29 oktober 2010

Varelsen återgår till sina rötter.

Eftersom jag, den högt vördade Varelsen, har tillbringat mina senaste inlägg med att fangirla över saker som jag för endast något år sedan behandlade som leprainfekterade hamstrar, tänker jag i detta inlägg skärpa till mig. Detta innebär att detta både kommer att bli längre och mer svårläsligt. WOOHOO! Nu ska alla normala bloggläsare hurra för mig och sluka det här som en glass med kolasås. (Ersätt kolasås med något annat om du inte gillar kolasås. Exempelvis jordgubbar.)

För några dagar sedan började jag läsa om ett par serier som jag har varit hemskt förtjust i under många långa år (typ 3), för nostalgins och uppskattningen av den äkta kvalitetens skull. (När man köper blandade mangor på rekommendation kan det hända att man får med flera som inte alls faller en i smaken och därmed bedövar känslan för riktigt bra serier; därmed kan det bara vara hälsosamt att återuppleva bra-heten hos de serier som man verkligen vet är ... bra.) När Varelsen får goda minnen kring något uppnår detta något en kultstatus hos Varelsen, som sedan absolut inte kan brytas och inte är ett random "KYAA ZOMG LAVI" (<--en överdrift och brutal kränkning från Charles sida ¨'_¨' jag är väl inte sådär? bara i hemlighet?) ryck utan snarare en mer lågmäld men samtidigt mycket mer djuprotad känsla som gör att man bara börjar le i hela ansiktet. (Exempel: Filmen Catwoman, som sågs av mig vid ca 11 års ålder i en katt- och Egyptenperiod och därmed höjdes till en status i likhet med Gud. Filmrecensenterna höll däremot inte med mig. Men dem skiter jag i.)

I vilket fall som helst ¨'_¨' Nu försöker jag bara motbevisa Charles genom att skriva alldeles för långa stycken med alldeles för många stora ord. Nu så :D Poängen :D En sådan gillar jag inte alls :D

Godchild
Kaori Yukis Godchild var den första mangan som jag verkligen på allvar Tyckte Hemskt Mycket Om. Jag stötte på den när den gick i Shojo Stars och fann den blodig men samtidigt väldigt fascinerande. Det jag nog gillar mest med den är upplägget som passar mig precis; den börjar med fristående äventyr men som ändå introducerar karaktärerna på ett naturligt sätt och övergår sedan stilfullt till en djupare plotline, medan alla oneshots ändå sprängs in ibland för att behålla variationen. Dessutom är den så härligt skruvad på ett sätt som ändå inte känns totalt ologiskt (världen rymmer många underligheter), och handlar om djupt psykologiskt störda människor. Djupt psykologiskt störda människor är alltid intressantast att läsa om :D Eller djupt psykologiskt störda människoliknande saker (Anne Rice's Vampire Chronicles! <3). Dessutom är den av en utmärkt längd (7-13 böcker är den optimala längden på en serie; räknat med eller utan Cain Saga blir Godchild oavsett perfekt längd!) med en rejäl plot twist och ett rörande och tvetydigt slut som inte drar sig för att göra läsaren bedrövad. Den bästa sortens serie helt enkelt.

dessutom läste jag denna under min yaoi-är-djävulens-
avkomma-period, så jag tänker inte ens nämna något sådant :D
jag har alltid haft svårt för riff :D:D:D:D:D:D

xxxHolic
Biblioteket i mitt område har bara första volymen av xxxHolic. Detta var innan jag kände till Science Fiction Bokhandeln, och den volymen blev omlånad HUR många gånger som helst xD Jag tröttnade aldrig på den! Jag tyckte helt enkelt att den var precis lika cool varje gång jag läste den. Det var urbant övernaturligt, det var teman värda att begrubbla, och det var baseballträn som döptes till Skära-Igenom-Metall-Svärd (vilket jag garvade åt. Länge). xxxHolic är så underlig och speciell på alla sätt, tecknarstilen är medvetet lite konstig och annorlunda från andra CLAMP-serier för att uppehålla seriens surrealism. Även den gör det här mysiga med fristående äventyr som ändå ger mer inblick i huvudpersonernas syn på saken än ett utomstående perspektiv, Watanuki är sannerligen älskvärd av sig ^-^ Det som gör xxxHolic snäppet sämre än Godchild är dels det utdragna antalet böcker innan storyn kommer igång, dels att surrealismen och crossovern med Tsubasa går överstyr när det väl händer. Men annars är den så hemskt trevlig, med sina lättlästa kapitel (förutom möjligtvis aphanden x_x den är läskig!) och neotraditionella asiatiska stämning.
Av någon anledning gör Legal Drug-crossoverbiten alltid mig glad :D Varför då? Den är typ två sidor? Men Legal Drug är också ohyggligt bra >_> Dock har den varit avstannad i produktionen i 7 år. CLAMP måste få böter.


ALLA GILLAR FJÄRILAR OCH RÖKELSE

Jag är för tillfället på bok 2 i båda serier i min extremt snabba ahem ahem omläsning. Eftersom klockan nu är 00.27 så ska jag stänga av datorn och (inte sova, vad tror du? ¨'_¨' det här är enda tiden på dygnet då det är tyst!) läsa arcen Butterfly Bones; Alexis lives on :3

Baibai ^-^

och där fick du din intellektuella sak, Charles ¨'_¨' heheh x) du är nog den enda som har läst hit.
~owari~

28 oktober 2010

Varelsen ville att jag skulle uppdatera

Och det gör Jag, omtänksam som jag är.
Detta inlägg kommer att ha en simpel struktur och till största delen utgöras av en punktlista. Jag kommer att lista saker som är bra eller "5liga" under titeln "5ligt" och saker som är dåliga eller "0liga" under titeln "0ligt". Om någon undrar över orden bygger de på systemet som nämndes i första inlägget: Någonting som är 5ligt är helt enkelt bättre än något som bara är 3vligt". Någonting 0ligt är därför inte Xligt alls.

5ligt
  • Halloween. Skräckfilmer på TV, godis, ledigt från skolan, roliga pumpor och fladdermöss, sidor som lägger upp läskiga saker i högtidens ära, , ett tillfälle att klä ut sig till grim reaper eller ett blödande lik, behöver jag fortsätta? Halloween är helt enkelt underbart.
  • Att den arcen med den bästa storyn av Haruhi Suzumiya mangan finns på engelska och i min ägo nu. Och att den har Yuki på framsidan istället för Haruhi. Yuki Nagato är en långt 5ligare karaktär än Haruhi eller någon annan karaktär i mangan (speciellt Haruhi dock, hon är lite dryg) , sidan ser faktiskt lite ut som fanart, vilket Varelsen påpekade. Menmen, Yuki som Yuki. Även om denne Yuki inte ärlika 5lig som den vanliga
  • Imogen Heap. Väldigt underlig men desto 5ligare musik. Mina favoritlåtar är The Walk och Headlock. Det krävs dock en viss typ av humör för att lyssna på dem, personligen påstår jag att bara lyssna på låtarna och inte göra någonting annat så länge. De är intressanta nog att uppmärksama.
  • http://www.sfbok.se/manga/recension.asp?Move=list&Page=1 . Den där artikeln, för att det är sant.
  • Hunden Cindy som bor i den lilla staden Berkinge med 7 invånare. Den gillar att bära omkring på vedträn och sova på mina fötter. Jag gillar att krama den och lukta på dess päls. Hundvalpar må vara överskattade men fullvuxna schäfrar på 60 kilo är det sannerligen inte.
  • Sovmorgonen jag får imorgon. Våran idrottslärare vill sova så vi får börja vid Nio istället för Åtta.
0ligt
  • När man sätter versalerna på fel ord. Till exempel "Jag gav kalle Ballongen" vilket implicerar att Kalle är en sak och Ballongen en person. Fast egentligen är det ju ganska komiskt om man ser det så (<--- Underlig humor).
  • Negima! Hur kunde jag betala 110 kr för den där? Den har inte ens en story!! Hur vågar den marknadsföra sig som äventyrsmanga (eller vänta, det kanske bara var Yokohime som marknadsförde den så)
  • Svanar. Man matar dem och vad får man för det? Jo de jagar en och biter en! De är onda! (Det där scenariet skedde för 10 år sedan. Jag är bara väldigt väldigt långsint.)
  • Avsaknaden av "ångra"-knapp när man ritar för hand. Det enda man kan göra när man ritat en bit av en lång lugg fel är att sudda ut hela ögat och sedan försöka fylla i konturerna av ögat och hoppas att man tryckte hårt nog med pennan.

