännas som plagiat. Med andra ord tänker jag vara exeptionellt lat idag och bara länka till hennes blogg:
http://ramblingsonthewind.blogspot.com/2011/02/day-05-manga-you-would-recommend-to.html
Mitt arbete här är slutfört, for now, jag kommer aldrig att kunna hålla igång allt det här i 16 dagar till, jag varnar er.
Dåligttaggarna på det här inlägget syftar på min lathet förresten, inte på Full Metal Alchemist
14 februari 2011
13 februari 2011
Dag 13 - Favorite Oneshot
Ja, bland dem 2 oneshots jag äger är valet ganska lätt. Crimson Shell från skaparen av Pandora Hearts är en relativt intressant oneshot och har likt pandora heart trevliga karaktärer och en rolig fantasy historia och så vidare.Men sedan finns ju det där som heter internet, en plats full av sidor att läsa manga på, och hur många oneshotmangor jag läst över internet som varit lika bra som Crimson Shell vet jag inte. Man minns ju oftast inte namnet på oneshots man läser över internet, eller jag gör det i alla fall inte, och de jag faktiskt minns har jag redan nämnt under favorie mangaka.
Med tanke på att jag har läst varenda (med ett par starkt justifierade undantag) manga på mangafox som klassificeras som skräck så bör det finnas en hel del favoriter där men de flesta namn minns jag inte och jag är faktiskt lite för lat för att kolla upp det (jag känner att jag blir mer och mer nonchalant ju fler inlägg jag gör här). Favoriterna vars namn jag faktiskt minns är dock Kiben Gakuha Yotsuya Sensei No Kaidan, om den nu räknas som en uppföljare när det finns en hel serie med samma karaktär och så vidare, det är nog mera en spinoff.
Dag 12 - Least Favorite Plot Device
En dag sen men ni får överleva i alla fall. Och jag tänker fortfarande uppfatta Plot Device som Trop trots att det inte blir specifikt för manga då, så blir det när man har en fråga som jag kan länka till TvTropes.
Förutom uppenbarligt dåliga troper (Shotacon, Lolicon, Rape Is Love, Mary Sue etc.) så har jag extremt svårt för Beautiful All Along och This Loser Is You och Token Romances. Den första är oftast helt onödig och väldigt ytlig då det ofta leder till att alla plötsligt tycker om personen nu när den borstat håret och bytt kläder och det är meningen att vi ska tycka att det är jättebra för personen även om alla hennes nya "vänner" bara gillar henne bara för att hon plötsligt råkar se bra ut. Det andra för att jag faktiskt har svårt att sympatisera med någon som är så pass värdelös och inte har några genuint bra sidor. Att någon skulle identifiera sig med helt värdelösa karaktärer (det är trots allt meningen med tropen) är ju ganska sorgligt, jag förstår att man vill undvika MarySues men det finns faktiskt ett mellanting mellan nolla och gud och något sådant är antagligen det som är lättast att identifiera sig med.
 |
| Efterbliven, oekonomisk och svag. Ska jag identifiera mig med honom? Hah, knappast. |
Det tredje tar uppmärksamhet och tid från den vanliga storyn och blir nästan alltid ytlig, irrelevant och även om jag fann romans det minsta intressant så är det ju inte romantiskt eller utvecklat utan man får bara veta att jaha, A är kär i B (<----- HAHAHAHAH! A är kär i B xD Så sant (Inside Joke)) och så ska vi åter igen sympatisera med A och dens bekymer med B och förstå att A verkligen älskar B av någon anledning. Jag har faktiskt svårt för många romansrelaterade troper så fort de hamnar i fokus i storyn, just därför att jag tycker att romans är ganska ointressant.
För att avsluta vill jag bara be om ursäkt till alla som inte bor på TvTropes, ni kommer att få huvudvärk av alla troper. Imorgon kommer ett inlägg utan referenser till TvTropes, NOOO! D:
10 februari 2011
Dag 11 - Favorite Overused Manga plotdevice
Jag tänker tolka dagens fråga som favorittrop (vet du ej vad trop är? Gå in på http://www.tvtropes.org/ <-- Faktum är att om du ska förstå någonting av den här texten utan att klicka på potholes måste du vara ganska insatt i tvtropes, mer än bara vad det är.) och även om de flesta troper kan vara bra eller dåliga finns det vissa som man fattar tycke för mer än andra.
Vad det gäller humor är lampshades och breaking the fourth wall ganska omtyckta, lika så brick jokes och So Unfunny it's Funny (och karaktärsversionen "The Comically Serious") medan jag i mer seriösa serier föredrar att se troper som Disfunction Junction (även om den fungerar i humorserier också, som T.ex Sayonara Zetsubou Sensei) och Kuuderes (vilket jag har nämnt i flera tidigare inlägg vill jag minnas) och deadpan snarkers. Vad det gäller mer generella troper är Grey and Gray Morality och deconstructions. Vad det gäller avslut på serier så föredrar jag att det till någon grad är en bittersweet ending, med eller utan överlapp av earn your happy ending. Mindscrews är också roliga!
Nu ska jag ta och avsluta, för det första så kommer eventuella läsares huvud att sprängas om de måste läsa mer på tvtropes och för det andra är jag trött, inga bilder idag, jag hittar inget som passar! Och ojsan det här var ju inte relevant till anime på något sätt men det förekommer där också så visst var det relevant, farväl.
01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
05. Your favorite anime villian
06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine
08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere11. Your favorite overused manga plot device12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
Vad det gäller humor är lampshades och breaking the fourth wall ganska omtyckta, lika så brick jokes och So Unfunny it's Funny (och karaktärsversionen "The Comically Serious") medan jag i mer seriösa serier föredrar att se troper som Disfunction Junction (även om den fungerar i humorserier också, som T.ex Sayonara Zetsubou Sensei) och Kuuderes (vilket jag har nämnt i flera tidigare inlägg vill jag minnas) och deadpan snarkers. Vad det gäller mer generella troper är Grey and Gray Morality och deconstructions. Vad det gäller avslut på serier så föredrar jag att det till någon grad är en bittersweet ending, med eller utan överlapp av earn your happy ending. Mindscrews är också roliga!
Nu ska jag ta och avsluta, för det första så kommer eventuella läsares huvud att sprängas om de måste läsa mer på tvtropes och för det andra är jag trött, inga bilder idag, jag hittar inget som passar! Och ojsan det här var ju inte relevant till anime på något sätt men det förekommer där också så visst var det relevant, farväl.
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
07. Your favorite anime hero/heroine
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
9 februari 2011
Dag 10 - Favorite Tsundere
 |
| Alice från Pandora Hearts (Notera köttformad väska. |
Jag har ingen aning om varför den här frågan blev kvar på listan, jag är inte speciellt förtjust i tsunderes. Taiga från ToraDora och Louise från Zero no Tsukaima är bland de mest irriterande karaktärer jag känner till.
Nåja, som tur är finns det mindre bipolära tsunderes också som inte slår sina potentiella partners sönder och samman. Ett exempel på en relativt omtyckt tsundere är Alice från Pandora Hearts. Pandora Hearts har i allmänhet mycket roliga karaktärer och Alice är inget undantag. Hon framstår, till skillnad från många andra tsunderes, inte som bipolär utan snarare som en kvinnlig jerk with a heart of gold och blir dessutom inte hopplöst mesig under sina dere-tillfällen.
Winry Rockbell från Full Metal Alchemist kanske också placerar sig här men hon är då mera dere än tsun, vilket visserligen är en bra sak, och är som övriga karaktärer i serien för komplexa för att beskriva med en så simpel term som tsundere.
Asuka från Neon Genesis Evangelion (vars efternamn jag förtillfället inte kan minnas) är egentligen inte en vidare omtyckt karaktär men en ganska intressant dekonstruktion på Tsundere-typen då hon har djupa psykologiska problem och så vidare.
I övrigt så finns det inga jag kan komma på just nu som är mera än mycket milda tsunderes (AKA karaktärer med normalt humör som är sura ibland och gladare andra gånger) så jag antar att det där får duga. På återseende.
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
07. Your favorite anime hero/heroine
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
8 februari 2011
Dag 09 - Your Favorite Yandere
För de som inte vet vad Yandere är så finns infon här: http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Yandere/AnimeAndManga
Jag föredrar visserligen Yangires framför Yanderes då Yangires har psycho-delarna utan den tråkiga romansbiten (notera att detta gäller enbart animes och andra medier och inte IRL!) men Yanderes är skojiga de med.
 |
| Shion Sonozaki, vanlig version. |
När det kommer till Yanderes är den självklara vinnaren Shion Sonozaki från Umineko no Naku Koro ni, som lyckas vara både skrämmande och sympatisk utan att för den delen vara oövertygande som galning. Att hon kommer från en serie jag finner intressant är ju också ett plus och även det faktum att hennes utsides personlighet (AKA den som inte är mordisk) är aningen intressantare än de flesta andra Yanderes då hon är livligare och gladare och inte lika Yamato Nadeshiko som de flesta andra.
Sedan är jag inte säker på om man ska räkna Yangires, som då inte blir galna och onskefulla för att de älskar någon utan bara råkar vara så, som en subtrop till Yanderes men jag tänker i alla fall lista några av mina favoriter även i den avdelningen:
 |
| Shion Sonozaki, Yandere version |
Rena Ryuugu från samma serie som Shion. Faktum är att jag gillar henne mer än Shion då hon är roligare med sina små underliga personlighetsdrag kombinerat med Genki Girl personligheten och det faktum att hennes mordiska sida inte definieras av hennes kärlek till någon utan snarare tvärt om, den fungerar för att hindra hennes mordiska sida i vissa arcer, något mycket mera logiskt och definitivt bättre.
