Memoirs of a Geisha ~ någon slags ursäkt till bokrecension ~

Jag tyckte det kändes lite roligt och fotogeniskt att jag köpte en Geishachoklad och satt och åt den medan jag läste Memoirs of a Geisha. (Dreamy Caramel-varianten på Geisha är förresten mycket godare än den vanliga. En gång var jag så sugen på en att jag sprang runt över hela stan för att hitta en, men det fanns inte på ICA och Konsum har alltid slut på det jag vill ha just när jag är som mest sugen, så självklart hade de den inte. Slutligen hamnade jag vid stationen där den är 1 krona dyrare, vilket gjorde att jag fick panik eftersom småmynten jag tagit ur burken var ett småmynt för lite, men jag hittade lyckligtvis en enkrona i min ficka så jag fick Geishan trots allt.)

För några år sedan (februari 2008 för att vara exakt, oj, 2008 var två år sedan o__O) så hade den numera nedlagda mangatidningen Shojo Stars tema geishor på sina mittensidor (trots att det egentligen bara var två artiklar, en om Kyoto och en om geishor med en liten sminkguide – resten av mittensidorna tillägnades horoskop och något band med det 5liga namnet Plastic Tree). De tipsade då självfallet om En geishas memoarer och jag som alltid får tvångstankar att kolla upp allt som tipsas om upptäckte att vi hade boken på engelska hemma. Jag hade inte ens fyllt 12 år då så den var inte direkt, eh, lämplig för mig, och jag blev helt otroligt chockad av att tidningen hade tipsat om något så grafiskt (eftersom jag på något sätt lyckades hitta alla de snuskigaste sidorna och läsa allihopa fast mystiskt nog missade hela resten av boken, ca 85%, med sina intressanta beskrivningar av japansk kultur). Jag hade lyckats inbilla mig att jag var den enda i världen som läste den eller i alla fall att alla i världen som läste den var 11, så underligt nog skrev jag in till tidningen i något slags uppror mot att de tagit bort blodiga Godchild eftersom den var olämplig för barn och rantade om att AUGH NI TOG SÄKERT BORT DEN BLODIGA SERIEN FÖR ATT DEN VAR BLODIG OCH SÅ TIPSAR NI OM SÅNT HÄR SNUUUUSK HUR TÄNKER NIIII ASFGFSHDFDSHCHKRKKKHHHHH D:

Shojo Stars-redaktionen, som lyckligtvis var lite mer mogen än jag, svarade på mitt mail, bad om ursäkt för att jag blivit illa berörd (.__.') och förklarade tålmodigt att det fanns folk i åldern 15-18 som läste tidningen och därför uppskattade boken. Samt att man tagit bort Godchild just eftersom den var så populär och inte för att folks föräldrar hade engagerat sig och börjat vässa sina grepar. (Jag har en otroligt felaktig bild av folks föräldrar.) Dock lite drygt att det skulle ta dem tre månader att få ut första upplagan, tyckte jag då, innan jag hade mött ... *trumvirvel* YEN PRESS!! Yen Press släppte andra boken av Pandora Hearts och Kuroshitsuji i MAJ, efter ett vem vet hur långt uppehåll, och treorna kommer inte förrän i OKTOBER D: DET ÄR FÖRFASEN NÄSTAN ETT HALVÅR *______* KRIMINELLT!

Men ja, okej. Jag läser som sagt Memoirs of a Geisha nu ^__^ Den är rätt så trevlig, det är så många små intressanta faktum här och där. Alla som känner mig vet att jag är ett stort fan av random trivia och att jag ofta slänger ur mig konstiga små saker som ingen vet eller behöver veta, men som gör livet mycket intressantare, precis som såna där tepåsar med små spådomar på lappen. Det är en sån där bok som inte vill hålla sig stängd, och man vill fortsätta läsa den trots att det inte händer så mycket i actionväg direkt (än ... i alla fall). För de som inte kan gissa handlingen utifrån bokens titel så handlar den om geishan Sayuri som berättar historien om sitt liv. Jag har bara läst ca 80 sidor, men än så länge är den läsvärd och rekommenderbar.

Jag vet däremot inte riktigt vad jag ska göra av mig själv när jag läser om den förrädiske Mr. Tanaka och bara kan tänka på en monokelgubbe med te som skrattar "Hoh ... hoh ... hoh" .______. Allvaret går liksom ur allting då.

TEKNISKA PROBLEM

GODDAG!!

Detta är Varelsen! Anledningen till Charles långa uppehåll är att Charles' internet tydligen är trasigt, vilket jag fick reda på via Charles när Charles parasiterade på någon annans internet. Därför blir detta inlägg-som-bara-finns-för-att-det-ska-vara-ungefär-ett-inlägg-i-veckan bara en filler (Redundancy Department of Redundancy) där Varelsen gör det Varelsen gör bäst, nämligen ramblar. Vissa kallar det mundiarré.

Jag skulle gärna ha viljat fylla den här lilla platsen med något intressant, till exempel någonting om den nya animen jag ser på för att lindra sorgen efter DGM, eller om sista avsnittet av Kuroshitsuji II, eller kanske något annat (kom inte på några fler ämnen där, hoho). Fast jag kan inte skriva om den nya animen, eftersom den bara är 12 avsnitt lång och jag lika gärna kan se klart den för att kunna varna inför eventuella idiotslut som gör alla som tittar besvikna (host host), och jag är bara på avsnitt 8. Eller kanske 9? Något tal mellan 8 och 9 i alla fall! Och ett inlägg om Kuroshitsuji skulle innehålla massor av spoilers. Dessutom har Charles inte ens sett det avsnittet än O___O Det känns väldigt underligt!

För övrigt har jag av någon anledning plötsligt börjat lyssna på alla låtar som är kult i min tyskagrupp, förutom en som är så dålig att jag aldrig kan jobba när läraren sätter på den. Jag gillar låten om luftballonger! Jag kan den nästan utantill! Min favoritdel är när man sjunger om fyrverkerier! Fast jag vill gärna veta vem som gjorde den engelska versionen, den personen har verkligen noll känsla för rytm och bör genomgå omprogrammering! Den andra låten är av bandet Die Ärzte, vilket betyder läkare, inte ärtor, vilket alla normala personer kommer fram till. (Det tyska språket består antingen av ord som är exakt som svenska fast med z eller ord som är helt åt helvete ¨'__¨') Alla i gruppen älskar låten eftersom bandet upprepar ordet "rövhål", fast på tyska, ett antal gånger. Vad har detta med nördiga saker att göra? o__o Absolut ingenting :D Men det känns nödvändigt på något sätt. Jag kanske borde göra någonting vettigt och ge er (vilka er? ¨'_¨') ett smakprov på saker och ting som kanske dyker upp här:

• Svaren på Charles gåtor (förhoppningsvis)
• Varför jag inte längre tål Naruto
• Vad jag har emot Fairy Tail
• Någonting om någon serie som jag faktiskt gillar
• Ett inlägg om Den Nya Animen, när jag har sett klart den alltså
• Ett inlägg om det enda TV-spel som jag faktiskt på allvar har spelat

Nu har ni någonting att motivera er att komma tillbaka hit!! Erkänn! Det går knappt att bärga sig! 8D

Nåja >_______> Jag har även av någon anledning plötsligt blivit usel på RUA. Jag har tur om jag får över 15k på en wish, jag som förut pwnade 30 nästan varje gång ;____: Vi får hoppas att det bara är en svacka och att jag snart återfår min förmåga att styra en mekanisk glittrande hest, så att den inte hoppar in i diverse väggar.

Mata ne ^__^

~Varelsen

Varför Sennen-ko är fantastisk :D

Goddag :D För att inte tänja det hederligt avlagda löftet att skriva minst en gång i veckan till sina yttersta gränser är jag schyst och uppdaterar idag! Charles har uteblivit i x antal dagar, vart Charles har tagit vägen vet jag inte menmen, förhoppningsvis kommer den tillbaka :D Så medans skriver jag!

Detta inlägg är tillägnat den enligt mig mest fantabulösa animeskurken Of All Time:

D.Gray-man's Millennium Earl

Så. Varför just Millennium Earl, eller Sennen-ko som Road föredrar att säga? Alla som känner mig är medvetna om att jag, ehm, tycker ganska mycket om D.Gray-man, men det är inte bara för att DGM är en mycket 5lig serie som Earl är så fantastisk!! (Och varför är DGM en sådan 5lig serie? Jao, det dras väl mellan den trevliga storyn, lite annat, och Lavi ...)