Lycka! :D

Denna lilla Charles läste igenom den betydligt mindre Varelsens inlägg där hon nämner en sida vid namn comics heaven. Charles bestämde sig för at gå in och se på denna och av en slump fann Charles en bok denne aldrig trodde sig få se: Reading Club Volym 2! Mitt felköp som jag skrev om i en tidigare artikel! Den ensama boken i storformat som förstör min hyla eftersom den är ensam om formatet! Den är inte längre ett felköp! Tvåan finns!

För de flesta människor innebär detta antagligen inget speciellt men för en människa som Jag så är det viktigare än att det finns apelsinjuice till frukosten (extremt viktigt det med dock), så pass att jag faktiskt klappade händerna i förtjusning efter upptäckten. Min lycka framkommer antagligen inte av det sansade och smileys-lösa språket i denna text. Detta beror delvis på att jag har någon slags spärr som förbjuder mig att skriva mindre samlade saker på officiella sidor och dels för att jag redan skrev nedåtstående åt Varelsen över MSN och därav redan avreagerat mig.

Nämen se! säger:

Comic heavens har visst ett mycket större utbud än sf men somsagt, dyrt
GAAAAAH
READING CLUB BOK NUMMER 2
DEN FINNS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
WOHO
INGEN MER ENSAM STORPOCKET I MIN BOKHYLLA
WOHO
Varelsen säger:
:D
Nämen se! säger:
YAY!"
Varelsen säger:
så 5ligt :D
Nämen se! säger:
AAAAAWWWWWEEESSSOOOOMMMMEE
Mitt felköp är inte längre ett felköp!!!

Fujoshi Rumi eller Varelsen får fangirldamp igen, fast inte lika allvarlig sådan.

Har ni någonsin upplevt att man på ett eller annat sätt strosar runt lite grann på internet och på något sätt lyckas hitta en ytterst 5lig manga som är så bra att man till slut överhuvudtaget glömmer vart man hittade den? I sådana fall kan man inte annat än tro att det var Hitsuzen – eller ödet, som Ichihara Yuuko föredrar att säga.

Jag fann av en slump mangan Fujoshi Rumi, a.k.a Mousou Shoujo Otakukei, på Mangafox, och jag så att säga dog lite. Handlingen, en feelgood romantisk komedi, har en utgångspunkt i Takahiro Abe, en vanlig, välanpassad och proper ung man. Under sitt första år på gymnasiet förälskar han sig i Rumi Asai – en yaoi-moe-älskande otaku som är så långt ifrån vanlig som det går att bli. Rumi är fullständigt övertygad om att Takahiro och Shunsuke Chiba, Abes bästis från mellanstadiet, älskar varandra och låter sina fujoshifantasier löpa fritt!
Kan förälskelse uppstå mellan en vanlig kille och en Fujoshi?

(fujoshi = en galen fangirl av gayromanser som ibland kan vara en aning socialt inadept. Den ordagranna översättningen blir något i stil med "rutten flicka", ohohoho.)

Fujoshi Rumi är egentligen en seinen, men det är så pass mycket fanservice av den trevliga sorten att det i början knappt märks alls. I senare kapitel blir det dock fler bröst, trosor, shoujo-ai-tafsning och så vidare än vad jag egentligen trivs med (Mangafox kategoriserar den som ecchi, det stämmer antagligen.......), men alla bilder på pojkar som ramlar på varandra den referensfyllda humorn är såpass rolig att den fick MIG att läsa igenom en hel tråkig mangakonvents-arc som gick ut på att själva seinenmålgruppen skulle få sina fetischer uppfyllda.

Det som är underbart med mangan är den skyhöga igenkänningsfaktorn, jag började asgarva av chockblandad förtjusning varje gång den tillsynes oskyldiga men näsblödande och egentligen extremt perversa Rumi svimmar då Chiba och Abe hamnar i lustiga ställningar situationer, tänker sig sig själv som kille eller går runt och dreglar på gympan eller får allmän moepanik. Samtidigt som den bidrar med Fetish Fuel åt alla så lyckas den kärleksfullt ironisera över hela otakukulturen (typ som Ouran med reverse-harem-genren) med sina massvis av referenser. Den kan inte mäta sig med referenserna i Sayonara Zetsubou Sensei som tar upp nästan halva boken, men många är det. Dessutom fanns det inga karaktärer jag störde mig på, inte ens när de trakasserar varandra för det ska man ju ha förutsett x) Alla var faktiskt väldigt lätta att tycka om i all sin pervositet (Mary Sues är de inte!), och man sitter och hoppas både på att folk av samma kön ska ramla på varandra mer och att folk av motsatt kön ska sluta vara tröga och bara erkänna.

Dock kom den ultimata nådastöten för gör-Varelsen-till-ett-jättestort-fan genom detta. Av alla mangor i HELA CYBERSPACE lyckas jag fastna för en som refererar till min OTP!!1!111!1!1!!1!!1 HITSUZEN INDEED!

Jag skall inhandla denna så snart det bara går. SF-bokhandeln har den inte, däremot har det dyra men trevliga alternativet Comics Heaven den i lager vilket gör mig lycklig. Jag menar. Referenser till LaviYuu. Nu dör jag~~!

(Charles: Nu när jag äntligen utforskar och hittar någon manga på egen hand så är det självfallet rena motsatsen till vad du gillar >_> heheh, förlåt xD fast nä x3)

vol. 1

23 oktober 2010

Tre mangaserier som behöver mera kärlek

Eller vad det svenska motsvarighet till "needs more love" är, enligt den lilla fröken Varelse är det vad som står i titeln. Titeln är självförklarande och presenteras med hjälp av en fantastisk punktlista. Alla serier som listas här är icke-licensade utanför japan och finns därför att läsa på mangareader och/eller mangafox.
  • Yami no Koe - Junji ItoEn samling oneshots skrivna av författaren till mästerverket Uzumaki. Denna kollektion av Oneshots är visserligen bara hälften så bra som Uzumaki och kanske en fjärdedel så läskig men historierna är sådär lagom obehagliga och underhållande skumma på samma gång så den är definitivt läsvärd. De två första historierna är de överälgset sämsta medan de bästa är nummer tre och nummer sex som är minnesvärda och lagom underliga och skrämmande. Nummer fem är spyframkallande och äcklig och bör inte läsas av någon som planerar att äta någonting under de kommande fem veckorna. Finns att läsa på Mangafox, läs också uppföljaren Yami no Koe - Kaidan som är lika bra den.
  • Doubt - Tonogai YoshikiEn 21 kapitel lång manga som påminner om SAW fast med mindre elaboraterad tortyr och mera story och psykologisk skräck. Människor blir inlåsta och mördade en efter en och deras enda chans att ta sig ut är att lista ut vem som är mördaren. Denna manga är populärare än de andra på listan och jag känner faktiskt hela 2 människor som har läst den. Den är hur som helst väldigt 5lig´, bra ritad, bra story och bra upplägg. Finns att läsa på Mangafox
  • Hoozuki no Shima - orkar inte hitta författareEn väldigt trevlig bok om två barn på en isolerad ö som måste fly från den innan de blir dödade. min beskrivning suger men mangan är läsvärd på alla sätt och vis förutom att man blir störd av peddo-läraren, så pass att han fick mig att sluta läsa den första gången jag läste, då jag bara var ett oskyldigt litet barn (vars hobby var att läsa alla mangaserier som mangafox klassade som skräck). Den är lätt att läsa och förstå men lyckas ändå engagera med sin storyn

21 oktober 2010

Fangirl-moment, den riktiga varelsen återkommer strax.