Ryssland från Hetalia bör ju också räknas till någon av dessa två, antagligen Yangire. Han beter sig ju för det mesta ganska vänligt även om han egentligen är onskefull och är en väldigt väldigt rolig karaktär (det här är ett fall där yangirigheten bara är played for laughs)
Minatsuki från Deadman Wonderland placerar sig också här och får bonuspoäng för att hennes mordiska sida var så väl dåld att man blev upprikitgt förvånad när den visade sig och hennes manipulation av huvudpersonen fungerar lika bra på publiken, i alla fall i mitt fall.
7 februari 2011
Dag 08 - Least Favorite Anime Hero/-ine
Att ha separata frågor för heroes och villians var ju lite smått onödigt men här kommer det i alla fall, karaktärerna jag hatar, som alla andra i världen oftast älskar, om min blogg vore populär skulle det vara ett problem.
- Hinagiku (Hayate The Combat Butler)
Jag har redan skrivit en essä om det här
- Allen (D.GrayMan)
Han är så överskattad. Han är inte originell heller utan en väldigt tråkig och intetsägande protagonist av Messiah-typen som blir allsmäktig och allt sådant, trots detta känner jag åtta människor som älskar honom över allt annat för "han är ju så SÖÖÖÖT <333" <--- Deras åsikt, inte min, i mina ögon är han enbart tråkig. Det började med att jag var neutral till honom och hatade att alla älskade honom så mycket men ju längre serien fortgick ju jobbigare blev han, han förvandlades helt enkelt från en tråkig karaktär till en tråkig Mary Sue/Marty Stu (Rolig Fakta: Allen får över 70 poäng på detta Mary Sue Test, allt över 50 är Mega Mary Sues). Det är visserligen sant att även Lenalee är något av en Mary Sue men denna är i alla fall inte överskattad och gled in i skuggan efter sin tid i rampljuset då serien numera fokuserar på andra karaktärer (Lenalee får 59 på testet ovan, fortfarande Mega Mary Sue men mindre än Allen.) och dessutom är de flesta fans medvetna om detta medan människor försöker ursäkta Allens MarySueighet med att han är "såååå guuuulllliiiigg <3"
- Kaname Kuran (Vampire Knight)Possesiv Incestig slemmig vampyr besatt av sin egen syster. Nog sagt.
- Blood Dupree (Alice in The Country of Hearts)Han är obehaglig och lika slemmig som Kaname, bara mera onskefull och minus incestbiten. Och lite slemmigare förresten. Jag har ingenting emot onskefulla karaktärer vanligtvis men jag förstår mig inte på när det ska föreställa attraktivt med män som försöker mörda de dem "älskar" och de fortfarande porträtteras som ett möjligt love interest trots att den normala reaktionen om en man, eller någon alls, oavsett hur snygga de är, försöker mörda en är att försvara sig med de medel som krävs, fly, polisanmäla dem och sedan undvika dem för resten av livet, om man ska vara vänlig och förlåtande då.
- Sakura Haruno (Naruto)
Irriterande klängig tjej som går runt och är värdelös i 100 episoder, sedan blir superstark men när det kommer till kritan fortfarande låter männen runt omkring henne göra allt det viktiga efter att hon varit badass i ca 40 kapitel. Dessutom klänger hon på Sasuke av alla karaktärer, vilket ger ett extra minus.
Det finns fler men det verkar som de karaktärer jag har mest kritik om är Bishies som alla gillar (och så Hinagiku, som alla gillar), jag är så lycklig att jag inte är populär, fangirlsen skulle storma mitt hus med yxor och facklor.
Andra karaktärer jag ogillar men inte har så mycket att säga om är:
Misa (Death Note) - Är allmänt irriterande och helt opassande för serien.
Vincent* (Pandora Hearts) - Han petade ut ögonen på en katt, det är oförlåteligt.
Himeji (Baka to Test to Shokanju) - Mary Sue+Ms.Fanservice=Hat
*Jag måste erkänna att detta hat är mera personligt, den sortens hat man ska känna mot antagonister (om man räknar honom som sådan, fast då skulle han ju ha varit med i förrgår istället...). Ni vet, de är hemska men till skillnad från övriga på listan vill man inte slita håret av sig så fort de är med utan bara slå till dem.
01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
05. Your favorite anime villian
06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine08. Your least favorite anime hero/heroine09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
- Hinagiku (Hayate The Combat Butler)
Jag har redan skrivit en essä om det här
- Allen (D.GrayMan)
Han är så överskattad. Han är inte originell heller utan en väldigt tråkig och intetsägande protagonist av Messiah-typen som blir allsmäktig och allt sådant, trots detta känner jag åtta människor som älskar honom över allt annat för "han är ju så SÖÖÖÖT <333" <--- Deras åsikt, inte min, i mina ögon är han enbart tråkig. Det började med att jag var neutral till honom och hatade att alla älskade honom så mycket men ju längre serien fortgick ju jobbigare blev han, han förvandlades helt enkelt från en tråkig karaktär till en tråkig Mary Sue/Marty Stu (Rolig Fakta: Allen får över 70 poäng på detta Mary Sue Test, allt över 50 är Mega Mary Sues). Det är visserligen sant att även Lenalee är något av en Mary Sue men denna är i alla fall inte överskattad och gled in i skuggan efter sin tid i rampljuset då serien numera fokuserar på andra karaktärer (Lenalee får 59 på testet ovan, fortfarande Mega Mary Sue men mindre än Allen.) och dessutom är de flesta fans medvetna om detta medan människor försöker ursäkta Allens MarySueighet med att han är "såååå guuuulllliiiigg <3"
 |
| Allen Walker, överskattad |
- Kaname Kuran (Vampire Knight)Possesiv Incestig slemmig vampyr besatt av sin egen syster. Nog sagt.
- Blood Dupree (Alice in The Country of Hearts)Han är obehaglig och lika slemmig som Kaname, bara mera onskefull och minus incestbiten. Och lite slemmigare förresten. Jag har ingenting emot onskefulla karaktärer vanligtvis men jag förstår mig inte på när det ska föreställa attraktivt med män som försöker mörda de dem "älskar" och de fortfarande porträtteras som ett möjligt love interest trots att den normala reaktionen om en man, eller någon alls, oavsett hur snygga de är, försöker mörda en är att försvara sig med de medel som krävs, fly, polisanmäla dem och sedan undvika dem för resten av livet, om man ska vara vänlig och förlåtande då.
- Sakura Haruno (Naruto)
Irriterande klängig tjej som går runt och är värdelös i 100 episoder, sedan blir superstark men när det kommer till kritan fortfarande låter männen runt omkring henne göra allt det viktiga efter att hon varit badass i ca 40 kapitel. Dessutom klänger hon på Sasuke av alla karaktärer, vilket ger ett extra minus.
Det finns fler men det verkar som de karaktärer jag har mest kritik om är Bishies som alla gillar (och så Hinagiku, som alla gillar), jag är så lycklig att jag inte är populär, fangirlsen skulle storma mitt hus med yxor och facklor.
Andra karaktärer jag ogillar men inte har så mycket att säga om är:
Misa (Death Note) - Är allmänt irriterande och helt opassande för serien.
Vincent* (Pandora Hearts) - Han petade ut ögonen på en katt, det är oförlåteligt.
Himeji (Baka to Test to Shokanju) - Mary Sue+Ms.Fanservice=Hat
*Jag måste erkänna att detta hat är mera personligt, den sortens hat man ska känna mot antagonister (om man räknar honom som sådan, fast då skulle han ju ha varit med i förrgår istället...). Ni vet, de är hemska men till skillnad från övriga på listan vill man inte slita håret av sig så fort de är med utan bara slå till dem.
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
07. Your favorite anime hero/heroine
10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
6 februari 2011
Dag 07 - Favorite Anime Hero/-ine
(Tänker inkludera alla karaktärer som inte är skurkar här, även om de inte är hjältar)
Ja, det är sent nu och jag tänker sova så ni får stå ut i avsaknaden av bra beskrivningar och i de flesta fall bilder. Innehåller några spoilers.
-Yuki Nagato - (The Melancholy of Haruhi Suzumiya)
Hon må vara en kuudere som många andra men av någon anledning är hon mycket intressantare. Hon är inte apatisk och har en faktiskt anledning till att sakna känslor då hon är en android och hennes character developement gör henne ännu mer omtyckbar karaktär. Att hon är en mästerhacker och bokmal som ofta porträtteras med kattöron i fanart och dessutom tar hand om en katt är också plus. Jag skulle finna en bild på henne till inlägget men det slutade med att jag sparade minst 30 stycken och nu måste jag göra en separat mapp till henne på den här datorn också fast jag försökt undvika det.
-Aki Kidono (Missing)
Från en serie som ingen har hört talas om kommer denna karaktär! Hon är allvarlig, rationell och intelligent utan att för den delen verka känslokall och trots att hon inte hade mycket tid att utvecklas på så lyckades hon ändå vara en någolunda komplex karaktär som inte känns tillgjord.
-Alois Trancy (Kuroshitsuji)Jag gillade honom inte till en början, han började trots allt med att sticka ut ögonen på en stackars maid, men allt eftersom serien fortgick blev han mer sympatisk och vid seriens slut gick det inte annat än att tycka synd om honom. Han har ju både en tragisk backstory, ett tragiskt nuvarande liv och får inte ens ett lyckligt slut!
- Kotomi Ichinoze (Clannad)
Egentligen borde den här karaktären inte vara här. Kotomi är inte awesome på samma sätt som övriga karaktärer här men hon är så söt. Hon är som en liten kattunge! Jag känner mig så dum när jag faller för anime-och-mangaskaparnas trix för att skapa moe-karaktärer, vilket jag oftast inte gör ska jag lägga till. Men just Kotomi är så oskyldig och snäll och oförstående och söt, karaktärsdrag jag vanligtvis inte gillar men ja. Ässch.
- Death The Kid (Soul Eater)
Jag har visserligen bara läst 4 böcker men hans besatthet av symetri är väldigt underhållande och jag måste erkänna att jag känner igen mig i dem, någonting jag kommer att gå in mer på i ersättningsinlägget för dag 04, när det nu blir. Han är väl ingen vidare komplex karaktär och har hitills inte fått vidare mycket character deveolopement men han hamnar här ändå.