En mycket positiv sak hos många animeskurkar är att de inte är såna där tråkiga, jobbiga grejer som Är Onda i motsvarighet till de som Är Goda. Detta gäller för den delen hjältarna också. De är liksom lite anti, så att de onda är redeemable och omtyckbara medan de goda inte nödvändigtvis behöver vara särskilt .... snälla.

Men Earl är inte en sådan. Oavsett vad som kommer fram på senare dar i mangan, så framställs Earl igenom alla animens 103 avsnitt (och i bok 1-10 såvitt jag vet ._.) som OND. Inte är det frågan om något ånej hela min familj är död buhu nu ska jag mörda några nyfödda barn emoscenario á la Sasuke (Sasuke är ett exempel som jag helst inte ville använda ._. särskilt eftersom Sasuke "inte kaaannnnnn vara ond, han är ju jäääääättefantastisk D: eller hur? eller huuuuur?" enligt Kishimoto själv ... men ni fattar vad jag menar, hoppas jag >_>). Nä, Earl är ondskan förkroppsligad. Och det är här som det fantastiska kommer in.

För Hoshino har valt att göra ondskan förkroppsligad till en bullig, leende gubbe med moderiktigt stilskiftande hattaccessoarer, hjärtan efter sina repliker, och ett talande paraply. Jag menar herregud, nu måste man väl ändå klappa.

Robot. Unicorn. ATTACK.

Den 26 februari 2010 lades ett spel upp på Adult Swims hemsida. Spelet går ut på att man som mekanisk enhörning med fladdrande regnbågsmönstrad man ska galoppera genom en värld av moln, regnbågar och lila gräs, hoppa, samla små feer och slå sönder stjärnor innan de slår sönder dig. När du börjar spela spelet möts du av en uppmuntrande kommentar som "Chase your dreams!" "Robot Unicorns Unite!" eller "You will fail!" Du har två kontroller: Z för att hoppa och X för att dasha. Om det går bra för dig dyker tjattrande robotdelfiner upp vart 5000:e poäng, går det däremot dåligt och du springer in i en vägg eller något liknande så exploderar enhörningen i ett klot av eld och huvudet flyger av som om det puntades av Zlatan. Allt detta till upplyftande och kärleksspridande musik av Slayer Erasure.

Om du är en av dem som ännu inte har spelat Robot Unicorn Attack: gör det. Nu. Sedan kan du tala om för mig om din reaktion gick till ungefär så här:


Det här är du efter att ha upplevt RUA

Vad är det med det här spelet som gör det så fantastiskt? Jag menar, utifrån beskrivningen ovan låter det som om det bara skulle locka en bög så stereotypisk att Fab 5 skulle kalla honom gay. Men ja. Som sagt. Robot Unicorn Attack är helt otroligt. Om forum är något att döma av så tror jag att jag aldrig har sett någon som reagerat negativt på RUA: alla blir helt enkelt störtkära. Och de vill fantisera ihop med sin älskade enhörning i en värld där alla lever i harmoni! Ett flertal biffiga män har stolt gått över till RUAs sida, och hela fanbasen skrattar åt folk som anser att spelet är gay eller fjolligt: riktiga män spelar Robot Unicorn Attack. Leta kommentarer och sanna mina ord!

Adult Swim lyckades få till den perfekta balansen mellan tema, effekter och musik (oja, musik), den balans som gör att spelet träffar så nära hjärtat att världens människor anser det nödvändigt att spela det 29,388,247 gånger (bedömning gjord kl 19:20, 15 september 2010) - tänk dig, det är som om varenda invånare i Sverige skulle spela spelet 3,194374673913043 gånger, om man antar att det bor 9200000 människor i Sverige, enligt min kalkylator! (Decimalerna innebär väl att de avbröt någonstans i början av sitt andra liv på fjärde spelomgången.)

Robot Unicorn Attack är inne i skolan just nu. Tuff som jag är kände jag till det innan, hela historien om mitt första möte med RUA finns på varelsens.blogg.se ... lite pinsamt när man läser om det, hehe x) (Men kom igen. Regnbågar och enhörningar har den effekten på alla!!!!! >___<) Däremot har jag utklassat min gamla hiscore, mitt rekord ligger numera på 112331 poäng!!! Har någon lust att uppta utmaningen? *-*

Halva RUAs fanbase anser att musiken utgör en stor del av spelet. Den upplevs bäst in-game. Men jag tänker trots allt dela med mig av den nu:



... ALLLLWAYS, I WANNA BEEEE WITH YOU, AND MAKE BELIEEEVE WITH YOU~~♪

jag blöder regnbågar ur näsan nu går och torkar upp dem kthxbai tack för ditt stöd hejdå

(..and live in harmony harmony ohhh love~!)

10 människor från Kanada har besökt denna blogg.

Som ni ser lyser det ljusgrönt vid Kanada

Det finner jag underligt med tanke på att den är på svenska. Det finns väl inte så många kanadensare som kan svenska? De borde ju inte klicka in här om de inte ens förstår titlarna på inläggen, hur kom de ens hit tro? Är det någon släkting till Varlesen som Jag inte känner till? Räcker det inte med att hon har släkt i USA och Hawaii!? Men i Kanada har hon väl ingen släkt? Har du det Varelse?

Om någon kanadensare som kan svenska fattade tycke från våran blogg och kommer att återvända får den gärna lämna en liten kommentar om hur den kom hit.

För att undvika meningslösheten med detta inlägg tänker Jag avsluta med ett antal gåtor, svar avslöjas om någon dag och jag tar inte ansvar för eventuella besvikelser över dåliga ordvitsar eller ologiska svar:

1.1.: Vem tar man i handen varje dag men talar aldrig med?
1.2: Vilken världsdel innehåller en annan världsdel?
1.3: Hur långt är det mellan öst och väst?
1.4: Vem är i skuld upp över öronen?
1.5: När börjar ankungar att simma?

(Förlåt om någon läst igenom min gamla blogg och redan hört den sista gåtan)

Ner med Sony music entertainment!

Ja, ni hörde mig. Hur många gånger har man inte gått in på youtube för att lyssna på sin favoritlåt för att sedan mötas av medelandet "Sony Music Entertainment har valt att inte visa detta videoklipp"!? Herregud, det är ju Youtube!

Det är inte som att det kommer att ruinera någon om lyricsen till någon låt cirkulerar där. De hänger helt enkelt inte med i utvecklingen, de andra bolagen har börjat acceptera att folk laddar upp deras material så länge de får sätta en reklamsak med namn och artist under videon.

Det tror jag är en bra ide eftersom fler människor hör om låtarna om de flyter runt på internet och därför borde ju fler människor köpa låtarna också. Så varför göra att låtarna ej får ens streamas på nätet? Det tjänar ju ingen på!!

Nu ska jag inte säga att jag hatar Sony, jag har nämligen en mobil tillverkad av dem och jag vill inte att den ska hata mig. Saken är bara den att det är väldigt irriterande när dessa raderade låtar fortfarande kommer upp i related-lådan och så klickar man på dem och redirectas till den jobbiga rekommenderade-video-sidan, det stör flytet mellan videosarna!

Okej, det är inte bara det. Det är också det att ibland så vill man höra en låt som man inte har nedladdad och så går det itne för att Sony Music Entertainment tagit bort den. Menmen jag antar att jag bara får hitta någon vänlig fildelare som kan ladda ner dem åt mig. Hah! Känn på den du, Sony Music Entertainment! Där får du för att du är snål!

Det riktiga hotet finns på annat håll.

Det här är en fortsättning på mitt förra inlägg! Eftersom jag omöjligt kan ta upp mitt bakgrundsmaterial utan att gå in i detalj delade jag upp inlägget i två delar. För att inte denna förklaring också ska bli ett eget inlägg tänker jag avsluta den nu! Lägg märke till att medan det förra inlägget var seriös kritik så är detta en ominös (enligt Google Translate är det ett ord på svenska! Gud så glad jag blev nu!) varning som bör tas med en nypa salt och cur--ja. Varning: Jag länkar väldigt mycket i det här inlägget, om någon skulle bry sig!

I alla fall: i debatten som nämndes i förra inlägget var det någon som skrev att man inte gärna ville gå ut öppet och visa att man inte höll med om det här, eftersom man inte vill bli kopplad till pedofiler (för om du säger att något som de kallar barnporr inte är barnporr är du en pedofil, även om det uppenbarligen inte är barnporr, för en pedofil är en pedofil och så vidare).