AUUGUGHGHHHH. Mina böcker har anlänt från Adlibris. Jag tillbringade gårdagen samt idag med att läsa första boken av Nightmare Inspector; den är mycket trevlig och sådär lite psykologisk som Charles sade en gång men jag skulle dock ha velat se lite mer karaktärsutveckling redan i början istället för bara oneshots, var vad jag tänkte .__. (Lite mer som xxxHolic, den går ju lite i samma stil sådär :3) Nåja, sedan öppnade jag upp och läste bok 11 av D.Gray-man, och jag blev bara helt AUAUGUGUGHGHHHHHHH o______________O igen som om inget hade hänt. Trots att jag redan har sett hela Ark-arcen (:D) som anime så njuter jag precis lika mycket av att läsa den ändå, DGM är ju trots allt DGM!!1!!1!11!111!

Jag tror att det som gör den så fantastisk är hur stämningen mellan alla karaktärer är uppmålad, eller ja, då särskilt stämningen mellan den goda och den onda sidan :D Alla Noahs är så mänskliga på ett sätt som villains ofta inte lyckas med och sättet som de interagerar med exorcisterna på är så episkt trevligt<3 (exempel: Jasdevi & Allen X3 och Rooooaaaaaadddddddddd :DDDDDD) Det skadar ju inte att den är snyggt ritad och har en story och sådana där saker också, till skillnad från alla andra shonen på 504529137681 kapitel, *ahem*.

Och Lavi. Auuuhhhhhhh, Lavi. (Jag måste sluta med det där.) Men det går inte >_> (<-svarar sig själv) Han är bara så…AUGH!! Jag hade inte läst D.Gray-man på ett tag och känslan av att se Lavi i en story hade försvunnit lite, det var nästan så att jag skrattade åt mig själv men så bara vände jag sida till kapitel 100 och näsblödde metaforiskt (?) en aning, pinsamt nog blev jag tvungen att slita blicken, heh ♥ HERREJÖSSES HAN ÄR FÖR SNYGG >____> och han är så perfekt för kannndaaaaa D:

Det enda jag är orolig för när det gäller utvecklingen av D.Gray-man är att den går i Shonen Jump och att Hoshino kanske kan tänkas driva den vidare bortom sitt egentliga omfång, som har hänt en del andra serier, *ahem*. Hon borde avsluta DGM på 30-40 volymer och ge Earl/Black Order-konflikten en lösning (eller åtminstone en upplösning), istället för att döda sin antagonist två gånger på extremt nedvärderande sätt och ersätta dem med piercade saker som trycker på ångra så fort de har genomfört sina mästerplaner, ahem ahem AHEM.

Naruto borde ha slutat vid Orochimaru T___T

Men men, oavsett hur det går för D.Gray-man i framtiden så tänker jag nu spendera min tid med att bara titta på de sex färska volymerna som ligger och glänser lite i min bokhylla och även om serien går åt helvete finns ju få-damp-på-båten-utan-hårband-scenen att glo på några gånger.

Mata ne, nästa gång är det förhoppningsvis normala Varelsen som skriver ^__^

17 oktober 2010

mysiga OT:s och ET:s (Charles version)



Denna håller jag med Varelsen om. Den är verkligen fruktansvärt 5lig! Som Varelsen nog nämnde är den från Pandora Hearts. Jag valde dock en video med annan tillhörande bild, för variationens skull.



ET från första säsongen av Vampire Knight. Animen är förfärlig sådär men slutmusiken är nice. Min favoritdel är musiken i början. Jag har förresten memoriserat texten till hela den första en och en halv minuten, jag är duktig.



Ending nummer 2 från samma anime, med samma artist. Detta gör det ganska förståeligt att denna också är på listan över mysika OT:s/ET:s. Denna är nästan trevligare än den första då den känns mera komplex på något vis, dock svårare att memorisera.



Den första Openingen till Higurashi no Naku koro ni. Den är otroligt trevlig och bringar tillbaka 5liga minnen om tiden då jag först såg den. Den passar också väldigt bra till animen tycker jag.



OT:n till säsong 2 av samma anime. Egentligen väldigt mycket tråkigare än den andra men även här passar dess stämming så pass bra ihop med animen att den blir lika bra i alla fall.
Nej förresten, den är inte alls tråkig. Den är faktiskt jättetrevlig, lika trevlig som den från säsong 1. *lyssnade på den igen och ändrade sig*


Och gissa vad detta är! Jo, det är openingen till den TREDJE säsongen! Animen i sig är visserligen inte i närheten av lika bra som de andra två och introt passar inte stämmningen i animen lika bra men sången i sig är ännu 5ligare än de två tidigare. Jag kan en stor del av texten på grund av att jag lyssnat på den minst 100 gånger.



Denna sång kan jag också texten till,  någonting jag finner väldigt underligt eftersom jag bara har sett cirka 3 avsnitt av animen innan jag blev utråkad. Openingen är dock rätt så trevlig och lugnande på något vis.



Om sången verkligen är bra eller inte är jag inte så säker på, jag vet dock att Sayonara Zetsubo Senseis opening platsar här bara på grund av iden med små (rätt så tråkiga, men ändå) skämt skrivna i bakgrunden.

----------------------------------------------------------

Det får räcka ^_^ Det finns säkert flera men eftersom dessa var de jag kom på direkt så betyder det antagligen att de är de mest framstående. Ha det så bra!

mysiga OTs och ETs :D (Varelsens version)


Den här låten är ... så underbar *__* Jag hatade den till en början, men efter att ha hört den genom hela tredje säsongen av D.Gray-Man så blev den till sist ":D" och sedermera knarkad. (Gå förresten in på klippet på YouTube och lägg märke till smileyn efter den näst högst betygsatta kommentaren xD)
Doubt & Trust - Access


Åh vad den här satte sig; introt till Pandora Hearts om någon undrar, därav den tuffa bilden :3
Parallel Hearts - FictionJunction Yuuka


Augh =__= Denna däremot är ond. Jag vet inte vart den kom ifrån, jag lyssnade på någonting helt annat och så kom den som bakgrundmusik till eftertexterna. Jag har haft den i huvudet sedan dess. ET till någon säsong av Naruto.
Nakushita Kotoba - No Regret Life

Pissiga Sony Music har tagit bort originalversionen av den mysiga insert themen till Kuroshitsuji II så nu finns bara dryga fandubs kvar. Låten heter Kagayaku Sora no Shijima Ni Wa och framförs av Kalafina om någon vill surfa runt och försöka hitta den riktiga ¨'__¨'


OTn från Kuroshitsuji I tog de däremot INTE bort! Mysig och underbart nostalgisk efter CLAUDE och innan Sebastian blev konstig ¨'__¨'
Monochrome no Kiss - SID


Den här är egentligen ganska jobbig. Men den förvandlades till en uthärdlig och catchy låt efter andra genomlyssningen, á la Caramelldansen. Vad den heter har jag ingen aning om, det är väl det där som står i början av videon. Den är från To Aru Majutsu No Index, lägg märke till Fem!Kanda:n, den störda Allenkopian och Crosswannaben på bilden x)


Mysigt piano är mysigt.
Random påträffad DNAngel OT från runtsurfning på YouTube, jag har inte sett själva DNAngel-animen.