- Ayanami Rei (Neon Genesis Evangelion)
Karaktären som så många karaktärer är baserad på, mycket obehagligare än de flesta av de nyare Emotionless girls och med stora psykologiska problem. Väldigt intressant karaktär och jag gillar kuuderes så det är ganska självklart att originalet skulle hamna här.
-Takemaru (Psycho Busters)
Ännu en karaktär som ingen har hört talas om. Precis som Alois har vi här en ung psykopat med tragisk bakgrund, skillnaden är att denna karaktär får ett någolunda lyckligt slut och faktiskt går över till den goda sidan men behåller till största delen sin personlighet. Tekniskt sett så börjar han som en villian men med tanke på att han går över till den goda sidan väldigt snabbt så hamnar han nog här på hero-sidan ändå.
Ja det där lär ju knappast vara alla men det får faktiskt duga, jag bör ha fått med mig de viktigaste. Ersättningen för dag 04 kommer eventuellt.
Ja, det är sent nu och jag tänker sova så ni får stå ut i avsaknaden av bra beskrivningar och i de flesta fall bilder. Innehåller några spoilers.
 |
| Yuki Nagato |
Hon må vara en kuudere som många andra men av någon anledning är hon mycket intressantare. Hon är inte apatisk och har en faktiskt anledning till att sakna känslor då hon är en android och hennes character developement gör henne ännu mer omtyckbar karaktär. Att hon är en mästerhacker och bokmal som ofta porträtteras med kattöron i fanart och dessutom tar hand om en katt är också plus. Jag skulle finna en bild på henne till inlägget men det slutade med att jag sparade minst 30 stycken och nu måste jag göra en separat mapp till henne på den här datorn också fast jag försökt undvika det.
-Gilbert Nightray (Pandora Hearts)
Gilbert är väldigt underhållande med sin rädsla för katter och hans failade försök till att vara stoisk och allmäna otur. Han är en mycket bra karaktär och känns inte platt eller för lik en annan karaktär. Snarare än att vara en viss typ av karaktär (typ tsundere, the stoic) så är han mer en riktig karaktär med drag av olika karaktärstyper.
Från en serie som ingen har hört talas om kommer denna karaktär! Hon är allvarlig, rationell och intelligent utan att för den delen verka känslokall och trots att hon inte hade mycket tid att utvecklas på så lyckades hon ändå vara en någolunda komplex karaktär som inte känns tillgjord.
-Alois Trancy (Kuroshitsuji)Jag gillade honom inte till en början, han började trots allt med att sticka ut ögonen på en stackars maid, men allt eftersom serien fortgick blev han mer sympatisk och vid seriens slut gick det inte annat än att tycka synd om honom. Han har ju både en tragisk backstory, ett tragiskt nuvarande liv och får inte ens ett lyckligt slut!
- Kotomi Ichinoze (Clannad)
Egentligen borde den här karaktären inte vara här. Kotomi är inte awesome på samma sätt som övriga karaktärer här men hon är så söt. Hon är som en liten kattunge! Jag känner mig så dum när jag faller för anime-och-mangaskaparnas trix för att skapa moe-karaktärer, vilket jag oftast inte gör ska jag lägga till. Men just Kotomi är så oskyldig och snäll och oförstående och söt, karaktärsdrag jag vanligtvis inte gillar men ja. Ässch.
- Death The Kid (Soul Eater)
Jag har visserligen bara läst 4 böcker men hans besatthet av symetri är väldigt underhållande och jag måste erkänna att jag känner igen mig i dem, någonting jag kommer att gå in mer på i ersättningsinlägget för dag 04, när det nu blir. Han är väl ingen vidare komplex karaktär och har hitills inte fått vidare mycket character deveolopement men han hamnar här ändå.
- Ayanami Rei (Neon Genesis Evangelion)
Karaktären som så många karaktärer är baserad på, mycket obehagligare än de flesta av de nyare Emotionless girls och med stora psykologiska problem. Väldigt intressant karaktär och jag gillar kuuderes så det är ganska självklart att originalet skulle hamna här.
-Takemaru (Psycho Busters)
Ännu en karaktär som ingen har hört talas om. Precis som Alois har vi här en ung psykopat med tragisk bakgrund, skillnaden är att denna karaktär får ett någolunda lyckligt slut och faktiskt går över till den goda sidan men behåller till största delen sin personlighet. Tekniskt sett så börjar han som en villian men med tanke på att han går över till den goda sidan väldigt snabbt så hamnar han nog här på hero-sidan ändå.
Ja det där lär ju knappast vara alla men det får faktiskt duga, jag bör ha fått med mig de viktigaste. Ersättningen för dag 04 kommer eventuellt.
Dag 06 - Least Favorite Anime Villian
Motsatsen till gårdagens fråga är ungefär lika lätt. Svaret är Sasuke Uchiha från den väldigt välkända animen/mangan Naruto.
Inte nog med att han tar upp all uppmärksamhet från seriens så kallade huvudperson, han har även en irriterande personlighet, är tråkig och gör diverse irriterande kvinliga karaktärer mer irriterande än de redan var när de fangirlar över honom konstant och beter sig som om han vore deras själsfrände när han behandlar dem som skit.
Innehåller kanske spoilers från större delen av serien men med tanke på hur mycket man hör om serien har du antagligen fått det spoilat för dig ändå.
Han är ju Kishimotos favoritkaraktär, vilket är föga förvånande, och är en komplett villian sue med sina episka krafter, så kallade charm och stjälande av uppmärksamhet och fokus, samtidigt försvinner alla bättre fiender (t.ex. Itachi, Orochimaru) från serien, oftast på grund av Sasuke på något vis. Förutom detta så är han en källa till angst för Naruto själv som envisas med att tro att Sasuke kan komma tillbaka tilll den goda sidan igen och Sakura som fortfarande har känslor för Sasuke utan någon vettig anledning och angstar över att han måste dö för att hon vet att han inte kommer att komma tillbaka till den goda sidan.
Ingen av hans handlingar numera har någon logisk anledning. Han ska hämnas en person han själv dödat (alltså inte hämnas på den utan hämnas på den han anser vara skyldig) genom att förstöra platsen han hela sitt liv beskyddat och göra precis motsatsen till vad den döde skulle ha velat. Det är ungefär lika dumt som det låter.
En annan irriterande onding är Erika Furudo från Umineko no Naku Koro ni trots att ajg paradoxalt nog inte har något problem med Fredrika Bernkastel själv. Antagligen för att Erika Furudo åter igen är en Mary Sue och stjäl allt rampljus, någonting jag har svårt för även när karaktärerna är dekonstruktioner eller parodier. Fortfarande inte en bråkdel av så illa som Sasuke då Sasuke är en helt vanlig Mary Sue/Marty Stue och ingen parodi eller dekonstruktion.
Eftersom det börjar bli jobbigt att leta upp listan till varje inlägg så kommer jag från och med nu att posta den i slutet av inlägget för att hålla reda på saker.
01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
05. Your favorite anime villian
06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine
08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
Inte nog med att han tar upp all uppmärksamhet från seriens så kallade huvudperson, han har även en irriterande personlighet, är tråkig och gör diverse irriterande kvinliga karaktärer mer irriterande än de redan var när de fangirlar över honom konstant och beter sig som om han vore deras själsfrände när han behandlar dem som skit.
Innehåller kanske spoilers från större delen av serien men med tanke på hur mycket man hör om serien har du antagligen fått det spoilat för dig ändå.
Han är ju Kishimotos favoritkaraktär, vilket är föga förvånande, och är en komplett villian sue med sina episka krafter, så kallade charm och stjälande av uppmärksamhet och fokus, samtidigt försvinner alla bättre fiender (t.ex. Itachi, Orochimaru) från serien, oftast på grund av Sasuke på något vis. Förutom detta så är han en källa till angst för Naruto själv som envisas med att tro att Sasuke kan komma tillbaka tilll den goda sidan igen och Sakura som fortfarande har känslor för Sasuke utan någon vettig anledning och angstar över att han måste dö för att hon vet att han inte kommer att komma tillbaka till den goda sidan.
Ingen av hans handlingar numera har någon logisk anledning. Han ska hämnas en person han själv dödat (alltså inte hämnas på den utan hämnas på den han anser vara skyldig) genom att förstöra platsen han hela sitt liv beskyddat och göra precis motsatsen till vad den döde skulle ha velat. Det är ungefär lika dumt som det låter.
En annan irriterande onding är Erika Furudo från Umineko no Naku Koro ni trots att ajg paradoxalt nog inte har något problem med Fredrika Bernkastel själv. Antagligen för att Erika Furudo åter igen är en Mary Sue och stjäl allt rampljus, någonting jag har svårt för även när karaktärerna är dekonstruktioner eller parodier. Fortfarande inte en bråkdel av så illa som Sasuke då Sasuke är en helt vanlig Mary Sue/Marty Stue och ingen parodi eller dekonstruktion.
Eftersom det börjar bli jobbigt att leta upp listan till varje inlägg så kommer jag från och med nu att posta den i slutet av inlägget för att hålla reda på saker.
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
05. Your favorite anime villian
06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine
08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
4 februari 2011
Dag 05 - Favorite Anime Villian
Äntligen en lätt fråga, en lätt fråga som bara har ett svar. Izaya Orihara från Durarara är en självklar vinnare. Han saknar helt goda personlighetsdrag och har ingen jäkla freudiansk ursäkt att skylla på utan är bara en skitstövel, på ett väldigt underhållande sätt.
Izaya är väl inte direkt en villian på samma sätt som låt oss säga Orochimaru från Naruto eller Millenium Earl från D.Gray Man då han inte mördar människor eller förvandlar dem till demoner ellr liknande men han bör ända kvaliciferas med tanke på att SPOILER!! hans mål är att starta ett krig mellan tre olika grupper och han försöker manipulera en flicka till att begå självmord i de tidigare episoderna SPOILER SLUT!!