Det de här människorna inte inser är att de är helt fel ute. De tror att om de försvarar yaoi, så ställer de sig på en massa svettiga, flåsande gamla gubbars sida, ni vet, de där som sitter hemma vid sina datorer och kollar på tecknad bögporr.

FEEEEEELLLLL! FEL! FEEELELLLELELELELLFLFFLELFEL!2 *beeeeeep* Du åker ut ur tävlingen! HEJDÅ!

Jo, ni förstår, så här är det: det är pedofilerna som kollar på shotacon. Men eftersom myndigheterna har bestämt sig för att ignorera shotacon (aka barnporr) och istället lägga fokus på yaoi, så inser de inte vilka det är som de egentligen borde jaga.

*

Man har en viss slags uppfattning om att de flesta perversa i samhället är män. Till en viss gräns är detta sant, självfallet. Men samtidigt kan det vara för att kvinnans kropp är så översexualiserad att männen helt enkelt inte kommer undan med lika mycket som kvinnorna. Ta det här som exempel: Det verkar vara fullständigt okej att en massa tanter på 55+ sitter i en biograf med sin dotter och sin dotterdotter och en miljard andra hormonstinna kvinnor och tjuter och stirrar och tappar löständerna varje gång Taylor Lautner går in på bioduken utan tröja och alldeles inoljad. Det är 100% fine att gamla tanter sitter och viftar med Team Jacob-vimplar och pratar om hur snygg och stilig den här lille 20-åringen eller vafan är. Men om en gammal gubbe skulle göra samma sak mot Taylor Swift skulle helvetet bryta ut (precis som Justin Bieber får agera förförare men alla fick damp av att Miley Cyrus visade ryggen på en bild; det är inte så att jag försvarar Miley Cyrus, men någon måtta får det faktiskt vara).

Det är samma sak i otakusarnas värld. Eller kanske åtminstone utifrån sett. Pojkarna läser Strawberry 100% och saker av Ken Akamatsu, och fnissar och tittar på bröst och trosor lite så där generat (önskar man, fast nä). Och man märker direkt när en serie är riktad till hormonstyrda små kåta killar, som när tjejer av den typen jättestor byst, mindre personlighet utgör hela den kvinnliga rolluppsättningen medan inte en enda kille (förutom möjligtvis Grey) ska behöva kvalificera sig till denna sortens serie över huvud taget.

Just det. Precis. Där kom det. Det finns ju faktiskt reverse harem-serier därute. Men på något sätt är det mindre politiskt korrekt att dregla över en kvinna som går topless än en man (varför det, kan man undra? Alla har trots allt bröstvårtor. Eller det hoppas jag i alla fall), och det blir därför automatiskt mindre perverst för en tjej att läsa en serie med massor av snygga killar än tvärtom.

Okej. Nu ska jag knappast påstå att jag är en supporter av manligt inriktad fanservice. Faktiskt avskyr jag det. Så fort en serie visar upp mer än tre karaktärer med supergigantiska bröst, eller när en kjol blåser upp precis så att man ser trosorna vid ett tillfälle där det var totalt onödigt för tjejen att överhuvudtaget ha en kjol, så bara dör mitt intresse direkt hur söta katter som än finns med i serien (Fairy Tail; mer om detta en annan gång). Jag klarar verkligen inte av att svälja såna där serier där alla tjejer är jäääääättesnygga (och här har faktiskt shojomangan ett övertag eftersom hela rollbesättningen brukar vara attraktiv och ingen ser ut så här), men där det inte finns en enda kille som är det minsta attraktiv förutom Grey. Men vi kan inte påstå att dessa stackars pojkar är perversa. Inte i jämförelse med vad som finns där ute.

De tar trots allt inte makten över karaktärernas liv i sina egna händer. De våldtar trots allt inte originalverket med sina egna sjuka fantasier och sätter ihop alla möjliga absurda scenarion i alla möjliga olika kombinationer. De gör trots allt inte som den farligaste rasen på vår jord.

De är inte yaoifangirls.

Fangirls är, på många sätt, mer skrämmande än en run-of-the-mill vanlig fanboy. Delvis på grund av faktumet att de flesta som skriver fanfiction är kvinnor, och fanfiction kan vara bland det som ger de största mindscars som det bara är möjligt. Dessutom är det ofta så att tjejer ser bortom bara brösten (eller vad det nu är), och verkligen går ned i karaktärens mest grundläggande uppbyggnad, från de minsta fibrerna - och därifrån kan börja bryta ned ALLT.

Nyckeln här är att den typiska fanboy:n måste visas sin fetisch, en fangirl hittar på den själv. Fangirls har den makt och vilja att skapa vad som helst ur ingenting, och ingen söt kille går säker om en yaoifangirl får syn på honom.

Därför ber jag våra myndigheter: rikta bort era blickar från de svettiga gubbarna för ett ögonblick. För oavsett hur svårt det är att tro, så utgör kvinnliga otakus i åldern 13 och uppåt det största hotet mot det motsatta könets integritet. Jag ber er att hålla utkik efter dem. Och tolka inte vad de gör som något det inte är. För om fangirls tillåts löpa fritt kommer de att växa upp, och då kommer vi att få en generation av tanter som nyper små pojkar i kinderna av helt andra anledningar än att de vill ge dem godis. Då kommer ni att ha mycket seriösare saker att handskas med än att förbjuda manga.

Inlägg om WoW, känn dig inte tvungen att läsa.

Jag känner mig däremot tvungen att skriva.
Om du inte har spelat WoW makear det här antagligen extremt lite sense.

Som titeln kanske antyder så handlar detta inlägg om mitt (Charles) spelande av datorspelet World of Warcraft. Jag kan inte säga att jag är vidare 1337 (LEET/ELIT för er som inte hört det förut), jag är en nattalvsdruid på level 21 och har ännu inte besökt något dungeon (jag heter Solkatt förresten, om någon ser mig så hejja!). Jag har dock en väldigt söt dawnsaber  (bild brevid) och en kanin som en kille köpte till mig (efter som jag inte är säker på hans ålder kan jag inte kalla honom varken pojke eller man och därför använder Jag det där fula uttrycket som en sista utväg), kaninen gör visserligen ingenting utan hoppar bara runt och ser glad ut men den gör mig glad på något vis. Min dawnsaber (CallARabbitASmeerp@TVTROPES som inte bör förväxlas med en VANLIG TIGER som är en helt annan sak.) är dock väldigt användbar då den höjer min hastighet med 60% och gör långa resor som från darkshore till silverpine forest möjliga, ändock tidskrävande.

Förrutom min lilla nattalv Solkatt har jag också ett antal karaktärer med lägre level och jag finner det mycket intressant hur annorlunda spelandet som olika karaktärer är, även om uppdragen nästan alltid är liknande.

Till exempel har Jag insett att trollen är bättre på att lämna mig ifred är mindre sociala än till exempel nattalver eller någonting annat från alliansen (inte partiet! Det är den snälla sidan i WoW!) och så vitt Jag har märkt så är det väldigt få taurusar (eller vad de heter), vilket är synd eftersom Jag gjorde min taurus vid namn Svans enbart för att testa hur det var att arbeta i grupp och vara social och så finns det ingen att umgås med!!

Omgivningen är också annorlunda beroende på vilken ras man är, trollen bor i en öken, nattälvorna i en fantasiskog och människorna i en tråkig normal stad (Vad är det med mig!? Först så skriver Jag att det inte är någon ide för de som inte spelar WoW att läsa och sedan behandlar Jag mina läsare som att de aldrig spelat det och behöver sådana självklara saker förklarade för sig!!). Både nattalvernas och trollens hem är 5liga men ingenting går upp mot hemlandet för undeadarna, silver pine forest är minst 7lig! Här skulle Jag ha inkluderat en bild här men hittade ingenting Jag anser gör platsen ifråga rättvisa. Jag hade en undead under min 10-dagars prövotid men Jag minns inte vad jag hette då så jag kan inte få tillbaka den, dessutom spelar Mimmi som en del av alliansen så om jag ska spela med henne så måste jag också vara snäll. Förr eller senare planerar jag dock att göra en n undead och spela med den (undeads är dock väldigt fula, de är bara så coola som på bilden i fanart, men utseendet på mina WoW-karaktärer brukar Jag ändå glömma bort att ställa in så det gör ingen skillnad ändå, min nattalv råkade bli en rosa kvinna med grönt hår och ansiktsmärkningar vilket inte alls var vad Jag tänkte men Jag överlever ändå).