Och auughh. AUUGGGHHHHH, DEN HÄRRRRRRR. Den var så underbar att den numera är sönderlyssnad ("Musician" i slutet på videon också *-*). Första DGM-OT:n.
Innocent Sorrow - Abingdon Boys School.

Nu vet jag att jag tänkte lägga upp någonting här, en eller flera, som jag har glömt, kommer att komma på igen klockan två på natten och skrika NEEEJ HELSKOTTA OCKSÅ inuti mitt huvud, menmen x) Folket får nöja sig med ovanstående special mentions som lyckades ta sig igenom filtret :D

VARNING: Här klagar Charles på Hinagiku IGEN!

Till skillnad från andra människor som klagar på karaktärer så kan ni se att jag inte har tagit någon osmickrande eller förolämpande bild på henne. Detta är av 2 anledningar:
  • Jag föredrar att argumentera med riktiga argument istället för med propaganda och förtal
  • Det FINNS inga förolämpande bilder på henne för alla älskar henne
Ja, förutom jag då... Jag får lust att kasta boken i väggen så fort hon är med...
Om detta var en populärare blogg med läsare som faktiskt visste vem Hinagiku var så skulle de just nu tänka: "Hur kkkaaaaaaaaan man hata Hinagiku-chaaaaan <33 Hon är ju bara så söt och smart och snäll och blablabla" och det är just detta som är anledningen till att jag inte gillar henne >___< PERFEKTA KARAKTÄRER ÄR INTE INTRESSANTA! Okej, så jag antar att ALLA karaktärer (förutom Ayumu eller vad hon hette) är "för perfekta" men Hinagiku är bara för mycket >__< Jag menar i hennes karaktärsbeskrivning längst bak i boken så STÅR det att hon är bra på i stort sett allt >___< Jag menar, det borde ju vara ett tecken på att en karaktär har gått för långt...

Hon är extremt populär, alla karaktärer älskar henne, hon är vacker(fast egentligen så tycker jag inte att hon är det... men jag är nog partisk), hon är smart, en vän av alla levande varelser, kan av någon anledning slåss med svärd och så vidare =_= Och tar sympatipoäng då den stackarn blev övergiven av sin a föräldrar också. Det enda "felet" med henne är inte ens ett riktigt fel, men hon ska visst vara rägg för höjder. Detta hindrar henne dock inte från att klättra upp i träd för att rädda fågelungar...

När jag läste karaktärsbeskrivningen så antog jag att hon skulle vara en parodi på mary-sue-typen men nej =_= Författaren tycker helt seriöst att vi ska älska henne, jag menar, hon är ju perfekt, hur ska vi kunna låta bli?!
Och det värsta är att det FUNGERAR! Hon är enligt tvtropes (Lovely hemsida föresten) den populäraste karaktären i serien! Dubbelt så populär som Maria som kom 2a >__< UUUUSCCCH! Vad hände med realistiska karaktärer med både positiva och negativa egenskaper? =_=


(Detta inlägg är det första inlägget från Naisu! Jag tyckte att detta behövde uppmärksammas åter igen.)

Länkar!

Det finns numera tre nya länkar i länkboxen till vänster på sidan. Tänkte uppmärksamma dem lite eftersom alla är 5liga!

Den första länken går till den heliga Science Fiction Bokhandeln, mer behöver nog inte sägas, förutom hur jag hade kunnat glömma lägga upp den, helt sjukt.

Den andra länken går till den SF-drivna hemsidan J-Fi som har trevliga mangarecensioner, tips, releasedatum och artiklar. En trevlig liten grej att veta är att maskoten som dyker upp överallt är ritad av min lärares lillasyster. Världen är som sagt liten.

Och den tredje och sista länken som tekniskt sett hamnade högst upp av de tre i den faktiska länkningsgrejen leder er till Ikikata, en underhållande och aktuell hemsida om allt som har med Japan att göra :D Mycket bra för insatta personer som vill ha något att läsa.

Sisådärja, nu lämnar jag det upp till er att utforska länkarna ^_^ Ha så skojigt! eller nåt!

Nejnej, det här är inte alls perverst ^_^

I lördags var jag inne i stan och flummade med konventare på BR leksaker och Plattan :D skojskoj som väntat, menmen, hela gruppen gick runt och diskuterade en quiz som majoriteten hade gjort för att se vilken slags seme/uke man är x) Imorse fann jag testet, här ser ni mitt resultat (det var ungefär precis vad jag hade väntat mig ^_____^'):


You are a Innocent Uke!

Cute and sweet, and most gentle of all uke, whips and chains are not for you - you just want someone to love you. You are often spotted in candy shops wearing furry kitty ears, where you are sure to be noticed by the Romantic Seme, whose protective instincts will kick in and will only want to take you home and love and protect you. And you, of course, will be more than happy to spend the rest of your life baking cookies for your seme.
Most compatible with: Romantic Seme

Least compatible with: Sadistic Seme, Don't Fuck With Me Seme
What seme or uke are you? Take the experience at SemeUke.com, or get seme/uke merch..

^gör testet via länken ovan 8D

Är det inte lite underligt att ett motstånd mot kedjor anses vara undantaget snarare än regeln? ¨'__¨' Nåja, yaoi är väl yaoi (och 90% av all yaoi är skit -__- det är väl ingen mening om de inte älskar varandraaa D: <--*känner sig instämmande-på-profil-aktig*)

15 oktober 2010

Hanako and the Terror of Allegory

Som jag nämnde för X antal inlägg sedan så har jag läst en manga som jag tänker skriva en review på. Namnet på mangan är, som titeln på inlägget kanske antyder, Hanako and the Terror of Allegory, du har antagligen aldrig hört talas om den.

 I Japan finns det många så kallade vandringssägner om allt från den munlösa kvinnan till fisken med människoansikte och mannen under sängen. Oftast rysliga berättelser. Vad folk inte vet är att när någon tror att en sådan berättelse är sann blir den verklighet. Då är det dags för Daisuke Asou att rycka in, för han är folklore-detektiv. <---- Beskrivning stulen lånad från sfboks hemsida.

Nu undrar ni kanske, vad har Hanako, titelkaraktären, med denna beskrivning att göra?
Svar: Ingenting, titelkaraktären i fråga nämns inte ens på baksidestexten. Hanako är bara en random inneboende vars främsta roll verkar vara är att avslöja information som författaren i fråga inte orkade inkludera själv samt attrahera diverse lolicons med hjälp av framsidor med en naken hanako och inzoomningar på hennes lår.

Även de andra karaktärerna är extremt tråkiga, Daisuke Asou är så personlighetslös som det möjligtvis går och har inte någon konstant personlighet utan beter sig bara på det sättet som ger mest dramatik till berättelsen, och hans kvinnliga vän, som är så intetsägande att jag inte ens minns hennes namn, är en typisk skräckfilmshjältina av den dåliga sorten och sitter ofta och skriker och oroar sig mera över sin kärlek och sitt privatliv än spöken och låter ofta känslorna ta överhanden.


Den här saken ska vara läskig och ful. Jag tycker att den är
Både roligare och sötare än någon annan karaktär.

När det gäller story så har denna manga inte heller mycket att komma med. Två böcker bestående av fristående, icke-läskiga, patetiska "spökhistorier" och en dåligt utvecklad romans mellan tråkig kvinnokaraktär och tråkig manskaraktär samt en  väldigt tunn bakgrundsstory som aldrig lyckas engagera. Först i den sista boken börjar en sammahängande story bildas (hanakos bakgrunds-story), och trots att den fortfarande lider av en stor brist på förklaringar och dålig layout lyckas den i alla fall engagera mera än någonting annat i mangan, dock som ett drama snarare än en skräckmanga.