Så vad är det då som gör att Izaya utklassar alla andra ondingar? Han är helt enkelt väldigt rolig. Snarare än att vara en överdramatisk seriös ond sak med ambtionen att förstöra världen är han en väldigt oseriös, trollande kaotiskt ond sak vars ambitioner kanske liknar andra villians men som spenderar det mesta av sin screentime med att göra saker i stil med att stampa på mobiltelefoner och skratta maniskt under tiden.
Kunde tyvärr inte hitta ett klipp där slutet där hela var med då Bandai Channel bestämt sig för att blocka det.
OBS! Som en del av alla mina extremt trogna läsare kanske märkt så laddade jag inte upp något igår. Detta beror på två saker: För det görsta så hade jag en engelskauppgift som jag ansåg vara viktigare än bloggen och för det andra så var gårdagens fråga en jag redan svarat å i inlägget om favoritmanga. Istället kommer jag som ersättning (så att antalet meme-inlägg ändå blir 30) sno fråga 4 från den versionen av memen som Varelsen använder och senare idag svara på den frågan och låtsas att allt är i sin ordning.
Izaya är väl inte direkt en villian på samma sätt som låt oss säga Orochimaru från Naruto eller Millenium Earl från D.Gray Man då han inte mördar människor eller förvandlar dem till demoner ellr liknande men han bör ända kvaliciferas med tanke på att SPOILER!! hans mål är att starta ett krig mellan tre olika grupper och han försöker manipulera en flicka till att begå självmord i de tidigare episoderna SPOILER SLUT!!
Så vad är det då som gör att Izaya utklassar alla andra ondingar? Han är helt enkelt väldigt rolig. Snarare än att vara en överdramatisk seriös ond sak med ambtionen att förstöra världen är han en väldigt oseriös, trollande kaotiskt ond sak vars ambitioner kanske liknar andra villians men som spenderar det mesta av sin screentime med att göra saker i stil med att stampa på mobiltelefoner och skratta maniskt under tiden.
Kunde tyvärr inte hitta ett klipp där slutet där hela var med då Bandai Channel bestämt sig för att blocka det.
OBS! Som en del av alla mina extremt trogna läsare kanske märkt så laddade jag inte upp något igår. Detta beror på två saker: För det görsta så hade jag en engelskauppgift som jag ansåg vara viktigare än bloggen och för det andra så var gårdagens fråga en jag redan svarat å i inlägget om favoritmanga. Istället kommer jag som ersättning (så att antalet meme-inlägg ändå blir 30) sno fråga 4 från den versionen av memen som Varelsen använder och senare idag svara på den frågan och låtsas att allt är i sin ordning.
2 februari 2011
Dag 03 - Favorite Mangaka
Det här är, till skillnad från gårdagens fråga, inte någonting där jag har tusentals val och inte hinner skriva alla, faktum är att antalet kandidater till titeln, alltså mangakas som jag läst mer än en serie från, är bara följande:
- Jun Mochizuki
- CLAMP
- Yana Toboso
- Junji Ito
- Kaori Yuki
Och ja, Jun Mochizuki har gjort den 5liga serien Pandora Hearts och en oneshot kallad Crimson Shell, som inte heller var dålig, faktum är att den var ganska bra för att vara en oneshot. Jag har bara läst en riktig manga med författaren och kan därför inte kalla den min favorit.
CLAMP gjorde visserligen xxxHolic, som skulle ha varit med på favoritlistan om jag haft tid att skriva, samt Legal Drug som inte är dålig den heller. De gör dock mest saker som är ganska tråkiga, som Magical Knight Rayearth och Chobits, alltså inte precis favoriter.
Yana Toboso gjorde Black Butler men det är också den enda av hennes mangaserier som varit något speciellt. Den andra serien jag läst med henne hette Rust Blaster och var ganska medelmåttig, inte lika bra som Crimson Shell trots att den hade mer tid att berättas på. Dessutom har hon även gjort en yaoi klassad som shotacon och jag tänker inte sätta någon som ritar shotacon som favoritmangaka.
Då återstår Junji Ito och Kaori Yuki, faktum är att de var de enda tänkbara alternativen från början. Dessa är de enda två som jag verkligen letar upp verk från och som producerat fler än 2 bra mangor jag känner till.
Junji Ito har gjort den fantastiska Uzumaki (den bästa skräckmanga jag har läst), den stundvis obehagliga och stundvis komiska (spöken som dödar folk genom att kittla dem till döds, LOL) Yami No Koe, den underhållande oneshoten The Enigma of Amigara falls och de stämningsfulla och underliga Flesh Colored Horror och Tomie. Dessa är alla annorlunda skräckmangor som bara Junji Ito skulle klara av att skriva.
Kaori Yuki har även hon skrivit ett stort antal väldigt bra mangaserier. Godchild är bland de bästa mangorna jag läst (varför beskrev jag igår), Fairy Tale behåller stämningen och kvaliten men blir ljusare och snällare utan att förlora udden, medan Ludwig Kakumei är något mera humoristisk. Jag tror att jag läst allt med Kaori Yuki, eller i alla fall allt jag hittat, Blood Hound, Camelot Garden, 0 no Soukoushi, Grand Guignol Orcestra, Kaine och så vidare och alla har varit mycket läsvärda.
- Jun Mochizuki
- CLAMP
- Yana Toboso
- Junji Ito
- Kaori Yuki
Och ja, Jun Mochizuki har gjort den 5liga serien Pandora Hearts och en oneshot kallad Crimson Shell, som inte heller var dålig, faktum är att den var ganska bra för att vara en oneshot. Jag har bara läst en riktig manga med författaren och kan därför inte kalla den min favorit.
CLAMP gjorde visserligen xxxHolic, som skulle ha varit med på favoritlistan om jag haft tid att skriva, samt Legal Drug som inte är dålig den heller. De gör dock mest saker som är ganska tråkiga, som Magical Knight Rayearth och Chobits, alltså inte precis favoriter.
Yana Toboso gjorde Black Butler men det är också den enda av hennes mangaserier som varit något speciellt. Den andra serien jag läst med henne hette Rust Blaster och var ganska medelmåttig, inte lika bra som Crimson Shell trots att den hade mer tid att berättas på. Dessutom har hon även gjort en yaoi klassad som shotacon och jag tänker inte sätta någon som ritar shotacon som favoritmangaka.
Då återstår Junji Ito och Kaori Yuki, faktum är att de var de enda tänkbara alternativen från början. Dessa är de enda två som jag verkligen letar upp verk från och som producerat fler än 2 bra mangor jag känner till.
Junji Ito har gjort den fantastiska Uzumaki (den bästa skräckmanga jag har läst), den stundvis obehagliga och stundvis komiska (spöken som dödar folk genom att kittla dem till döds, LOL) Yami No Koe, den underhållande oneshoten The Enigma of Amigara falls och de stämningsfulla och underliga Flesh Colored Horror och Tomie. Dessa är alla annorlunda skräckmangor som bara Junji Ito skulle klara av att skriva.
Kaori Yuki har även hon skrivit ett stort antal väldigt bra mangaserier. Godchild är bland de bästa mangorna jag läst (varför beskrev jag igår), Fairy Tale behåller stämningen och kvaliten men blir ljusare och snällare utan att förlora udden, medan Ludwig Kakumei är något mera humoristisk. Jag tror att jag läst allt med Kaori Yuki, eller i alla fall allt jag hittat, Blood Hound, Camelot Garden, 0 no Soukoushi, Grand Guignol Orcestra, Kaine och så vidare och alla har varit mycket läsvärda.
Trots att Junji Ito verkligen är en jättebra skräckmangaka så vinner Kaori Yuki av två anledningar: För det första lyckas hon variera sina berättelser mer än Junji Ito och har både gladare och mindre glada historier och med olika teman, medan Junji Ito bara gör skräck. Den andra anledningen är tekningsstilen. Junji Itos stil må lämpa sig för teckning av blodiga lik och är kanske ganska realtistisk men den är då inte i närheten av lika fin som Kaori Yukis (då pratar jag om de senaste verken så klart).
 |
| Uzumaki (till höger) kanske är realtistisk och sådant men Fairy Cube är finare. |
1 februari 2011
Dag 2 - Favorite Manga
Ojoj, Where to start?
Den första mangan som jag kommer att tänka på när det gäller favoriter är en ganska okänd manga kallad Nightmare Inspector. Den utspelar sig i Japan för något sekel sedan där en drömätande Baku vid namn Hiroku hjälper människor att bli av med sina mardrömmar. Mardrömmarna är oftast knutna till verkligheten på ett eller annat vis, är nästan aldrig vad de verkar vara och slutar mycket sällan riktigt som planerat.
Att välja ut EN manga bland alla de som jag läst är i det närmaste omöjligt, speciellt som varje manga för något nytt till bordet (är det där ens ett uttryck?). Vissa är mer komiska och utan sammanhängande story medan andra är väldigt seriösa utan ett uns humor. Jag tvivlar på att ens hälften av alla mina favoriter kommer att komma med här och vissa lämnas med flit utanför eftersom de kommer att nämnas i andra artiklar.
Den första mangan som jag kommer att tänka på när det gäller favoriter är en ganska okänd manga kallad Nightmare Inspector. Den utspelar sig i Japan för något sekel sedan där en drömätande Baku vid namn Hiroku hjälper människor att bli av med sina mardrömmar. Mardrömmarna är oftast knutna till verkligheten på ett eller annat vis, är nästan aldrig vad de verkar vara och slutar mycket sällan riktigt som planerat.