Detta inlägg (Jag höll på att skriva denna quest, det är så WoW-besatt jag har blivit) skulle egentligen inte vara längre än ett par meningar men nu blev det så här! Varelsen loggade just in så hon laddar säkert upp något om X antal sekunder i alla fall! Farväl :D

Om du har jättestora ögon är du automatiskt under 18 år

Det här inlägget skulle ha blivit för långt om jag skrev allt jag ville skriva. Så det här får vara en inledning helt enkelt.

Har någon missat debatten som har pågått om att förbjuda hentai? Det har pågått en debatt om att förbjuda hentai. Så, nu vet ni. Innan någon börjar skälva av fasa och förtida abstinenssymtom, så låt mig förklara. Det finns en del som tycker att "mangafigurer med tefatsstora ögon" ser ut att vara under 18 år, och därför borde genrer som yaoi räknas med i barnporrlagen. (De nämnde även lolicon, men på något mystiskt vis lyckades shotacon utelämnas ... hmmm ... Varför gör ingen The Research?)

Jag tycker att det här är lite konstigt, för hur mycket yaoi ser vi egentligen ute på stan såvida man inte söker sig till det hörnet av en seriebutik? Det är knappast Ett Problem. Och om man ska prata om barnporr ska man väl knappast rikta blicken mot yaoi?? Det är klart att det blir lite konstigt ifall en mangatecknare för att slippa undan berörande lagar (som konstigt nog inte finns i Japan) ritar en uke som påstås vara 23 men som alla tycker liknar 11, för det är uppenbarligen bara shota In Disguise. Men om en karaktär är 23 och ser ut att vara 17 så är det tydligen också jättefarligt, och barnporr. Och det finns verkligen inga riktiga tjejer som ser ut att vara yngre än de är som medverkar i porrfilmer (öhm... eller ja, detta är då ett antagande från min sida), eller? Borde de inte få det då? Och det finns verkligen inga riktiga 16-åringar som ligger med varandra, men Mangafox tar bort Little Butterfly (om en tonårsromans) på grund av att det är barnporr. Samtidigt skriver Katarina von Bredow om ungdomar som blir kära i gubbar, ungdomar som har sex med andra ungdomar, och ungdomar som knullar sina syskon, och blir hyllad, eftersom skrivna verk inte räknas och tydligen är vackra då eller något. (Och för incestboken tydligen nominerad till ett stort tyskt bokpris också.) Jomen ... va? Det vi pratar om här är tecknat! DET FINNS INGET OFFER!!!

Ska man driva den här smärre anti-barnporrörelsen så borde man antingen 1) Uppmärksamma loli och shota istället, som faktiskt är och marknadsförs som små barn i sexuella situationer, eller 2) Istället spendera sin tid med att rädda alla riktiga barn som blir utnyttjade istället för att oroa sig för Ren, 18 år som både råkade ritas med stora ögon och har sex med sin granne. (Lägg märke till "har sex med", inte "blir våldtagen av". Jag kom på allt det där förresten, ingen riktig serie.)

Men i alla fall. Min poäng med detta var egentligen något annat (Läsare: VA?!?! O__O), jag kände mig bara nödd att ranta på om det uppenbara >_> Som vanligt. Så det jag ville komma till får ni läsa i nästa inlägg. Och det är inte heller lika seriöst som det här. Ta det med en nypa salt, som sagt. Och lite curry.

P.S. I Charles ära länkar jag hit för att förklara vår åsikt om detta lands underliga fasoner.

Don't like, don't look!

Charles, du kommer tyvärr att få kämpa hårt för att ett av dina inlägg ska få hamna högst upp här >__< Jag försöker inte konkurrera ut dig (det är mitt undermedvetna som gör det, JAG ser fram emot varje gång du skriver något!), men så fort jag har börjat skriva så går det inte att sluta och jag ska lägga av med att komma på ursäkter nu. För alla er som hellre vill läsa Charles inlägg, så scrolla ner till något Charles har skrivit och klicka på taggen "Charles", så borde alla Charles inlägg komma upp så slipper ni mina spamningar.

*harklar sig* Rubriken på detta inlägg är inte bara relevant för inläggets innehåll utan även för folk som inte tycker om när andra klagar på petitesser. Eftersom jag tillbringar 85% av min tid med att klaga på petitesser så följ rådet ovan och läs något av Charles istället.

Eftersom jag av naturen tycker att de intressantaste diskussionerna tar rot ur klagomål, så tänker jag använda en del inlägg till att klaga på saker. Detta inlägg blir ett sådant.

Det finns en hel del olika slags personlighetsdrag som stör mig på ett eller annat sätt, men jag tänkte ta upp ett som är relevant för denna blogg. Dagens klagomål blir på:

Folk som tar illa vid sig när de hittar slash

Alltså ja. Jag vet inte vad problemet är. De kanske är internetnoobs eller lever på 40-talet, eller så är de bara allmänt efterblivna, eller så är de normala människor som råkar ha villat in sig någonstans dit de inte ska vara. Men de går mig på nerverna något enormt.

Jag syftar, så klart, på de som går in på DeviantArt, eller FanFiction.Net, eller YouTube eller någon annan sida där det går att kommentera, och söker på något de gillar, och hittar en yaoi eller yuri, och sen skriver något om att de blev illa berörda! Jamen herregud!

Man börjar nästan undra, har de bott under en sten? Nu ska jag självklart inte anklaga dem som aldrig har sett något sådant förut och blir chockade – men äh. Jo det ska jag, för de tar sig tiden att kommentera på någon enskild bild och uppmanar folk att sluta lägga upp slashbilder, eftersom de på något sätt lyckats inbilla sig att det här var en enstaka sjuk människas konstiga infall! THEY DID NOT DO THE RESEARCH!!!

Jag tar upp detta eftersom jag störde mig på det igår, när jag sökte på en en av mina idoler Eric Cartman på DA och då självklart hittade ett antal bilder som var en aning gay, för det gör man oavsett vad man söker på. Jag shippar ingen South Park-slash, men hittar man en relativt oskyldig bild som är fint ritad kollar man på den, anser jag.

Och då ser jag folk som kommenterar: "Please stop making them gay, it really ruins South Park for me!" "I don't really know what I think of this picture ... "

Jamen jisses. Man undrar om de här människorna överhuvudtaget har använt internet förut. Hur många blockeringar man än använder kommer det alltid upp någon form av pairings oavsett vilken sökmotor man använder, om det man söker på har den minsta potential att attrahera nördar och fangirls. Man kan bli hur illa berörd man vill, men att faktiskt slösa bort sin tid på att påpeka det är som att be en rökande tonåring att inte spotta ut sitt tuggummi på marken. Det finns en miljard andra som är exakt likadana, och de kommer varken att bry sig eller sluta! Och skillnaden mellan detta och t ex miljöförstörare, knarkare och andra saker som faktiskt är skadliga, är att det verkligen inte finns någon annan som bryr sig om någon spottar ett tuggummi på marken.

Och du som känner igen dig i detta: VÄNJ DIG, och lär dig att bara undvika saker du inte tycker om. För yaoifangirls slutar aldrig. De fortsätter säkert gå in på datorn i smyg även efter att de fyllt 30. Att be dem lägga av med homoheterna är precis som att be alla internetnybörjare att sluta vara så cybersocialt inadepta – fullkomligt lönlöst.

Men eftersom jag tycker om att göra lönlösa saker om det innebär att jag får ranta, så ska Du käre läsare vara tyst.

Dessutom: är det inte lite konstigt att folk som ser på South Park reagerar på bögiga bilder, med tanke på att de har sett på South Park som knappast drar sig för att visa bögiga saker ("Suck my balls, Cartman." "Yes Kyle. I will do that. If you do this for me, the next time we meet, I will go down on my knees and suck your balls.")? AUGH. Jag kommer aldrig att få veta, och de kommer fortsätta gå mig på nerverna, precis som alla som undrar "vad betyder xD?" på ett öppet forum istället för att diskret ringa en kompis som tålmodigt förklarar och sedan tiger om saken och på så sätt savear face.

10 000 Ett klagomål om dagen är bra för magen, eller något.

Här skriver jag om Hetalia! (det var bäst att bara få det överstökat!)