På den positiva sidan (ja, det finns faktiskt en, trots allt) så hade Hanako and the Terror of Allegory i alla fall ett trevligt tema, moderna myter är en av mina favoritsaker. Den var också väldigt lätt att läsa då ingenting onödigt så som stämningsuppbyggande och meningsfulla dialoger <--- räknas detta verkligen som en komplimang.?


En av de mindre misslyckade bilderna.

En sista sak (ytterligare kritik förstås) är att den är förfärligt fult ritad. Förutom att teckningsstilen inte faller mig i smaken är allting ojämnt, opropotioneligt och, ja, allmänt fult.

Kort och gott: En okänd manga som inte förtjänar någon slags populäritet, läs något annat istället (inte för att jag gjorde det).

14 oktober 2010

För alla er som har undrat.

De senaste dagarna har jag flera gånger fått frågan vad jag gör på min fritid. Mitt svar brukar, förutom ett "Ööööhhhhhh …" bli någonting i stil med äter, läser, och datoranvänder. Sanningen är dock en aning annorlunda (idag har jag t ex nördat TV-serier från 90-talet med usla effekter i ett par timmar), här kommer en inblick som de flesta av er säkert inte skulle ha velat ha.

TristessXVarelsen är absolut ingen OTP, och den brukar generera småpeddiga saker som följande serie (läses åt västerländskt håll var spalt för sig):

Översättning till svenska åt vilka det nu är:
På sistone har jag börjat svettas extremt mycket på gympan.
Det har inget att göra med ansträngande aktiviteter (duh)...
...utan med de underliga segerritualer som utförs av hankönet.
seme: *random attraktivt skratt, lär kunna förstås av alla språk*
uke: "Ja! Ja! Awesome, vi vann, vi vaa~~~nn!"
Jag: "Sensei... jag blöder. Får jag sätta mig?"


Sensei: "Började det här av sig självt eller var det någon som skadade dig? Hallå?"
Jag: "Vad ska man säga? 'Nej, sensei, det var min egen perversa hjärna'?"
^extremt dåligt när man söker jobb
*har dåligt samvete (men skyller på dem ändå)*
Sensei: "POJKARRR D:"
~ångerfulla små styggingar~
seme: "F'låt..."
uke: "Ja, sensei, förlåt förlåt förlååååt D:"
SPLURTT *censur*
random: "Sensei! Det dog!"
mitt ben: *ryck*
seme&uke: "Tusan, får vi skäll IGEN?"
 
Detta var en impuls efter att jag kom tillbaka från gympan och verkligen inte hade lust att jobba, då blir det istället uttryck för hur jag önskar att min gympa skulle vara. Föreställer absolut inte riktiga personer med undantag för mitt eget alter ego (jag får känslan att det där inte var en komplimang), för i så fall skulle jag inte kunna vara med på gymnastiken längre med risk för upprepning av sista rutan. (På senaste lektionen daskade anonym 1 till anonym 2 i rumpan, jag fick kolla bort extremt snabbt för att inget konstigt skulle hända.)

Så nåja, det är alltså sådant här jag gör på fritiden. Det vill säga, klottrar ned halvperversa serier på bortsprungna ritpapper, tuschar dem dagen efter med nyinköpta pennor från Clas Ohlson (smala stift = lycka ~ <3), och färglägger småslarvigt hår och blod i Paint.NET när jag återvänder hem. (Bakgrunder och screentones känner sig fedt dissade, för alla som inte förstod det så är grejerna i de tredje rutorna bishie sparkelz som jag inte orkade lägga ned tid på.) Om det finns någon människa därute som brukar ha något bättre för sig så kan väl den tipsa mig om något så att jag inte fortsätter med ovanan att tillbringa min fritid med att våldta det motsatta könets integritet och tänka mig bishies i shorts för att ta mig igenom idrottslektionerna?

om någon i skolan läser det här känner de sig rädda nu, eftersom vår skola har enorm brist på folk som uppskattar bishounen on bishounen :'(
som kompensation blir jag själv bara värre och värre, så om någon vill komma ut är det här rätt tillfälle

Memes är verkligen ... memes

Jag fick ett mail i min inkorg häromdagen. Jag kollar på det och ser att det är från min moster (cirka 55 år), och innehåller den glada raden "check this out on youtube" med en länk. Eftersom min moster är min moster så antog jag att det skulle vara något klipp med roliga katter och skojig musik till, hahah, tänker jag då, roliga katter med skojig musik till är ju som sagt alltid trevligt!

Men icke, jag klickar på länken och de bekanta tonerna från Rick Astleys "Never Gonna Give You Up" fyller mina hörlurar. Jag hade blivit rickrollad av min moster.

Jag blev rickrollad av MIN MOSTER. Jag kan nu skryta med att ha blivit rickrollad av min moster. Internet är sannerligen ett underligt fenomen.

Den berömda Impossible Quiz slår till igen D:


De flesta frågor är av denna sort.
Det är tråkigt, meningslöst, fult och irriterande.

Trots detta har jag spenderat den senaste timmen eller så med att spela igenom alla frågor om och om igen.

Jag vet ju att jag kan bättre! Jag har klarat nivån med den klickiga saken förut! Jag måste göra det nu med! Jag måste klara quizen.

(och de påstår att WoW är beroendeframkallande)

12 oktober 2010

Bakgrundsmusik...eller något

Jag knarkar MUCC för tillfället så här nedan delas det med av lite trevliga låtar





"Bojkotta Naruto"-kampanjen

Varning: Detta inlägg kan innehålla spoilers fram till Naruto kapitel 500 (vad det motsvarar i animen vet jag inte och orkar inte ta reda på det heller :3) som jag missat att göra vita, men eftersom Kishimoto knappast genomför alla avslöjanden på ett smidigare sätt så kan ni lika gärna läsa ändå.

Något måste göras! Vi måste sluta upp tillsammans och knuffa ner Naruto från sin pedestal som mangavärldens populäraste serie. Och varför måste vi det, frågar ni er? Jo, bevisen frodas!!

Masashi Kishimoto har totalt förlorat den lilla förmåga han haft att fortsätta skapa en respektabel serie. Allting börjar med Sasuke. Redan i de första böckerna deklarerar Kishimoto att Sasuke är hans absoluta favoritkaraktär, men det blir bara värre och värre under seriens gång. Det är Sasuke som dominerar hela storyn utan att för den delen vara med: särskilt under Shippuuden kan han vara borta i en sisådär 40 kapitel men spökar ändå eftersom alla går runt och tänker på honom hela tiden. Kishimoto slösar resten av dessa 40 kapitel på en strid som aldrig tar slut (han fick mig att för evigt inte tåla Sasori med hjälp av detta knep, jag satt bara och önskade att han skulle dö någon gång), och när man sitter där och irriterar sig och precis tänker sluta läsa så dyker Sasuke upp igen och bidrar med lite story, ett riktigt fult knep tycker jag >__< Enda anledningen till att mangan inte heter Sasuke är att det skulle få Sasuke att förlora sin distansmakt eftersom han skulle ha behövt vara med istället för att bara avlägsna sig och ändå få alla att vara besatta av honom.

Eftersom Naruto är en slagsmålsmanga så kan man egentligen inte klaga på de långa striderna, det är väl en personlig åsikt. Men alla dessa upprepade strider på en hel bok orsakar sakta men säkert alla intressanta karaktärers död! Jag menar, hur många finns det kvar nu? Orochimaru är död, Deidara, Sasori (trots att jag hatar honom), Kimimaro, Jiraiya, till och med Itachi har strukit med, tillsammans med otaliga andra, och vilka har vi kvar? Kabuto, Killerbee och Madara utgör knappast någon 5lig cast. Och de karaktärer som faktiskt fortfarande lever är ju nästan aldrig med, Gaara till exempel har knappt fått något utrymme på sistone.