Den här mangan är antagligen den mest omlästa i hela min bokhylla och anledningarna till detta är många. För det första är den en av de få mangaserier jag äger som faktiskt har ett slut, ett bra slut. Ett komplicerat, inte riktigt lyckligt men inte heller helt olyckligt slut som faktiskt kräver ett par omläsningar för att man helt ska kunna förstå det. För det andra så lyckas den blanda oneshots och sammanhängande story på ett näst intill perfekt sätt och lyckas dessutom hålla oneshotsen varierade utan att förlora den röda tråden. För det tredje lyckas den kombinera många av mina favoritsaker utan att för den delen bli High Octane Nightmare Fuel eller få något högre än trettonårsgräns. Allt finns här: Oneshots, drömmar, Psykologiska analyser, galna kunder och intressanta huvudpersoner tillsammans med den mörka stämningen och historer som inte alltid slutar väl.
 |
| Higurashi |
På tal om historier som inte alltid slutar väl så är även mangan Higurashi No Naku Koro Ni en av mina favoriter. Betydligt mer välkänd än Nightmare Inspector och även betydligt blodigare. Historien är uppdelad i flera delar med två böcker och varje del verkar vara ett alternativt universum eller en retell. De karaktärer som blev mördade i arcen innan lever igen, samma festival upplevs igen och igen. Efter varje del får vi mer och mer information om vad som verkligen händer i staden. Mitt tips är att läsa mangan eller se animen utan några spoilers och av den anledningen tänker jag inte säga mycket mer om vad den handlar om. Se/läs den själv istället!
Jag tänker dock förklara varför jag gillar den så mycket, eller åtminstone försöka. Den första scenen vi ser i animen är när huvudpersonen slår ihjäl två av sina vänner, så det är aldrig någon hemlighet att seriens natur inte är vidare fluffig och ljus, men trots detta tjänar de första delarna av varje arc en mycket effektiv roll för att göra karaktärerna sympatiska, någonting väldigt många thrillers misslyckas stort med, och gör att när saker väl börjar gå fel blir de mer effektiva. Animens första säsong är fult animerad och mangan har sina gubbsjuka stunder men det hindrar inte Higurashi No Naku Koro Ni från att vara bland de bästa serierna jag har läst/sett.
Säsong två av animen ändrar i stort sett allt och är inte alls uppbyggd på samma sätt men lyckas vara minst lika bra trots att den inte innehåller i närheten av lika mycket blod, men desto mera story! Man skulle ha förväntat sig att alla de människor som blev indragna på grund av blodet och morden och hemskheterna skulle ha klagat men icke, jag kan inte minnas att jag har hört ett enda klagomål på andra delen av serien, faktum är att många till och med anser den vara bättre än den första. Jag vill verkligen spoila nu och berätta mer men jag ska inte, det vore onskefullt.
Higurashi No Naku Koro Ni har också en släktingserie som heter Umineko No Naku Koro Ni. Det är fortfarande människor som blir mördade och en verklighet som repeatar efter en viss tid men nu är det inte någon hemlighet varför allting händer. Allting förklaras av en karaktär i slutet av den första arcen och fokuset är istället på att förklara hur det kan ha hänt och huvudpersonens mål är att bevisa att karaktären som påstår sig veta hur allting ligger till har fel.
Jag har tyvärr bara sett animen och läst mangan av Umineko No Naku Koro Ni och från vad jag har hört är de mycket sämre än visual novelsarna. I mina ögon är de fortfarande läsvärda, om så bara på grund av samhörigheten med Higurashi. Serien är aningen svårare att greppa och lutar aningen mindre realistisk än higurashi. Karaktärerna är väldigt sällan vad de verkar vara och nästan alla har en hemlig sida och känns inte platta eller ensidiga. Kanske inte lika bra som higurashi men defintivt en favorit.
 |
| Godchild |
Efter att på ett fint sätt övergått från Nightmare Inspector till Higurashi till Umineko kommer nu en mindre fin övergång för att komma in på Godchild. En greve vid namn Cain Hargreaves som löser mysterier tillsammans med sin butler Riff i det viktorianska England samtidigt som en onskefull organisation är ute efter honom. Även här är det gott om mord och blod men utan den glädjande vardag och hoppfulla stunder de tre ovan ändå har.
Stämningen är genomgående mörk och väldigt allvarlig, storyn är engagerande, utvecklas och finns i bakgrunden även när oneshoten är i fokus, bilderna är extremt detaljerade och passar seriens stämning ganska perfekt. Medan Nightmare Inspector är den mest omlästa serien är Godchild antagligen den som jag bläddrat mest i då den verkligen har jättefina bilder, nästan överdrivet eleganta och den har förståss också blivit omläst ett par gånger, trots att jag har svårt för att läsa saker på svenska.
En serie som i alla fall på papperet liknar Godchild är Kuroshitsuji, eller på engelska Black Butler, som även den handlar om en Greve som löser mord i det viktorianska england, men den här gången heter greven Ciel Phantomhive och är bara 12 år och butlern heter Sebastian och är en demon som serien blivit uppkallad efter. Medan Kuroshitsuji fortfarande är ganska mörk och inkluderar mord och liknande så varvas det med vardagslivet och diverse komik, ibland i samma scen. Man tycker att detta borde ge någon slags Mood Whiplash och göra att man antingen har svårt att skratta åt det roliga eller inte kan ta det seriösa seriöst men så blir det aldrig, istället smälter allting samman på ett väldigt fantastiskt sätt och mangan kan vara allvarlig men aldrig depprimerande eller för mörk eftersom humorn alltid finns där.
Animeadaptionen hyser jag blandade känslor till, å ena sidan smälter humorn och stämningen inte samman på samma sätt men å andra sidan hade de inte mycket till val eftersom de råkade gå om mangan och var tvugna att hitta på något eget. När man tar det till hänsyn lyckades säsong ett ändå ganska bra med att avsluta.
Det visade sig dock att säsong ett inte var slutet, det skulle komma en säsong två. Till en början trodde publiken att Ciel och Sebastian inte skulle vara med i den säsongen men de hade fel. Säsong ett började med samma stämning som säsong ett men vartefter avsnitten kom så förlorade serien det mesta av sin humor och blev mer seriös än till och med mangan. Karaktärerna verkade inte längre lika komiska och allting var allmänt mörkare. Vad man egentligen ska tycka om denna förändring är jag inte säker på, jag klagade nog väldigt mycket på allt som hände i den men med tanke på att jag aldrig följt en anime lika punktligt som kuroshitsuji II (Trots att mitt internet var trasigt under tiden då den kom ut, jag lånade en släktings dator för att se den.) så kan den inte ha varit dålig och slutet var passande.
Det där är inte ens hälften av vad jag hade tänkt skriva men nu måste jag verkligen sova så jag tänker bara lista övriga favoriter:
Zombie Loan - Durarara - Deadman Wonderland - Nabari No Ou - Full Metal Alchemist - Uzumaki - ETC
Ok, jag orkar inte ens med det. Om ni fortsätter läsa så kanske ni får veta fler favoriter, hejdå och godnatt.
31 januari 2011
Skamlös reklaaaam!
Som ni kanske ser så har Charles dragit igång en trevligt anime-meme som kommer att hostas här på Otaku Bin. Jag, Varelsen, gör även jag en meme, dock med lite annorlunda innehåll. Denna kan återfinnas här.
Sådär ja, nu när det var sagt går Varelsen i dvala och överlämnar Otaku Bin till Charles! ^__^
Sådär ja, nu när det var sagt går Varelsen i dvala och överlämnar Otaku Bin till Charles! ^__^
Dag Ett - Very First Anime
 |
| Ett tag undrade jag om digimonarna skulle vara söta eller om det var jag som var konstig, men titta på den här söta missen! Det är definitivt medvetet! |
Jag väckte mina föräldrar tidigt på morgonen för att se alla avsnitt, samlade de små digimonfigurerna och köpte till och med ett gossedjur med Gatomon! Digimon var inte bara den första animen jag följde utan även den första serien över huvud taget, och än idag är det den enda serien som jag faktiskt sett från början till slut på TVapparaten!
Efter att Digimon slutat visas tog det ett par år tills mitt intresse för manga/anime blev något att prata om igen, och ännu något år innan jag insåg att Digimon faktiskt hade varit en anime (man bryr sig inte om var ens TV-serier kommer ifrån när man är 9 år gammal). Digimon är ju förståss inte den mest fantastiska animen i världen men om man jämför med vad min första anime/manga annars skulle ha varit så har det väldigt mycket character developement och en sammanhängande story och kanske till och med lite orginalitet. Tror jag i alla fall, det var som sagt ett antal år sedan jag såg den och jag tror inte att jag hade vidare höga krav som nioåring, kanske kommer jag, någon dag då jag känner mig nostalgisk, att se om den.
30 januari 2011
Random 30-dagars Meme-sak
Jaha det verkar som att Otakubin lever igen, i alla fall för en kort period. Anledningen till detta är att jag, Charles, fick lust att göra en av de där 30 frågor/30 dagar sakerna och inte har någon annanstans att göra av dem. Så glädjs, kära läsare! I 30 dagar kommer otakubin att återuppstå från det döda! (om jag inte tröttnar halvvägs eller någonting.)
Jag kommer inte lägga upp någonting från listan idag utan lägger bara upp själva listan. Börjar med allt imorgon, på återseende!
01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
04. Your favorite work by your favorite mangaka
05. Your favorite anime villian
06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine
08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
Jag kommer inte lägga upp någonting från listan idag utan lägger bara upp själva listan. Börjar med allt imorgon, på återseende!
01. Your first manga/anime
02. Your favorite manga
03. Your favorite mangaka
04. Your favorite work by your favorite mangaka
05. Your favorite anime villian
06.Your least favorite anime villian
07. Your favorite anime hero/heroine
08. Your least favorite anime hero/heroine
09. Your favorite yandere
10. Your favorite tsundere
11. Your favorite overused manga plot device
12. Your least favorite overused manga plot device
13. Your favorite oneshot manga
14. A manga you would recommend to everyone
15. A manga you wish to see more of
16. A manga that makes you fluffy and happy when you read it
17. A manga you used to love but don’t anymore
18. A mangaka you just can’t get yourself to like
19. Two mangaka or authors you wish would do a collaboration
20. A manga you disliked enough to stop reading
21. A manga that isn’t licensed but SHOULD be
22. A manga that you feel embarrassed about liking
23. A manga that you disliked at first but came to enjoy later on
24. A manga that you started out enjoying but ended up not liking as much
25. A manga that has art you don’t like but you still enjoyed it
26. A manga that has great art but you didn’t like it
27. A manga that is just plain wierd
28. A manga that you wish did not exist
29. A manga that deserves more recognition
30. The most epic scene ever
9 januari 2011
Pandora Hearts – bättre som spel?