För att motverka Charles och dennes ondskefulla drag att lägga upp "Electro Gypsy", måste jag få vara ooriginell och lägga upp den här.

Jag är inget inbitet fan av Axis Powers Hetalia, men jag måste få säga att den här låten är helt fantastisk. Detta beror på ett antal saker:

1. Den är otroligt rolig att sjunga på.
2. Jag älskar musik som för tankarna till militär aktion (When Johnny comes marching home again, hurrah, hurrah ~)
3. Texten är totalt random. Italien nämner att man bör skåla med stövlarna, hur klockrent är inte det?
4. Man lär sig japanska! Lite grann i alla fall! Fast det gäller nog alla japanska låtar.
5. Men det är inte alla japanska låtar som lär en att säga att man inte kan glömma smaken av pasta bolognese. Eller att rita en cirkel där är jorden, vilket är en absolut nödvändig sak att kunna säga på alla språk.
6. Den fungerar väldigt bra när man ska irritera folk.

Vad man än tycker om Hetalia så kan ingen förneka att den är ett fenomen, vilket kanske verkar lite konstigt. Jag menar, en webcomic om personifierade länder som springer runt och flummar, som exploderade och blev till manga och anime och alldeles för mycket fanfiction? Hur logiskt låter det? Här kommer mina teorier till varför det är logiskt (eftersom jag är trött gör jag som Charles och skriver en punktlista):

• Den lyckas med sitt ändå relativt simpla koncept leverera fyndig satir (Rysslands personlighet är ett bra exempel på detta).
• Den är tillräckligt flummig (Pastaaaaa ~) för att även folk som inte ens vet att Turkiet är ett land ska kunna uppskatta den
• Den består i stort sett uteslutande av bishounen (med undantag för Liechtenstein, Ungern och lite andra såna där länder som ingen bryr sig om), vilket gör alla som gillar bishounen fullständigt till sig
• Jag behöver inte ens nämna yaoifangirls
• Och alla som gillar crackpairings och pairings i allmänhet är i himmelriket
• Både webcomicen och animen har ett praktiskt och kortfattat format, som gör dem till ett utmärkt tidsfördriv när man är i skolan/på jobbet och har tråkigt
• Alla kan få känna sig lite patriotiska och skratta gott åt sitt eget lands upptåg (Sverige är till exempel det enda landet som är bekräftat homosexuellt, ajaj, vad busigt!)
• Den har Maru Kaite Chikyuu som ending theme.

Charles: Din titel borde vara grön vid det här laget, jag gick in och ändrade i mallen förra gången du klagade så om den inte är grön är det något fel på din dator. (Anledningen till att din titel inte var grön förut var för att länkar som klickats på blev grå.)

Som avslutning: stäm in!

Aa hitofude de
Mieru subarashii sekai!
Nagagutsu de kanpai da
Hetalia!

Aa sekaijuu ni
Nemuru shiawase no Recipe
Nagagutsu de kanten da
Hetalia!

(Jag vill ha en grön titel til) Dagens låt:

Visst är den skojig? Både Varelsen och Charles har fått den i huvudet. Den är cool helt enkelt.

Alla som önskade sig någonting från akon känner sig besvikna nu

Visual Novels for the win :D (Jag vill ha en grön titel igen)

Sorry for all english readers who saw the title and wanted to read but can't >:

I alla fall, detta inlägg kommer som några oerhört intelligenta människor kanske räknat ut att handla om Visual Novels. Till er som inte vet vad Visual Novels är kan Jag bara säga: GTFO!

Nej, Jag är inte allvarlig. Till er som inte vet vad visual novels är så kan Jag erbjuda en förklaring (vars kvalitet kan diskuteras): Det är som en manga fast med val och massa text!
Alltså, det är bilder och under bliderna är det text, som en manga (bilderna brukar dock vara lite mindre varierade och för det mesta vara karaktärsbilder (sprites) med olika ansiktsuttryck och lite olika poser på olika bakgrunder med vissa specialbilder. Ibland så kommer det val upp i texten (till exempel: Vill du gå till stan med Michiru?) och så varierar de kommande eventen och eventuella framtida event beroende på vad man väljer. Det är lite svårt att förklara men det finns en gratis som Jag länkar till längre ned som man kan testa om man känner för det.

Anledningen till att ovanstående text är i italics är att de som redan vet vad en Visual Novel är ska kunna hoppa över det.

Hur som helst så tycker jag att visual novels är mycket 5ligt få man slipper irriterar sig på huvudpersonens idioti utan faktiskt kan påverka vad denne gör. Det är dock ingen hitt om man inte gillar att läsa eller irriterar sig på upprepningar (om du vill se alla slut måste du ju spela många av scenerna flera gånger), det finns dock en "skip"-funktion för att lösa problem 2.

Jag känner att detta inlägg inte flyter på vidare bra, anledningen till detta är att det är en flytande informationstext snarare än en punktlista, detta ska dock snart ändras, Jag ska nämligen lista visual novels Jag anser vara intressanta eller av annan anledning värda att nämnas :D

• Katawa shojo (gratis!)
  En pojke med hjärtproblem får sitt liv vänt upp och ner när han blir tvungen att byta skola på grund av hjärtproblem. Han hamnar på en skola vid namn Yamaku High School där folk med olika sorters fysiska problem går. Han får dock snabbt nya vänner och kanske till och med kärlek om han spelar sina kort rätt (beskrivning slarvigt översatt från originalet)
  Katawa shojo är ingen proffesionell visual novel men har ändå så pass hög kvalitet att man inte skulle kunna lista ut detta. Det mest otroliga med denna visuella novell är antagligen att den uppstod ur en ide från 4CHAN. När man hör om en VN skapad av 4chans trupper vars namn betyder disability girls så känner man sig kanske inte så lockad att läsa den men förvånansvärt nog så är det inte smaklöst eller offensivt utan faktiskt en visual novel som respekterar sina karaktärer, detta säger jag trots att jag inte har något intresse av att spela ett spel om någonting så vardagligt och romans-fixerat så någon som faktiskt tycker om dessa drag skulle antagligen tycka om den mera.
  +:
  -Rin är extremt cool.
  -Gratis! (http://katawa-shoujo.com/download.php)
  -Originellt koncept
  -:
  - Ännu inte färdig, hitills finns bara del 1
  - Det förra leder till att storyn inte ännu blivit helt detaljerad
  - Vissa val gör inte det man tror att de ska göra (svarar man "i'm ok" kan det till exempel bli "GET THE F**K OFF!"
• Higurashi no naku koro ni:Vad som börjar som en vanlig sommar tar snabbt en makaber vändning efter en serie mord och vansinne sprider sig igenom den lilla staden hinamizawa. Det är upp till dig att lista ut vad som står på innan det är för sent.
  De flesta anime-fans har antagligen hört om animen, detta är dess inspiration. Det bygger på samma story och är mera detaljerat och innehåller scener och text som inte varit med i animen. Rekommenderas varmt till alla som gillar When They Cry/Higurashi No Naku Koro Ni eller är ett fan av mord/mysterie-spel.
  +:
  - Higurashi är alltid higurashi, och higurashi är AWESOME.
  - Kul story.
  - Spelande som inte går ut på att skaffa sig en partner.
  - Atmosfär som passar till spelet
  
  -:
  -Man känner sig ju lite spoilad när man började med att se animen.
  -Bilderna kunde vara av högre kvalite
• Clannad
  Pojke möter flicka, flicka får pojke att gå med i dramaclubben. Förälskelse händer.
  Clannad är antagligen den mest normala av alla dessa visuella noveller och handlar helt enkelt om en kille på en skola som ska få en tjej. Har blivit gjort till en anime. Trots att huvudpersonen kan bli tillsammans med många tjejer så är det ganska uppenbart att nagisa är huvud-hjältinnan.
  +:
  -After story delen var en originell touch som Jag gillade.
  - Karaktärerna är lätta att tycka om.
  - Stora doser av moe för dem som tycker om sådant.
  
  -:
  - Storyn är inte den mest nyskapande
  - Fokuset på Nagisa blir lite för överhängande om man gillar någon annan karaktär mera.
  - Allt för mycket renodlad romans för min smak.
  