Det var Orochimarus död som verkligen fick mig att ilskna till. Resten av världen må hata Orochimaru, men det är bara för att de faller i Kishimotos fälla ;__; Det är så uppenbart att han hatar sin egen antagonist (säkert eftersom han vill göra något med Sasuke som inte är att dyrka honom). Jag vet inte, han är en av mina favoritkaraktärer av någon anledning, trots att han är så konstig. Det är därför jag blir så arg över att Kishimoto kunde få mig att skämmas över hur Orochimaru betedde sig i Shippuuden – han gav honom en töntig klänning och ett överdrivet Sasukekomplex, samt en död som var totalt OOC. Jag menar, har man varit antagonist genom HELA originalseriens 25-nånting böcker, utfört omänskliga experiment, dödat Hokagen (där rök en till), och vänt Sasuke till den mörka sidan (hela grunden för handlingen),  är det extremt ologiskt att när man äntligen lyckas komma tillbaka genom sin superfantastiska odödlighetsteknik helt spontant ploppar ut ur någons mun, börjar skratta ondskefullt och dramatiskt skriker ut hela sin plan medan man samtidigt lämnar sig helt öppen för attack och blir ihjälbränd av någon Uchiha.
Lite puckat säger jag bara.
Jag borde egentligen ha slutat läsa då, för utan Orochimaru känns allt bara ... tomt >_> Men eftersom det antagligen bara är jag här som överhuvudtaget är lite positivt inställd till Orochimaru så kan jag påpeka resten av Narutos brister. Det som sorgligt nog inte fick mig att sluta läsa men som verkligen var skumt var Pain-arcen. Nagato bestämmer sig för att spränga hela Konoha – en möjligtvis intressant händelse – och sen när han har gjort det kommer en ninja i brandgul dräkt och skriker lite på honom så han återupplivar alla, jaha, okej... Nu när man äntligen trodde att någonting som skulle kräva den minsta plotskrivarförmåga från Kishimotos sida (s.k. "författande") hade skett så fixar man det genom att lägligt tillämpa First Law of Resurrection/Death Is Cheap (se TVtropes.org). Ska författaren vara så här lat så blir det ju bara uppenbart att han inte har någon plan för hur serien ska utvecklas och har fått med ungefär en tredjedel så mycket story på 60-nånting böcker som Arakawa klarade på de 12 Fullmetal Alchemist jag har läst >__> Istället fylls tiden med ritningar av hur chakra rör sig genom folks fötter.

Dessutom tycker jag att allt som skulle ha varit en Big Reveal (stort avslöjande för er som inte kan engelska, varför jag nu fick för mig att hjälpa er helt plötsligt) var otroligt dåligt utfört, som att Tobi är Madara och att Yondaime Hokage var Narutos pappa (jag menar I Am Your Father-ögonblicket brukar väl alltid vara dramatiskt?). De bara lät det halka ut liksom .__. Till och med pinsamma åskväder vid precis rätt tidpunkt är ju mer spännande än det här?

Eftersom det finns få serier som inte har en enda sak som går att kritisera ska jag inte fortsätta hacka på alla Narutos små fel, det är faktiskt inte så att jag har något emot den! Snarare rekommenderar jag att man ska läsa hela första halvan och en bra bit in i Shippuuden, eftersom man är helt lost i mangavärlden om man inte är bekant med Naruto, det är som att inte veta vilka kungafamiljen är (med detta menar jag att man går miste om massor av skämt och referenser, inte att Naruto på något sätt är kungligt). Om man inte orkar läsa så mycket kan man läsa spoilers på Narutopedia men det är ändå bättre att ha någon känsla för atmosfären i serien. Och den är faktiskt rätt okej fram tills alla börjar dö som flugor, förutom alla jobbiga karaktärer såklart, de överlever.

Det som har gjort att jag avskyr Naruto så mycket nu är att Kishimoto uppenbarligen har noll planer och bara ritar för att han vet att miljoner människor läser hans kapitel varje vecka. Han har förlorat all respekt för sin värld och alla karaktärer som han inte själv har en svag punkt för ska skämmas ut så gott det bara går, medan Sasuke ska höjas till en status i likhet med "Gud" (han är med så sällan att folket snart kommer att börja tvivla på att han överhuvudtaget finns).

Kishimoto bajsar ut nya "idéer" och evighetslånga strider på löpande band så att han ska kunna leva på något annat än ramen tills dess att han faktiskt kommer på något sätt att avsluta serien. Vilket förmodligen inte kommer att hända eftersom själv har förgjort alla möjligheter till en story genom att Sasuke förstör saker eller Naruto fixar dem. Detta skamlösa beteende från en författare ska inte under några omständigheter tolereras, så lägg ner Naruto tills Kishimoto skärper sig och börjar leverera något som han inte kom på när han var bakfull eller hur man nu gör för att skapa en karaktär som Killerbee.

Läs Nabari no Ou istället.


Miharu vinner hands down
Åtminstone när det gäller gulligast ögon

11 oktober 2010

Sushi Cat

Idag blir det ännu ett tips om ett litet onlinespel! Denna gång om det ytterst förträffliga spelet "Sushi Cat" från Armor Games.

För er som inte redan har spelat det så finns det här.

Spelets story kretsar kring en rund blå katt som vill få tag i den underbara rosa katten (OBS: ett gosedjur) den såg i ett fönster. För att klara av att ta sig till sin kärlek måste katten av olika anledningar (illustreras i alla små klipp som visas under spelets gång) bli så tjock som möjligt. För att hjälpa katten bli fet släpper man den från skärmens överkant i en vinkel som gör att den studsar mot de olika hindren på så sätt att den tar så många sushibitar med gulliga ansikten (speciellt rullarna med fiskrom!) den kan. Det finns även powerups som t ex Maneki-Nekos som ger olika bonusar, Tsunamirullar och drakkanoner.

Sushi Cat har egentligen ingen som helst mening och är i all ära faktiskt ganska tråkigt, men det är så extremt gulligt att alla brister blir förlåtna, och det är såpass lätt att klara ut att man trots allt spelar det om och om och om igen. Huvudpersonen den blå katten är så rund och bullig, den dallrar som en Jell-O när den studsar mot saker och den har en så bedårande liten mun när den äter att man bara blir helt AWH >__> eller något. Sushi Cat rekommenderas varmt till alla som tycker om katter, sushi, och/eller spel som är enkla men samtidigt trevligt underhållande och går att spela när som helst (så länge man har Internet dvs.).

Det finns även en uppföljare, Sushi Cat: The Honeymoon, och originalet finns som app till iPhone och iPod Touch.

Screenshot på dallrande och extremt fet katt x3

gameplay


9 oktober 2010

Svaret på livets stora mysterier

Eller i alla fall svaret på gåtorna skrivna här

1.1.Ett dörrhandtag (håhåhå, den har ni säkert aldrig hört förut!)
1.2. Australien =  Asien (Jaha, så nu behöver bokstäverna som bildar ordet sitta brevid varandra!? Detta blir bara mer och mer långsökt.)
1.3. En dagsresa (Va?)
1.4.Den. Som inte har betalt sin hatt. (IncrediblyLamePun@TvTropes och dessutom ett otroligt felplacerat skiljetecken)
1.5. När de kommer så långt ut att de inte når botten (CapitainObvious@TvTropes )

Nu har ni en aning om kvaliten på gåtorna i den här boken, jag hoppas att ni ser fram emot nästa gåtsamling! På återseende.