I detta inlägg kommer jag att prata om mangan/animen Pandora Hearts, så nedan följer en sammanfattning av handlingen för dem som inte känner till den:
Oz Vessalius är arvtagare till ett hertigdöme med ett rikt och problemfritt liv, faderns frånvaro är det enda molnet på himlen. Han har nyligen fyllt 15 år och skall därför genomgå en ritual som symboliserar klivet in i vuxenvärlden. Men under ceremonin förändras allt. Utan någon synlig anledning kastas Oz ned i det fruktansvärda fängelset "Abyss", där han räddas av en "chain" – de varelser (lägg märke till avsaknaden av versal!) som har Abyss som sitt hem – vid namn Alice, den blodiga svarta kaninen, även känd som B-Rabbit. Historien börjar här, då Oz försöker lista ut hemligheterna om Alice, Abyss, och den märkliga organisationen Pandora.
Pandora Hearts är visserligen inte den bästa manga jag vet – jag finner saker med starka influenser av Alice i Underlandet överskattade – men den är ändå väldigt bra. Den har underhållande karaktärer (Gil och Break speciellt!) och en story som döljer mycket och därför gör att man vill läsa vidare för att få reda på hur det egentligen ligger till, och varför. Även estetiskt är den mycket tilltalande för alla som gillar teckningar inspirerade av viktoriansk tid.
Jag läste J-Fi:s recension av PH för länge sedan, och där nämndes det att hela mangan kändes som om den var baserad på ett TV-spel. Sedan dess har jag gått runt och tänkt på det där – Pandora Hearts skulle sannerligen komma mycket bra till sin rätt som spel.
De underliga miljöerna, som Abyss och de skumma dockrummen, skulle bli mycket mer spännande om man fick gå runt i dem själv och undersöka den där svävande saken man såg. Plot points och händelser som kräver dialog kan täckas med filmscener (Gilberts kattskräck och andra charmiga drag lyser nog igenom ändå!). Även små saker som armbrytningsmatchen kan vara sådana där sidouppdrag som man blir fly förbannad på när man failar att masha någon knapp tillräckligt fort.
Storyn, med sitt grad-för-gradavslöjande av viktiga händelser, passar perfekt till ett spel, då den i all ärlighet är ganska platt och inte direkt kräver så mycket reflektion (som gör sig bättre i bokform). Den är dock väldigt bra för att skapa action, bossfighter, stora avslöjanden och ett typiskt JRPG-slut. Den skojiga musiken från animen skulle också passa som bakgrundsmusik till striderna (då pratar jag om den där med typ trumpeter).
Och på tal om striderna anser jag att de skulle vara väldigt skojiga – alla chains är som skapta för att vara bossar, som till exempel den där jättelika larven, Grim tror jag den heter? Och så kan den där lilla gubben som är Contractor till den stå och skrika saker under stridens gång x) Och att slåss som Alice i kaninform skulle minst sagt vara awesome.
Då Pandora Hearts förmodligen inte kommer bli ett spel och i så fall inget spel som lanseras utanför Japan, så är nog detta lönlöst. Men man kan önska!
Här, som avslutning då jag inte kommer på något vitsigt, en bild:
Oz Vessalius är arvtagare till ett hertigdöme med ett rikt och problemfritt liv, faderns frånvaro är det enda molnet på himlen. Han har nyligen fyllt 15 år och skall därför genomgå en ritual som symboliserar klivet in i vuxenvärlden. Men under ceremonin förändras allt. Utan någon synlig anledning kastas Oz ned i det fruktansvärda fängelset "Abyss", där han räddas av en "chain" – de varelser (lägg märke till avsaknaden av versal!) som har Abyss som sitt hem – vid namn Alice, den blodiga svarta kaninen, även känd som B-Rabbit. Historien börjar här, då Oz försöker lista ut hemligheterna om Alice, Abyss, och den märkliga organisationen Pandora.
Pandora Hearts är visserligen inte den bästa manga jag vet – jag finner saker med starka influenser av Alice i Underlandet överskattade – men den är ändå väldigt bra. Den har underhållande karaktärer (Gil och Break speciellt!) och en story som döljer mycket och därför gör att man vill läsa vidare för att få reda på hur det egentligen ligger till, och varför. Även estetiskt är den mycket tilltalande för alla som gillar teckningar inspirerade av viktoriansk tid.
Jag läste J-Fi:s recension av PH för länge sedan, och där nämndes det att hela mangan kändes som om den var baserad på ett TV-spel. Sedan dess har jag gått runt och tänkt på det där – Pandora Hearts skulle sannerligen komma mycket bra till sin rätt som spel.
De underliga miljöerna, som Abyss och de skumma dockrummen, skulle bli mycket mer spännande om man fick gå runt i dem själv och undersöka den där svävande saken man såg. Plot points och händelser som kräver dialog kan täckas med filmscener (Gilberts kattskräck och andra charmiga drag lyser nog igenom ändå!). Även små saker som armbrytningsmatchen kan vara sådana där sidouppdrag som man blir fly förbannad på när man failar att masha någon knapp tillräckligt fort.
Storyn, med sitt grad-för-gradavslöjande av viktiga händelser, passar perfekt till ett spel, då den i all ärlighet är ganska platt och inte direkt kräver så mycket reflektion (som gör sig bättre i bokform). Den är dock väldigt bra för att skapa action, bossfighter, stora avslöjanden och ett typiskt JRPG-slut. Den skojiga musiken från animen skulle också passa som bakgrundsmusik till striderna (då pratar jag om den där med typ trumpeter).
Och på tal om striderna anser jag att de skulle vara väldigt skojiga – alla chains är som skapta för att vara bossar, som till exempel den där jättelika larven, Grim tror jag den heter? Och så kan den där lilla gubben som är Contractor till den stå och skrika saker under stridens gång x) Och att slåss som Alice i kaninform skulle minst sagt vara awesome.
Då Pandora Hearts förmodligen inte kommer bli ett spel och i så fall inget spel som lanseras utanför Japan, så är nog detta lönlöst. Men man kan önska!
Här, som avslutning då jag inte kommer på något vitsigt, en bild:
 |
| Kolla, här har man sitt party redan!! |
7 januari 2011
Sturgeon's Law - Charles MP3
"Nittio procent av allt är skit", så lyder Sturgeon's Law och visst stämmer det? Så mycket tråkiga, meninglösa, ologiska och allmänt dåliga ting man finner inom varje område vare sig det är musik, film eller spel. Ett av de (inte riktigt officiella) tilläggen i Sturgeon's Law lyder "Om du någonsin finner att mindre än 90% av allting är skit, har du alldeles för låga krav."
Detta betyder att Charles inom de flesta områden (böcker, film, spel, manga) inte har för låga krav då minst 90% i dennes ögon är skit. Det finns dock ett område där det visar sig att Charles har alldeles för låga krav: musik.
Denna revolutionära upptäckt gjordes i en bil på väg mot en avlägsen stuga igår eftermiddag, då Charles satt och funderade över Sturgeon's Law samtidigt som denne lyssnade på sin musikspelare. Charles kände sig till en början stolt och tänkte att mangaböckerna denne hade med sig och filmerna den skulle se minsann inte var skit och att Charles minsann var duktig nog att skilja på skit och kvalitet. Men så slog det ned som en blixt att låten som Charles just då lyssnade på, objektivt sett, var skit. En meningslös text, onödigt högljud bakgrundsmusik och en sångare som, åter igen objektivt sett, låter rabies-smittad.
Charles var nu in chocktillstånd över detta då denne alltid ansett sig tillhöra de 10% av mänskligheten som kan skilja mellan skit och kvalitet (ett annat tillägg i Sturgeon's Law: 90% av alla människor vet inte vad som är skit). Denne skämdes plötsligt över att lyssna på ett sådant missfoster till låt och bytte snabbt till slumpad annan låt. De högljudda trummorna och elgitarrerna ersattes av en falsksjungande dam och den meningslösa texten ersattes av en text så full av grammatiska fel och syftningsfel att om de skrevs ned på papper som en vanlig text skulle man anta att personen som skrev den var allvarligt hjärnskadad och/eller tre år gammal.
Autotune, tävlingar i högljudhet, sångare som inte kan sjunga och/eller undviker att sjunga in tune för att låta känsligare eller mer annorlunda, olika sorters dåliga texter, opassande eller överröstande bakgrundsmusik. Långsamt gick det upp för Charles att nästan varenda låt på dennes MP3 var skit (objektivt sett). Detta var aningen nedslående för denne men efter att de sista tonerna av det amatörmässiga gitarrspelet och den hesa rösten i den senaste av skitlåtarna nådde nya toner unge Charles öron. Ett perfekt intro, varken överröstande, blekt eller amatörmässigt, och senare även perfekt sång med en text som faktiskt berättade en historia utan onödiga upprepningar, refränger som består av ett enda ord eller sticks som bara är skrikande.
Charles stolthet återhämtade sig lite medan låten fortsatte med samma felfrihet men av någon anledning var glad, faktum var att Charles var otroligt uttråkad. Låten må, objektivt sett, vara perfekt, men vad hjälps det om man ändå inte gillar den? Faktum var att Charles insåg att av alla låtar denne lyssnat på sedan denne började granska dem objektivt, var detta den enda som Charles inte tyckte om.
Charles gav upp, accepterade sin plats som en av de 90% som inte vet vad bra musik är, och bytte tillbaka till en låt denne faktiskt gillade: underlig bakgrundsmusik, en hes och trött sångerska och en text med mycket lite mening. För även om 90% av all musik objektivt sett är skit betyder det inte att 90% av all musik är skit i Charles ögon.