  -------------------Under denna linje finns de som jag inte har personlig upplevelse av-----------------
• Chaos HeadEn Hikokomori (extrem innesittare) råkar en dag se en man bli mördad och blir jagad av polisen. Huvudpersonen i fråga blir mot sin vilja indragen i saker han inte ens förstår och lider under spelets gång av diverse vanföreställningar och illusioner. En originell touch med spelet är att valmöjligheterna oftast är mellan en positiv illusion och en negativ. Jag har bara hört bra tal om den och rekommenderar den som hittar den att köpa den och sedan sända den till mig spela den av hjärtans lust.
  +:
  -Storyn verkar väldigt väldigt intressant
  -Jag gillar teckningsstilen.
  -Originellt spelande.
  
  -:
  -Jag har det inte.
  - Säkert något
• Heart no Kuni no Alice.
  En Alice i underlandet-baserad historia med fantasy och romanstema där man spelar som Alice Lidell (stavning?). Alice blir indragen i en annan värld och försöker hitta ett sätt att ta sig därifrån (eller inte beroende på dina val) men blir på vägen allt mer fäst vid platsen hon tagits till och dess invånare.
  +:
  - Väldigt trevliga karaktärer (Boris speciellt :D )
  - Extremt lång så det får plats med mycket karaktärsutveckling.
  - Många bilder.
  
  -:
  - Extremt lång så ingen orkar översätta den.
  - Jag gillar inte Blood Dupree

Varelsen utforskar biblioteket del 3: Sky Crawlers

När jag var på biblioteket så passade jag även på att hyra en animefilm!

Sky Crawlers är baserad på en serie böcker av Hiroshi Mori, och regisserades av Mamoru Oshii som gjorde Ghost in the Shell (som jag inte har sett ... men hört talas om ... skona mig).

I en alternativ värld där man har uppnått fred på jorden, anordnar man istället våldsamma flygstrider som underhållning för att det naturligt stridslystna människosläktet ska kunna hålla sig kvar i verkligheten. De måste ha hemskheter att läsa om i tidningen, och det måste vara på riktigt.
Unga piloter skickas gång på gång ut i ett krig som aldrig tar slut. Yuichi anländer till en avlägsen flygbas och bemöts av en igenkännande blick från sin kvinnliga kommendör.

En sak jag har märkt som är gemensam för alla filmer som har vunnit något pris på europeiska filmfestivaler är att det aldrig händer någonting. Sky Crawlers gick mest till så här: Flygplansstrid, folk som går runt och gör vardagliga saker och pratar och ser seriösa ut, flygplansstrid, samma sak igen, upprepa tre gånger, strö i lite sex, sen lite pistoler, och även några svar.

Filmen gick väldigt segt. Jag vet inte hur de förklarar den närmast totala bristen på händelser, och det sömniga tempo som genomsyrade dem som faktiskt skedde. Men ja. Segt var det i alla fall. Jag blev väldigt nyfiken på att få svar på de frågor som filmen ställde upp, men det var i stort en timme och tjugo minuters frågeställande och folk som går runt i flygbaser och ibland den nödvändige lustigkurren som hoppar på folk och rufsar dem i håret. Först efteråt började de klarna upp saker. Hade jag inte läst baksidan på fodralet så hade jag kunnat gissa mig till att krigen inte var på riktigt först när över halva filmen hade gått, då en av huvudpersonerna förklarar det i detalj. Det tog lite tid tyckte jag, och eftersom det, ja, stod på baksidan så var det inte direkt någon jättestor plot twist när det väl hände.

Jag vet inte om tanken var att man under tiden som man väntade på att de äntligen skulle förklara något istället skulle uppskatta animationen, för snyggt animerad var den verkligen. Som de flesta japanska filmer var det inget klumpigt eller plötsligt, utan rörelserna kändes verkliga och scener med till exempel den vithårige piloten som viker ihop en tidning blev, på något sätt, väldigt fina. (Till skillnad från i svenska filmer, där man förstår varför tråkfilmen är två timmar lång när de slösar femton sekunder på att visa folk som borstar tänderna trots att det var helt oviktigt och inte det minsta visuellt. Låt den rätte komma in ska känna sig träffad.)

Även musiken var alldeles underbar. Det är något med japansk filmmusik som bara totalt utklassar västerländsk (förutom, möjligtvis, swashbucklingsoundtracket till Pirates of the Caribbean :3). För det första så har de flesta japanska filmskapare, förutom de som regisserade D.Gray-man, förstått att musiken ska framhäva händelserna, inte dominera dem. (Jag höll på att dö när Cross tog fram sitt vapen och det började sjunga med full orkesteruppbackning >__< Herregud!) När den dramatiska musiken bara forsar upp så fort något fruktansvärt händer så vill jag bara sjunka genom stolen, för av någon anledning känns det oerhört pinsamt med sådan fånig och dundrande musik (som man kan återfinna i i stort sett varenda fantasyfilm som kommer, om ni förstår vad jag menar).

Däremot blir den musik som spelas upp av speldosor eller pianon i japanska filmer alltid alldeles underbar. Man kan höra undertonerna av traditionell asiatisk musik under, och det är något i det som bara klingar rätt.

Men nu ska jag återgå till ämnet. Trots att Sky Crawlers mot slutet levererade svar man blev nöjd med, så skulle jag inte säga att den är sevärd. Antingen är det jag som är otålig eller den som var seg, men jag tippar faktiskt på att det var den som var seg. För den kändes verkligen ... ja. Seg. >:

Varelsen utforskar biblioteket del 2: Eater

Så. Då har vi alltså nått andra delen av min utforska-Upplands-Väsby-biblioteks-mangaavdelning-serie!

Även denna gång blev det en svensk titel publicerad av Ordbilder, och förmodligen den skummaste titeln hittills: EATER av Masatoshi Usune.

Den handlar om Aoko som kan se spöken, och tränar till att bli ett andemedium. En dag stöter hon på två hiskliga varelser som slåss mot varandra. Det visar sig att det är aliens från yttre rymden som livnär sig på människokött. De kommer till jorden genom att en annan alien gör en människokvinna med barn (hur det går till vet jag inte o_O). Barnet föds helt normalt, men när det vuxit upp vaknar monsterinstinkterna till liv, de blir slemmiga (se omslaget ovan), och börjar käka upp folk. Men en av rymdvarelserna som Aoko stött på, Benimaru, är hälften människa, eftersom hans mamma också var ett andemedium och utförde en exorcism så att hans mänskliga hjärta skulle finnas kvar. Benimaru äter därför upp sina fränder istället för människor.

Efter den misslyckade striden tar Aoko hand om den sårade Benimaru, och de blir bästa vänner, eller nåt. Senare slåss Benimaru mot Kuromaru, rymdvarelsen som spawnade honom ("Pappa"), och blir nästan besegrad, men sen så lyckas Aoko sända honom sin energi, så det slutar med att han äter upp Kuromaru. Innan nådastöten kommer det slagkraftiga utbytet av repliker:

"H... hur kunde den där flickan ge dig sin energi?????????????"

"Hahaaah! Någon som du kan aldrig förstå det mänskliga hjärtat!"

Efteråt börjar den hjältemodiga Benimaru gråta av alla känslor som svallar inom honom. Åh! Så rörande. Han blev precis snäppet mera manlig. Alla riktiga hjältar/kannibalistiska rymdvarelser som förrått sin egen art måste kunna visa sina känslor!

Allt detta hände en vacker fullmånsnatt.

Av andra recensioner att döma är Eater, som kom ut 1991 i Japan, otroligt populär i sitt hemland. Även här är det många som gillar den. Men själv kunde jag inte förmå mig att läsa längre än till andra kapitlet. Historien kändes crackig, som om någon skrivit en lista på övernaturliga saker, blundat och pekat på tre olika på måfå och sen bestämt sig för att göra en manga av det. Jag gillar nästan aldrig stilen på gamla mangateckningar och superhjältefasoner är helt enkelt inte min grej. Trots att det sprutar blod och man får se halvätna kvinnor med tarmarna hängande överallt, så känner jag inte att den uppnår en mognadsgrad högre än Ninja Turtles.

Jag fick uppfattningen av att tecknaren är en vuxen man som aldrig lyckades komma ifrån sina tuffa superhjälteserier, och att den riktar sig mot personer med liknande sinneslag.

Men äh. Jag kanske bara missar något.

Åh Kanda, vi visste att du var en tjej.

T.v., Kanda Yuu från D.Gray-man.
T.h., Kaori KANzaki från To Aru Majutsu No Index (som jag inte har sett, men ja).

Nu har vi beviset för multipla själar, precis som CLAMP alltid sa.