The Gathering - Everything is Scarier with Ghosts

(spoilers är vita)

En av filmerna jag såg medan mitt internet var avlidet var en skräckfilm vid namn The Gathering (om inte namnet redan var uppenbart I och med titeln på det här inlägget).  Flicka är med om bilolycka och tappar sitt närminne, doktorn identifierar henne som Cassie (efternamn). Man kan inte ta reda på var hon kommer ifrån (FridgeLogic@TvTropes – Om de kan ta reda på hennes namn så kan de väl ta reda på var hon bor i ett modernt 2000-talsamhälle?) så det slutar med att hon får bo med familjen som körde på henne. Samtidigt i samma stad hittas det en mystisk forntida kyrka och fadern i familjen fröken Cassie bor med arbetar med att undersöka statyerna som funnits i den. Cassie börjar snart se hemska syner både från det förflutna och från framtiden och måste nu förhindra att de hemska synerna blir verklighet.

Demma film verkade enligt baksidestexten vara den typiska So Ok It’s Average-skräckfilmen, det var den dock inte, den var aningen sämre. För det första så känns det som att detta egentligen är en kriminalare med lite läskiga syner och ett spöke inblandat bara för att.  Spökena ifråga gör aldrig någonting (förutom en som räddar dagen och hur läskigt är nu det?) förutom att stå och glo och de riktiga skräckelementen är icke-existenta. Synerna i fråga hade inte behövts för att filmen skulle fungera och är snarare ett hån mot skräckfilmer och ett försök att efterapa ett redan använt koncept och de enda spänningsinslagen är helt mundana. De mundana inslagen skulle om man fokuserat på dem kunnat leda till en rätt så trevlig story (3vlig, inte 5lig) men nu är de så dåligt utvecklade att de enda förklaringarna man får angående mördarens motiv  är huvudpersonens teorier som hon kommit på i ett chockat tillstånd på vägen till polisstationen (som självklart inte tror på henne CassandraTruth@TvTropes),
En annan väldigt jobbig sak var hur tråkiga och oorginela karaktärerna är, en lite neurotisk kvinna som hoppar till och gråter så fort någonting läskigt händer (trots att hon ju borde vara van med det med tanke på hennes syner) och hennes stoiska kärlek som aldrig rör en min (det visar sig dock att han har en ganska bra anledning till att han är så stoisk)  och så en liten stackars pojke som snabbt öppnar upp sig för Cassie (detta trots att han inte ens pratar med sina egna föräldrar, jag antar att spöken har någon speciel karisma ) och som ska skyddas från allt ont.
Dessa saker är trots allt inte ovanliga i en skräckfilm och var ungefär vad jag hade väntat mig, det som drar ned betyget till lägre än genomsnittet är helt enkelt skådespelarnas (brist på) talang. Kvinnan som spelar Cassie kan verkligen inte förmedla någon annan känsla än panik, vilket får de scener där hon ska verka tuff och stark att verka väldigt löjliga. Till exempel  låter scenen där hon konfronterar sin pojkvän efter att hon får reda på att han visste vad som pågick hela tiden och att hon också är ett spöke (TomatoInTheMirror@TvTropes) snarare som att hon kommit på honom med att vara otrogen än någonting annat. Hon missbruckar också ordet ”fuck” och använder det i sammanhang som i alla fall jag anser vara konstiga, till exempel: ”Oh Fuck! A baloon!”, samt ett antal normalar fraser så som ”I don’t know FUUUUUCCCCCCCCCKKKK” och ett antal ”fuck-you”s så klart. Detta gör att man under många av de mest dramatiska scenerna sitter och fnissar åt hennes mystiska sätt att säga saker på.

Och förresten: Nämnde jag att huvudpersonen spenderar de mest dramatiska delarna av filmen medvetslös? Nähä, då gör jag det nu.
Andra intressanta faktum om denna film:
·         Alla spöken är gamla och ovårdade och ser allmänt creepy ut förutom huvudpersonen som är en välvårdad ung kvinna med nya jeans och uppsatt hår, detta ser mycket lustigt ut när hon faktiskt står brevid dem, speciellt som hon ser ut att posera.
·         Det visar sig att spökena egentligen har blivit straffade av gud för att de tyckte att det var kul att se Jesus avrättas (FridgeLogic@TvTropes –Så det är så man straffar sadister? Genom att låta dem se på en massa hemskheter i  en evighet? Rolig gud det där.)
·         Inte en enda av huvudpersonerna dör. Om man inte räknar Cassie men hon var ju död från början så ja... Däremot dör minst fem personer som var med i kanske 2 scener var då mördaren går bärsärkagång, anledningen till att dessa scener lades in var antagligen så att huvudpersonen kunde ha hemska syner om deras framtidsöden.
·         Mördaren dödar också sin hund (En bokstavlig ShootTheDog@Tvtropes)  utan någon speciell anledning. Den döda hunden visas aldrig (GoreDisgressionShot@tvtropes).  Spetsade människor går dock mycket bra att visa.
·         Det verkar inte finnas något logiskt mönster i vilka mördaren låter leva och vilka han dödar. Han har visserligen ett antal personer han planerar att mörda men av de övriga verkar han slumpmässigt döda och slumpmässigt strunta i. Han sköt sin hund utan anledning men lät en dam som hindrade honom från att skjuta en pojke leva.
Ja, som ni hör har jag många klagomål om denna film men den dög ändå som underhållning mellan mitt nät var trasigt, den hade exakt en scen där man hoppade till (den var i den första minuten av filmen dessutom) och det är trots allt ganska upplyftande att se en skräckfilm där alla överlever.

Charles har återuppstått från det döda

Charles internet har egentligen fungerat fullt normalt ända sedan i onsdags, dessa dagar har dock spenderats med att spela WoW eftersom Charles får mindervärdeskomplex när dennes vän ligger 10 levels före Charles trots att Charles innan internetavbrottet låg en hel level före vännen i fråga.

Charles tid utan internet har varit både deprimerande och frustrerande. Den första dagen överlevde den modige Charles på musik och paint.net, den andra dagen gick denne ned till GAME och inhandlade 4 nya spel, den tredje dagen spelades dessa spel, även den fjärde dagen höll nöjet över inköpet i sig. Den femte var spelen redan tråkiga och Charles spenderade dagen med att se alla de 3 filmer dennes familj äger. Den sjätte dagen var Charles förtvivlad, denne tappade all tidsuppfattning och spenderade det mesta av sin tid med att klaga på internets frånvarande. Detta pågick i ett antal dagar tills Charles mor inte klarade av att se denne lida längre och ordnade så att Charles skulle få låna sin mormors systers internet. Charles var lycklig under de timmarna denne fick vara inne på msn, spela unicorn attack och wiki-walka runt på tvtropes.

Under de följande dagarna spenderade Charles all sin lediga tid hos sin mormors syster, där denna hade tillgång till en dator. I onsdags kom dock en tekniker och vips! så var Charles internet återställt. Att det skulle behöva ta över två veckor förstår Charles inte.

Trots allt överlevde Charles den stora utmaningen, har nu tagit igen sim förlorade spel-tid och kommer förhoppningsvis att börja skriva inlägg igen! Om några minuter kommer ett om en film Charles såg under sin internetlöshetsperiod och senare kommer också en manga-review och svaren till gåtorna, om någon minns dem.

~ Tills dess farväl ~

Nu behöver jag bara hitta något nytt att se på...

Hej alla läsare ^__^ Om ni finns där ^__^

Det här är Varelsen (Charles! Skriv nånting någon gång då ¨'-¨'), och idag har jag sett färdigt animen som jag har nämnt lite förbipasserande i tidigare inlägg!