Detta betyder att Charles inom de flesta områden (böcker, film, spel, manga) inte har för låga krav då minst 90% i dennes ögon är skit. Det finns dock ett område där det visar sig att Charles har alldeles för låga krav: musik.
Denna revolutionära upptäckt gjordes i en bil på väg mot en avlägsen stuga igår eftermiddag, då Charles satt och funderade över Sturgeon's Law samtidigt som denne lyssnade på sin musikspelare. Charles kände sig till en början stolt och tänkte att mangaböckerna denne hade med sig och filmerna den skulle se minsann inte var skit och att Charles minsann var duktig nog att skilja på skit och kvalitet. Men så slog det ned som en blixt att låten som Charles just då lyssnade på, objektivt sett, var skit. En meningslös text, onödigt högljud bakgrundsmusik och en sångare som, åter igen objektivt sett, låter rabies-smittad.
Charles var nu in chocktillstånd över detta då denne alltid ansett sig tillhöra de 10% av mänskligheten som kan skilja mellan skit och kvalitet (ett annat tillägg i Sturgeon's Law: 90% av alla människor vet inte vad som är skit). Denne skämdes plötsligt över att lyssna på ett sådant missfoster till låt och bytte snabbt till slumpad annan låt. De högljudda trummorna och elgitarrerna ersattes av en falsksjungande dam och den meningslösa texten ersattes av en text så full av grammatiska fel och syftningsfel att om de skrevs ned på papper som en vanlig text skulle man anta att personen som skrev den var allvarligt hjärnskadad och/eller tre år gammal.
Autotune, tävlingar i högljudhet, sångare som inte kan sjunga och/eller undviker att sjunga in tune för att låta känsligare eller mer annorlunda, olika sorters dåliga texter, opassande eller överröstande bakgrundsmusik. Långsamt gick det upp för Charles att nästan varenda låt på dennes MP3 var skit (objektivt sett). Detta var aningen nedslående för denne men efter att de sista tonerna av det amatörmässiga gitarrspelet och den hesa rösten i den senaste av skitlåtarna nådde nya toner unge Charles öron. Ett perfekt intro, varken överröstande, blekt eller amatörmässigt, och senare även perfekt sång med en text som faktiskt berättade en historia utan onödiga upprepningar, refränger som består av ett enda ord eller sticks som bara är skrikande.
Charles stolthet återhämtade sig lite medan låten fortsatte med samma felfrihet men av någon anledning var glad, faktum var att Charles var otroligt uttråkad. Låten må, objektivt sett, vara perfekt, men vad hjälps det om man ändå inte gillar den? Faktum var att Charles insåg att av alla låtar denne lyssnat på sedan denne började granska dem objektivt, var detta den enda som Charles inte tyckte om.
Charles gav upp, accepterade sin plats som en av de 90% som inte vet vad bra musik är, och bytte tillbaka till en låt denne faktiskt gillade: underlig bakgrundsmusik, en hes och trött sångerska och en text med mycket lite mening. För även om 90% av all musik objektivt sett är skit betyder det inte att 90% av all musik är skit i Charles ögon.
6 januari 2011
FFXIII - Charles åsikt
Nä, jag kunde faktiskt inte komma på en roligare titel.
Final Fantasy XIII är, för er som inte kan romerska siffror, det trettonde tillskottet i Final Fantasy-serien. Som de övriga titlarna (förutom möjligtvis VII och de allra tidigaste) har spelet kritiserats starkt av vissa men älskats vilkorslöst av andra. Här kan ni läsa Charles åsikt.
För 500 år sedan uppstod det ett krig mellan Cocoon och Pulse som slutade med att den apokalyptiske varelsen Ragnarok misslyckades med att förstöra Cocoon. Sedan dess har det varit lugnt, men folket i Cocoon är rädda för Pulse och ser det som ett helvete. 500 år senare dyker en Pulse Fal'cie vid namn Anima upp i Cocoon och Sanctum bestämmer sig att bli av med det och folket som befann sig i närheten från den genast. Då uppstår the Purge, en omedelbar immigration till Pulse. Under the Purge strider sig spelets huvudperson Lightning genom soldaterna för att kunna nå Anima, där hennes syster Serah hålls fången. Samtidigt så strider en grupp vid namn Team NORA vars ledare Snow är ute efter samma sak. När Lightning och Snow, tillsammans med Sazh, Vanille och Hope, når Anima så slutar det illa. De blir valda som Pulse l'Cie av Anima och därmed fiender av Cocoon.*
Det första som måste nämnas om Final Fantasy XIII är självklart att det har otroligt fin grafik. På en skala från ett till fem får den en elva, faktum är att spelets grafik är finare och mer detaljerad än verkligheten. Både bakgrunderna och karaktärerna är mycket detaljerade och i detta område kan ingen, inte ens de mest inbitna hatarna, säga emot utan att förlora sin trovärdighet.
Spelet börjar inte på det mest engagerande sättet, kapitel ett är i stort sett en prolog som någon trodde att det vore en bra ide att låta oss spela (det kanske det var, det vore ju tråkigt att sitta i timmar och bara se på den) och kapitel två** lämnar en i en okänd plats utan att förklara vad man ska göra, vart man ska ta vägen eller varför man ska dit och det slutar med att man planlöst följer den mycket linjära kartan utan att veta varför. På grund av att kartan är så linjär känns det inte som att man ska utforska omgivningen utan snarare som att man blir framknuffad igenom den. Även världen efter det, vars namn jag för tillfället inte minns, är fortfarande aningen dryg då man ännu inte fått något mål eller motivation men det känns trots detta friare och lär en mera om paradigm-systemet, vilket gör striderna mycket mera underhållande.
Efter den tredje världen får karaktärerna till slut ett mål, samtidigt som paradigmerna och strategin blir viktigare. Kartan är fortfarande linjär men man får i alla fall gå runt och utforska ett par vrår här och var och själv försöka lista ut vad man ska göra för att komma vidare. Detta tillsammans med utforskandet av karaktärerna gör att spelet efter denna punkt blir många gånger mera intressant.
Även stridssystemet blir mera förståeligt (för att inte tala om skojigare) efter kapitel tre. Medan det i början räckt med att trycka på autobattle för att vinna strider måste man numera kombinera försvar och attack med olika buffar och olika sorters attacker för att besegra fienderna. Grunden i FFXIIIs stridssystem är inte vilken attack man väljer (det ordnar för det mesta auto-battle åt dig) utan vilka strategier du väljer att använda dig av. Någonting som jag ansåg vara en välkommen paus och, som några inte insett, för det mesta kräver precis lika mycket tankekraft och strategi som traditionella strider. FFXIII har dock gjort misstaget att inte förklara mycket om paradigmer eller vad man ska ha dem till utan förväntar sig att man ska lista ut att man kan ändra dem och vilka bonusar de olika ger själv, vilket jag å ena sidan gjorde, men till exempel Varelsen spelade med värdelösa paradigmer innan hon insåg att det var möjligt att göra om dem. Stridssystemet är underhållande när man väl förstått sig på det och kräver att man tänker på mer än statsen då man bygger ett bra team då varje karaktär är olika utvecklad i olika roller.
Spelet blir helt enkelt roligare ju längre man spelar, så även om de första två kapitlen känns värdelösa är det värt att ge det en chans, om inte annat tycker man säkerligen om Gran Pulse och uppdragen där. Spelet glömmer ibland bort att förklara saker och kräver ibland att man läser den medföljande dataloggen, eller struntar i storyn och spelar på tills förklaringen kommer men med tanke på hur mycket information som skulle behöva inkluderas i spelet skulle det knapppast ha gått att lösa på något annat sätt utan att lägga till ytterligare tio timmar med cutscenes bara för att förklara detta men allt som allt är det ett skojigt spel med fantastiskt fin grafik, roliga karaktärer och ett annorlunda men underhållande stridssystem.
* = Beskrivningstulen lånad från Wikipedia
** = Ehm, visst är det kapitlet som utspelar sig i kristalvärlden?
PS: Varelsen, kan du möjligtvis finna ett bättre sätt att sätta bilden så att texten på sidan inte blir så inklämd? Ber om ursäkt för besväret men du är mycket bättre på sådant än vad jag är.
Final Fantasy XIII är, för er som inte kan romerska siffror, det trettonde tillskottet i Final Fantasy-serien. Som de övriga titlarna (förutom möjligtvis VII och de allra tidigaste) har spelet kritiserats starkt av vissa men älskats vilkorslöst av andra. Här kan ni läsa Charles åsikt.
För 500 år sedan uppstod det ett krig mellan Cocoon och Pulse som slutade med att den apokalyptiske varelsen Ragnarok misslyckades med att förstöra Cocoon. Sedan dess har det varit lugnt, men folket i Cocoon är rädda för Pulse och ser det som ett helvete. 500 år senare dyker en Pulse Fal'cie vid namn Anima upp i Cocoon och Sanctum bestämmer sig att bli av med det och folket som befann sig i närheten från den genast. Då uppstår the Purge, en omedelbar immigration till Pulse. Under the Purge strider sig spelets huvudperson Lightning genom soldaterna för att kunna nå Anima, där hennes syster Serah hålls fången. Samtidigt så strider en grupp vid namn Team NORA vars ledare Snow är ute efter samma sak. När Lightning och Snow, tillsammans med Sazh, Vanille och Hope, når Anima så slutar det illa. De blir valda som Pulse l'Cie av Anima och därmed fiender av Cocoon.*
Det första som måste nämnas om Final Fantasy XIII är självklart att det har otroligt fin grafik. På en skala från ett till fem får den en elva, faktum är att spelets grafik är finare och mer detaljerad än verkligheten. Både bakgrunderna och karaktärerna är mycket detaljerade och i detta område kan ingen, inte ens de mest inbitna hatarna, säga emot utan att förlora sin trovärdighet.