Sagans moraliska lektion är: CLAMP har alltid rätt. Och animevärlden måste verkligen komma på originellare karaktärsdesigner.

(Så här i efterhand börjar jag undra hur en pairing mellan de där två skulle se ut o_o Egocest?)

Felköp är helt enkelt en del av livet. (Jag vill också ha en grön titel)

Goddag kära bloggläsare! Idag, denna underbara fredagseftermiddag skriver Jag för första gången ett inlägg. Jag ser på Varelsens inlägg och funderar på om jag ska orka skriva någonting så långt men har kommit fram till att jag bara tänker se vad det blir av det, så särskilt mycket ansträngingar eller tid kommer inte att läggas ned, jag har nämligen köpt ett 60-dagars kort på WoW och tänker utnyttja det till fullo.

Dagens ämne är: Felköp

Det har hänt oss alla, kanske har man bara köpt en bok som man inte gillar eller kanske en som man redan läst eller kanske har man blivit lurad av en ond kvinna från Göteborg. Nu är jag lockad att skriva en punktlista i kronologisk eller alfabetisk ordning men jag har känslan av att det skulle bli lite smått tråkigt om allt jag skriver är punktlistor. Händelserna kommer dock ändå att komma i kronologisk ordning.

Mitt första, dummaste måste ha varit när Jag fick för mig att lyssna på en internetkompis som Jag på den tiden hade väldigt mycket respekt för, vi kan kalla henne för F. När Jag frågade henne om mangatips så berättade hon om en fartfylld fantasyberättelse med magi och mycket humor, kul tänkte Jag, och lade den utan att tänka eller studera den närmare i mitt lass med mangaböcker som skulle inhandlas vid nästa besök till SF. När jag kommit hem öppnade jag nämnda bok och började läsa. Snart kände jag mig förvirrad, var fanns fantasyn ioch humorn jag blivit lovad? Allt jag ser är underkläder och skolflicksharem! Jag lägger ifrån mig boken för att tänka över varför F skulle ha något intresse av att läsa detta och där, på bokryggen ser jag ett välbekant namn: Ken Akamatsu, författaren till Love Hina. Jag borde ha anat det, jag borde ha åtminstone öppnat boken eller kontrollerat att Fs åsikt verkligen var att lita på, men icke! Jag får för alltid skämmas över att ha köpt någonting av Ken Akamatsu, än idag står den där styggelsen där i min mangabokhylla, mellan naruto och neon genesis evangelion och hånler åt mig. Jag litade aldrig på F igen.

Nästa felköp är aningen mindre allvarligt och berodde på tankspriddhet snarare än någonting annat. Jag vandrade omkring med min kära vän Evve i SF-bokhandeln och fick syn på en bok som såg mycket 5lig ut i nyhetshyllan, Jag plockar upp boken och läser baksidestexten samt bläddrar igenom den och bestämmer mig för att köpa den. Jag tittar på bokryggen och ser man på, det är visst bok nummer ett. Allt är frid och fröjd och Jag och Evve lämnar SFbokhandeln. På tåget tar Jag upp boken och börjar fylld av entusiasm att läsa den. Förvirring infinner sig när jag ser att det första kapitlet heter kapitel 35 och känslan av förvirring blir starkare när jag inser att historien börjar mitt i och verkar vara i sitt slutskede men Jag tänker att saker och ting kanske kommer att klarna upp med hjälp av tillbakablickar och fortsätter läsningen av boken. Inte förens Jag läst klart alla de 4 kapitlen och bläddrar igenom reklamen längst bak i boken ser Jag en text med titeln "preview of Volume 8", då slår det mig att ettan på bokryggen inte är en etta utan en väldigt rak sjua. Nåja, felköpet fick sig i alla fall ett gott slut, jag inhandlade alla de sex böckerna innan och Rozen Maiden var trots allt en rätt så 5lig serie, även om mitt första intryck av den blev förvirrande.

Mitt senaste felköp var en bok som heter reading club, det är en mycket trevlig koreansk serie och Jag lyckades köpa det första numret. Vad är då problemet undrar ni? Jo, det finns två problem som var för sig skulle gå att leva med men tillsammans driver en till vanvett. För det första är det en storpocket, vilket innebär att den ser ut som ett missfoster som är minst en centimeter högre och lika mycket längre än alla andra böcker i min bokhylla, att ha en enda bok i den storleken ser dumt ut, det tänkte Jag på innan jag köpte den, men Jag räknade med att eftersom det stod "fortsättning i volym 2" i slutet av boken skulle antalet storpocket i min bokhylla komma att öka. Detta leder oss till den andra anledningen till varför den var ett felköp: De slutade ge ut den. De gav bara ut en enda bok och sedan hördes det inget mer ifrån den trots annonseringen om fler böcker på baksidan. I början trodde jag att detta bara var ett fall av långsam översättning men efter att ha gått in på SFs hemsida för att leta efter framtida utgivningar så insåg jag att detta inte var fallet, boken i min bokhylla var utgiven år 2008, två år tidigare, så långsam är ingen översättare. Jag hade inte hjärta att göra mig av med en sådan trevlig bok bara för att den inte är som andra böcker så jag har inget annat val än att låta den stå där och förstöra min jämna mangahylla, det är sorgligt.

Vad är då Aesopen bakom det hela? Vad vill Jag komma fram till? Det får ni lista ut själva, personligen ska Jag spendera ett par timmar med att nörda på WoW. Ha det så bra alla barn :D //Charles

(PS. Varelse, skulle du kunna fixa min titel grön? Tack på förhand DS.)

Varelsen utforskar biblioteket del 1: Drömmarnas djup

Så! Idag var jag på biblioteket för att låna en Hitlerfilm till tyskan, och det slutade med att jag bestämde mig för att låna lite diverse titlar som jag inte har läst från Väsby biblioteks *ahem* otroligt välsorterade, svenska mangaavdelning. (Räknas en sådan där snurrställning som en avdelning? o__O Fast med tanke på att halva snurrställningens innehåll alltid är utlånat, oftast precis den bok man vill ha, så vet man aldrig ...)

Menmen, jag tänkte i alla fall presentera några av dem allteftersom jag läser dem! Se, så engagerad jag är! Jag förtjänar lite creds! :D

Den första jag läste var en småobskyr liten oneshot vid namn Drömmarnas djup (Yume no Soko), publicerad av Ordbilder, som fortsätter ge ut världens konstigaste titlar på svenska när alla andra (läs: Bonnier Carlsen) har gett upp allt förutom Naruto och One Piece. Det var en märklig liten manga om en flicka som faller så djupt i sömn att hon hamnar på platsen där drömmar blir till - närmare bestämt, ett snabbköp som drivs av en hundliknande varelse med stickad mössa, där alla möjliga saker kan ske.

Mangan hade en ovanlig stil på teckningarna, som ni ser på bilden ovan: lite scratchy, utan en massa raster, med lite skeva bakgrunder som bidrog till känslan av en värld som ligger lite i limbo. Figurerna såg närmast chibiaktiga ut med pyttesmå ögon, och det syntes verkligen att det skulle vara japaner (vilket alla magical girls med rosa hår och grapefruktögon inte alltid lyckas lika bra med) - om så en aning besynnerliga japaner. (Finns det överhuvudtaget någonting som kan kallas för o-besynnerlig japan? :3)

"Drömmarnas djup" var, som de flesta oneshots, en serie fristående berättelser med ett genomgående tema. I detta fall om de underliga personer och väsen som dyker upp på snabbköpet, i en dimension där känslor bevaras i burkar och pyttesmå djur i kostym delar ut drömmar utvalda av Gud till människorna. Kapitlen handlar om allt ifrån vilken effekt kattungar har på folk till små före detta människor som måste komma underfund med sina problem i detta liv, och genomsyras alla av en lite halvsömnig stämning, som kan uppfattas som både mysig och seg beroende på humöret. Den lämpligt drömmande känslan som bär boken har med stänk av både humor och existentiellt grubblande (och ... fisar :D). Kändes även lite Ghibli, med tanke på alla förunderliga små saker som frodas i drömmarnas värld!

Berättelsen känns lite enformig om man läser hela i ett svep; Drömmarnas djup verkade snarare som en riktig höstbok, som man borde krypa ihop med på ett varmt ställe under en ruskig dag för att mysa med tills solen kommer fram igen.