Spelet börjar inte på det mest engagerande sättet, kapitel ett är i stort sett en prolog som någon trodde att det vore en bra ide att låta oss spela (det kanske det var, det vore ju tråkigt att sitta i timmar och bara se på den) och kapitel två** lämnar en i en okänd plats utan att förklara vad man ska göra, vart man ska ta vägen eller varför man ska dit och det slutar med att man planlöst följer den mycket linjära kartan utan att veta varför. På grund av att kartan är så linjär känns det inte som att man ska utforska omgivningen utan snarare som att man blir framknuffad igenom den. Även världen efter det, vars namn jag för tillfället inte minns, är fortfarande aningen dryg då man ännu inte fått något mål eller motivation men det känns trots detta friare och lär en mera om paradigm-systemet, vilket gör striderna mycket mera underhållande.
Efter den tredje världen får karaktärerna till slut ett mål, samtidigt som paradigmerna och strategin blir viktigare. Kartan är fortfarande linjär men man får i alla fall gå runt och utforska ett par vrår här och var och själv försöka lista ut vad man ska göra för att komma vidare. Detta tillsammans med utforskandet av karaktärerna gör att spelet efter denna punkt blir många gånger mera intressant.
Även stridssystemet blir mera förståeligt (för att inte tala om skojigare) efter kapitel tre. Medan det i början räckt med att trycka på autobattle för att vinna strider måste man numera kombinera försvar och attack med olika buffar och olika sorters attacker för att besegra fienderna. Grunden i FFXIIIs stridssystem är inte vilken attack man väljer (det ordnar för det mesta auto-battle åt dig) utan vilka strategier du väljer att använda dig av. Någonting som jag ansåg vara en välkommen paus och, som några inte insett, för det mesta kräver precis lika mycket tankekraft och strategi som traditionella strider. FFXIII har dock gjort misstaget att inte förklara mycket om paradigmer eller vad man ska ha dem till utan förväntar sig att man ska lista ut att man kan ändra dem och vilka bonusar de olika ger själv, vilket jag å ena sidan gjorde, men till exempel Varelsen spelade med värdelösa paradigmer innan hon insåg att det var möjligt att göra om dem. Stridssystemet är underhållande när man väl förstått sig på det och kräver att man tänker på mer än statsen då man bygger ett bra team då varje karaktär är olika utvecklad i olika roller.
 |
| Från Vänster till Höger: Sazh, Vanille, Hope, Lightning, Snow, Serah och Fang |
Karaktärerna är till största delen intressanta. Sazh är komisk utan att verka galen och utan att hans mer seriösa scener förlorar sin trovärdighet eller verkar OOC och känns originel och unik. Hans backstory är även den något intressantare än den genomsnittliga och känns dessutom mera aktuell då den inte bara är backstory utan faktiskt pågår under hela spelet. Lightning är något kall och stoisk men för den delen inte en otrevlig karaktär på något vis. Hon är visserligen inte den mest originella karaktären jag sett men hon råkar vara den typ av karaktär som jag helt enkelt gillar och hennes character developement gör att hon ändå inte känns cliche. Fang, en karaktär som introduceras efter ca 10 timmar, är även hon en av mina favoriter, även om jag inte kan sätta fingret på varför, antagligen för att hon framstår som så lugn och världsvan i jämförelse med de andra karaktärerna. Dessutom har hon skojigt hår, jag vill klappa på det, det ser så mjukt ut. Hope var till en början mycket irriterande, inte bara på grund av att han var en emotionell liten unge som spenderade det mesta av sin tid med att hata Snow och vara ledsen utan för att han var så otroligt svag. Lilla klena Hope envisades med att dö minst två gånger i varje strid och trots att han inte var en dålig healer så förstördes det hela med att han var tvungen att heala sig själv var trettionde sekund och därför inte kunde heala någon annan. Båda dessa saker är rätt så logiska med tanke på att han är en liten pojke som aldrig stridit, vars mor just dött och som nu tvingas fly för att inte bli dödad, men när alla andra karaktärer lyckas göra sig användbara så blir det ändå irriterande. Detta blir dock enklare att stå ut med senare i spelet då han utvecklas som person och det dessutom går att låta bli att strida med honom. Övriga karaktärer, Vanille, Serah och Snow, är jag ganska neutral till. Vanille har en mycket jobbig röst men är i alla fall positiv och entusiastisk, Serah är inte mycket till karaktär trots att hon är med i listan i instruktionsboken och Snow är även han (i mina ögon, Varelsen hatar honom) en acceptabel karaktär, även om alla en del av scenerna han är med i känns överdrivet dramatiska.
* = Beskrivning
** = Ehm, visst är det kapitlet som utspelar sig i kristalvärlden?
PS: Varelsen, kan du möjligtvis finna ett bättre sätt att sätta bilden så att texten på sidan inte blir så inklämd? Ber om ursäkt för besväret men du är mycket bättre på sådant än vad jag är.
2 januari 2011
Jag har inget att se på
Godkväll alla läsare! Om Otakubin faktiskt har några läsare vet jag för att säga sanningen inte, trots att Blogger är överlägset blogg.se på nästan alla sätt och vis så är dess statistiksak muppad eller för komplicerad för mig att förstå eller något så ja .__. Men om ni finns där, läsare (och Charles!): Godkväll!
Jag misslyckas fortfarande med att återuppta mitt animeseende efter Durararararararararara och alla mina mangaböcker är utlästa. Jag sitter just nu och väntar på en stor låda från Adlibris men, eftersom Adlibris alltid sänder sina saker så segt de bara kan när det gäller mig, så har jag hittills underhållit mig själv med att läsa om böcker från min barndom (den som är intresserad av denna högst fascinerande historia kan besöka min engelskspråkiga blogg).
Då jag inte har något aktuellt att komma med förutom det faktum att jag nu sett till säsong 2, avsnitt 2 av Lost så tänker jag berätta lite om anime som jag försökt se på och inte fastnade för. När mina böcker anländer blir inläggen bättre!
Arakawa Under the Bridge: Finns inte så mycket att säga här då jag bara såg ett avsnitt. Jag fann huvudpersonen olidlig, för olidlig för att se ett till. Han var egentligen ganska typisk för en seinen och råkade bara vara överdrivet skrikig och flummig. Det är inte hans fel, men jag störde mig på honom ändå. Kanske det var för att jag efter att ha läst beskrivningar förväntade mig en lugn serie med speciell stämning och underliga karaktärer, och blev sur över att den var sämre än jag tänkt. Det var i alla fall lite kul när han tappade byxorna och karaktärerna är visserligen underliga, särskilt gubben med grön dräkt som tror att han är en kappa (väsendet, inte klädesplagget), men det räckte inte till. Jag kanske ser mer någon gång när jag har tråkigt.
Jag misslyckas fortfarande med att återuppta mitt animeseende efter Durararararararararara och alla mina mangaböcker är utlästa. Jag sitter just nu och väntar på en stor låda från Adlibris men, eftersom Adlibris alltid sänder sina saker så segt de bara kan när det gäller mig, så har jag hittills underhållit mig själv med att läsa om böcker från min barndom (den som är intresserad av denna högst fascinerande historia kan besöka min engelskspråkiga blogg).
Då jag inte har något aktuellt att komma med förutom det faktum att jag nu sett till säsong 2, avsnitt 2 av Lost så tänker jag berätta lite om anime som jag försökt se på och inte fastnade för. När mina böcker anländer blir inläggen bättre!
Arakawa Under the Bridge: Finns inte så mycket att säga här då jag bara såg ett avsnitt. Jag fann huvudpersonen olidlig, för olidlig för att se ett till. Han var egentligen ganska typisk för en seinen och råkade bara vara överdrivet skrikig och flummig. Det är inte hans fel, men jag störde mig på honom ändå. Kanske det var för att jag efter att ha läst beskrivningar förväntade mig en lugn serie med speciell stämning och underliga karaktärer, och blev sur över att den var sämre än jag tänkt. Det var i alla fall lite kul när han tappade byxorna och karaktärerna är visserligen underliga, särskilt gubben med grön dräkt som tror att han är en kappa (väsendet, inte klädesplagget), men det räckte inte till. Jag kanske ser mer någon gång när jag har tråkigt.
 |
| Den jobbiga huvudpersonen som jag störde mig på |
Uragiri wa boku no namae wo shitteiru, eller för er som inte orkar säga det och animefreak.tv, Uraboku: Denna kan enklast beskrivas som en typisk överdramatisk shojo. För alla som gillar ett persongalleri som består uteslutande av bishonen och en enstaka bishojo här och där, rosenblad, personer med magiska förmågor, ho yay som (Spoiler, markera vitt) enligt mig förstörs av att huvudpersonen är en återfödd kvinna och Takahiro Sakurai som lång gothsak med oklippta naglar, svart rock och coola örhängen är den perfekt. Personligen blev den dramatiska musiken och scener med ovanstående gothsak som kramade om naken bishojo invirade i rosentaggar för mycket för att jag skulle kunna se den utan att tycka det var aningen pinsamt, och så den fåniga anledningen, jag fann det av någon anledning irriterande att Yuki (huvudpersonen) delade seiyuu med Sunao från Sukisho (<--även det en förkortning för något jättelångt som jag inte minns) då hans röst är så speciell. Dessutom upplevde jag ansiktenas enformighet som opersonlig och tråkig. Menmen, det är bara mina genrepreferenser så som sagt, gillar man dramatik, animekaraktärer som definitivt är fina att se på och tycker om när musiken blir mäktig och romanssymboliken virvlar så rekommenderar jag den. (Jag själv har något slags inre konflikt och kan inte längre se på sådant med dramatiska symbolikscener som har matchande musik, jag känner obehag komma krypande och hoppas att ingen tittar på mig så jag avundas er som kan se skönheten i det.)
 |
Denna bild säger nog allt. Antingen gillar man det, eller så gillar man det inte. Varelsen har personligen lite svårt för det. |
Ja, som ni ser har jag inte ännu lyckats hitta något som riktigt faller mig i smaken. När min boklåda kommer ska jag skriva mer och då blir tonen med all säkerhet mer positiv!
Gott nytt år, förresten! x)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)