(En sak till: Varför är det så himla många som heter Satoru? o_O Det verkar som om varje gång någonting utspelar sig i en miljö där japanerna ska verka japanska så finns det alltid någon som heter Satoru. Är Satoru Japans motsvarighet till Kalle? Heter alla pojkar i textuppgifter i japanska matteböcker Satoru? Det är i alla fall väldigt irriterande. Det är inget fel på namnet Satoru, men jag blir numera lite trött varje gång jag ser någon som heter så. Det var en i serien som hette Satoru, om ni undrar. Just ja, det var även med en giraff i den! Då blev jag lite glad, jag menar, hur ofta ser man giraffer i manga?)

Kore wa ichi-ban!

Goddag! ^_^ Detta är då det första inlägget i denna nystartade lilla blogg! Tanken är att den huvudsakligen kommer att handla om manga och anime och annat sånt därn’t, men det kommer antagligen även att smyga sig in brokiga funderingar från några av världens lite märkligare människor.

Vi skummisar som driver detta kallar oss för Varelsen och Charles, och vi är kanske inte otakus i ordets strängaste betydelse, men vad beträffar ett intresse av japansk populärkultur lär vi hålla måttet. Charles har ett övertag å ena sidan, med ett personligt mangabibliotek på närmare 400 volymer och oräkneliga fler lästa på internet och en vag aning om vad nästan varenda titel man kan peka på är, medan Varelsen å den andra är enormt stolt över det faktum att hon kan skriva Vad är det för dag i dag? och lite andra användbara saker som tiotusen och Jag Är Gud med kanji (och även hon med ett mangabibliotek på, eh, drygt 100 böcker utspridda över 3 hyllplan ... bleknar lite i jämförelse kanske ... gissa vem som skriver det här? :D). Förutom manga är ett av våra gemensamma intressen att vara allmänt asociala och först och främst hålla kontakt med varandra genom datorer, förutom någon enstaka bilresa till Science Fiction-Bokhandeln dit vi åker för att genomföra inhandlingen av ännu mer manga! It’s a good life~

För den som tycker att den beskrivningen var lite otillräcklig följer här nedan två kompletta profiler i äkta PROFILANDA!!! Fram med tutorna och huliganhattarna NU!

Varelsen
Ålder: Ungefär lika gammal som min näsa. Får inte dricka alkohol, och vill inte det heller.

Varelsen vägrade hamna på rätt plats,
så den får stå här och skrika helt enkelt.

Gillar: Rena lakan, choklad, originalförpackningar från Apple
Ogillar: Stavfel, Facebook, fanservice, såna där gula MSN-smileysar som inte går att avaktivera
Blodtyp: Okänd, men säkert J eller någonting sådant
Intressen: Komma på vaga konspirationsteorier, spela Mahjong Solitaire alldeles för länge
5ligaste mangaserier: D.Gray-man, Godchild, Black Butler, Fullmetal Alchemist, Nabari no Ou, xxxHolic innan den blev virrig, Death Note, och några fler o.o
Första anime (som inte var Sailor Moon vid 6 års ålder på morgonen innan skolan): Pandora Hearts
Första mangaserie: Tokyo Mew Mew =__= men vilken annars?
Skriver om: Manga & anime, diverse klagomål, och kanske något annat, förmodligen då något totalt irrelevant.
Hej där :D Jag är Varelsen. Jag heter inte så på mitt pass, men det här är internet, och det finns faktiskt ingen regel som säger att jag måste hänga ut mitt för- och efternamn, min hund, mina diverse dysfunktionella sysslingar och faktumet att jag sitter i skolan och har fett trååk på Facebook, trots att det finns många som väljer att göra det, och det är helt okej. ^_^ (Jag har varken hund eller dysfunktionella sysslingar, och jag sitter på min säng och inte i skolan. Men ja.) Jag kan ibland framstå som en aning (ahem) cynisk, klagande och föraktfull, men är samtidigt mycket känslig för kritik, vilket inte riktigt går ihop, ne? -.-' Men jag har även dubbelmoraler och hycklar ganska mycket, så hehe, okej ^_^ Det är jag som är ansvarig för denna bloggs högst trevliga design (eller 5liga, som Charles och jag brukar säga—någonting 5ligt är helt enkelt lite bättre än något som bara är 3vligt). Det är även jag som har ritat de otroligt professionella bilderna som kan återfinnas här och var! :D Detta beror inte på att Charles för den delen ritar som en full spindel med rheumatism (Charles är faktiskt mycket förträfflig på den fronten), utan att Charles inte har någon uppkopplad scanner! Jag tycker om att läsa böcker av Anne Rice och har en tendens att tvångsmässigt justera ting och be folk att gå runt saker på ett visst sätt för att det känns rätt och bidrar till universums högre ordning. Om du vill veta mer om mig, så får du gärna besöka min halvaktiva engelska blogg på http://ramblingsonthewind.blogspot.com/, eller min gamla, numera på deltid övergivna blogg på http://varelsens.blogg.se/. Ta den gärna med en nypa salt, och varför inte lite curry till ^_^ ~

Charles

Detta är Charles.

Gillar: TvTropes, Robot-Zombie-Pirat-Kattungar, test av typen “vilken glassmak är du?”, glittrande saker, tvspel, bad, pengar.

Ogillar: McDonalds, (... Tigern Tony), opraktiska möbleringar, vampyr-romans förklädd som skräck, spoilersIntressen: Visual Novel-makeri, Wiki Walks på tvtropes, göra smycken av pärlplattspärlor (som jag aldrig använder) samt omorganisera mina mangabokhyllor.
5liga hemsidor(inte menat som reklam): TvTropes, Cracked, ScaryForKids, Jesper.nu, mangafox.
5liga manga/animeserier: Black Butler, Crimson shell, Death Note, D.Gray-man, Doors of chaos, Fairy Cube, Fullmetal alchemist, Godchild, (The melancholy of) Haruhi Suzumiya, Higurashi no Naku Koro Ni, Nabari No Ou, Yumekui kenbun, Pandora Hearts, Psycho Busters,  Sayonara Zetsubou Sensei, Soul Eater, Umineko no Naku Koro Ni, xxxHolic, Zombie Loan med flera.
Skriver om: Manga, Troper, underliga drömmar, andra underliga saker, spel.
Catchphrase: Människor är underliga :D
Övrigt:

• Jag gillar VERKLIGEN punktlistor
• Jag avskyr läsk.
• Jag trummar med fingrarna i ett speciellt mönster (långfinger, pekfinger, ringfinger, lillfinger långfinger, långfinger, lillfinger,pekfinger, långfinger, ringfinger, pekfinger, lillfinger, lillfinger)
• Jag har en tendens att maniskt trycka ut stift ur stiftpennor när jag är glad eller ledsen eller uttråkad eller ja, hela tiden egentligen.
• Saker som inte är sorterade i bokstavsordning stör mig.
• Jag har två bokhyllor fulla med manga (skryt)
• Jag avskyr såser och grytor.
• Jag spenderar fritiden med att göra visuella noveller som inte har någon fjärde vägg.
• Det faktum att punkterna inte är med jämna mellanrum i denna punktlista stör mig.
• Jag har en tendens att inte kunna sluta rabbla upp saker när jag väl har börjat.
• Jag gillar gåtor och att mobba sönder dem. Min favoritkälla är 888 gåtor utgiven av ica förlag för X0 antal år sedan.
• Jag talar ganska underligt och säger till exempel mor istället för mamma och Goddag istället för hej.
• Har en katt som kallas klumpen eller köttbullen med ben och aldrig gör någonting.
• Har en gammal blogg på http://naisu.blogg.se (Eftersom varelsen nämnde sin så gör jag också det.) Den är övergiven men bär på fina minnen :)

Ja, det var det ^_^ Förhoppningsvis har du nu fått insikt i våra högst fascinerande personligheter. Kom ihåg detta, det kommer på provet sedan!!
Eftersom vi båda lyckades överge våra gamla stackars bloggar, så avger vi härmed ett högtidligt Löfte: Vi lovar att någon av oss ska åtminstone försöka att skriva någonting minst en gång i veckan under obestämd tid framåt!
Och det där talet var det mest hoppingjutande sedan “I Have a Dream”! :)
Menmen! Njut så länge det varar :P Och vi HAR faktiskt gjort en punktlista (eller ja...Charles har), med ett antal 5liga ämnesförslag! Så en gång i veckan är lika med fyra veckor i månaden gånger x antal ämnen blir........öh, ja. Det blir helt enkelt ... som det blir! Låter inte det bra?