Dess namn är Occult Academy (Okaruto Gakuin) och det är en kort anime på 13 avsnitt. Jag hade fått för mig att det bara var 12, men det utökade antalet avsnitt visade sig senare vara enormt tursamt.

Occult Academy handlar som namnet antyder om en skola med inriktning på övernaturliga saker. Det är inte Gakuen Alice, utan det rör sig snarare om den typen av paranormala fenomen som ibland påträffas i Keroro Gunsou (Sgt. Frog för er som inte kunde lista ut det)—dvs. grejer i stil med Ouijabräden, andar, telekinesi, ufon och monster. Efter rektorns död tar hans dotter Maya, som numera hatar det ockulta, över skolan i avsikt att stänga ner den. Vilket inte blir av när en naken kille från framtiden kommer ner från himlen och säger att han måste hitta "Nostradamus nyckel", det föremål som måste förgöras för att förhindra att den hemska framtid som är verkligheten år 2012 ska ske.

Ja, det låter kanske lite skumt och random, särskilt eftersom det inte är en renodlad humorserie som Keroro. Och det är det också. Åtminstone jag tycker det känns lite prekärt när Bunmei (eller Fumiaki som han egentligen heter—killen från framtiden alltså) flyger ner från himlen och berättar att "I framtiden är hela världen invaderad av aliens! o_o" Animens "story" går ut på att Maya och Bunmei under sina diverse äventyr tar foton på saker med en mobil implanterad med utomjordingarnas teknologi som visar en lycklig framtid om man tänker sig att man förstör föremålet och det är Nostradamus nyckel. Den kanske inte är så bra för den som tycker att storyn ska driva serien framåt, men annars är den faktiskt ganska trevlig. I stort sett allt som händer är extremt random och inte riktigt går att förklara utan att det låter skitkonstigt. Men det är inte händelserna utan karaktärerna som är Occult Academys styrka, och därför går det att förbise hur knäppt det låter när man säger "ja, jag ser på anime ^__^ en tjej blev nyss ivägburen av ett litet grönt monster/nästan slukad av fjärilsmän/strypt av en sak som inte syns/förföljd av någon slags Ku Klux Klan". (Och det finns faktiskt mer spännande avsnitt som när de lägger sig i nedkylningstankar för att utforska nära döden-upplevelser.)

Nästan alla karaktärer känns verkliga och som riktiga personligheter istället för en trop, och trots att en del av dem stämmer in på vissa stereotyper så är det ändå mer så att man känner igen deras drag från folk man faktiskt känner och inte från TV, eller ja, det vill säga om man känner lite konstiga människor. Särskilt knäppa är den sura vaktmästaren Smile och hans kompis JK, ett överviktigt nagellacksemo med rött hår och lila läppstift som spelar keyboard och bär runt på dowsingstavar som känner av spöken. Förutom den till en början kalla Maya och fega Bunmei finns Mayas bästis Ami och den överentusiastiska men inte alltid smarta Kozue. De sex tillsammans bildar eventuellt ett litet Scooby Gang, ibland med sällskap av Amis pappa. Gemenskapen dem emellan känns alldeles äkta och varm, och det är det som bär en stor del av serien igenom allt som är lite awkward.

Tyvärr så skruvar sig allt detta i avsnitt 11 och 12 som jag tyckte förstörde väldigt mycket av serien. Bunmeis love interest/Ms. Fanservice Mikaze, som är en av två karaktärer (den andra är också en one-sided love interest/part-time Ms. Fanservice) som inte känns äkta alls, är en stor anledning till detta. Hon är visserligen ganska jobbig genom hela serien men det var liksom en del av formeln, nu var det hennes fel att allt blev jättekonstigt. (Skumma borderline-hentaiscener i första halvan av avsnitt 11, ni har blivit varnade.) Serien gick ifrån lågmäld men trevligt flummig paranormalitet till en urusel de-svarta-onda-mot-de-goda-vita Final Fantasy-ripoff blandat med lättklädd Sugar Sugar Rune fail-arc som var totalt osynkroniserad med resten av serien och bara var, ja, jättekonstig och en ursäkt för att knyta ihop lösa trådar. Det var därför jag blev så glad när det visade sig att det fanns ett trettonde avsnitt, som både lyckades överraska och avsluta animen på ett sätt den var värd.

Betyg: 3 av 5. Sevärd om man för tillfället inte har något annat att se på, som en slags småmysig filler att ha i bakfickan.

Nästa gång är det förhoppningsvis Charles som skriver, jag tänker förbjuda Charles att överge den här bloggen på samma sätt som Charles övergav Naisu!, men om det inte blir av så kan jag väl skriva x) Ha en fortsatt trevlig kväll!

Bunmei är en pushover

2 oktober 2010

Japan hos Varelsen

Konbanwa! Detta inlägg är nog det mest vanligt-blogginläggsliknande inlägg jag någonsin har sammanställt! ^__^ Så då undrar alla (vilka alla?): Vad fasen kan det vara? o__O

Jo, så här är det: Varelsens föräldrar var innan Varelsen kom till upptäcktsresande människor och har bott på alla möjliga ställen, som Marocko, Kuwait (vilket inte gick så bra, Varelsens mor var med i ett reportage i Dagens Nyheter eftersom Varelsens far inte släpptes ut ur det oroliga landet av någon anledning), Singapore och sist men inte minst SCHWEIZ. Nej, jag skojar bara. Varelsens genanlagsgivare levde under två år i soluppgångens och Pockytillverkarnas land: Japan. (Jesus: Så det var inte Schweiz? >: Varelsen: Nej, jag beklagar. Det var inte Schweiz. Jesus: ;______;)

Varelsen insåg efter att ha levt i 14 år i sitt hus att en del av de saker och prylar som ovannämnda anlagsgivare samlat på sig under tiden i Japan var mycket intressanta och fick plötsligt lust att göra något produktivt och trevligt genom att rota fram allihopa och låta dem gå modellvisning fotografera dem! Sedan bestämde Varelsen sig för att ladda upp bildmaterialet här så att intresserade människor kan få ta del av lite kultur importerad direkt från Japan. Jag ska sluta prata om mig själv i tredje person nu ._.

Denna möbel har funnits i mitt hus sedan tidernas begynnelse och är ett typiskt exempel på japansk inredning. De flesta skulle antagligen inte hålla med mig, men jag tycker att det luktar väldigt gott när man drar ut myriaden av lådor, som innehåller alltifrån gamla kreditkort till skruvar och tuschpennor och andra saker som ingen längre använder. Men åtminstone utifrån sett är det en mycket fin och praktisk möbel ^__^ Till höger om den står, som ni ser, en högst fascinerande växt.

På denna hylla ser vi tre föremål med ursprung i Japan.


Denna lilla vas är enligt uppgift måttligt värdefull, varför har jag ingen aning om. En fin prydnadssak är den dock ^_^

Äggen i den här månformade skålen lämnades inte av påskharen och lades inte heller av en Tamagotchi av något slag x) Det är urblåsta äggskal inlindade i rispapper!






Denna unga dam har en hel del dolt innanför sin kimono! Ojoj, tänker ni nu, vad kan deeet vara? Jo, så här är det: knyter man upp hennes bälte blir det tyvärr inga tuttar, utan hon rullas ut till en lång pergamentrulle. Hon skänktes till min far som avskedsgåva när han lämnade Japan, med små signaturer och hälsningar från kollegor skrivna på pappret inuti.

Min far får förbli en anonym R-san :3
Dessa japanska kvinnor var obehagligt närgångna *-* Men det fanns även trevliga och mycket mer typiskt svenniga kommentarer som denna:

En aning skevt, men i blått står den varma hälsningen, "Tack för snuset. Lycka till i fortsättningen. Elof Frimodig".
Den här aromterapigrejen med medföljande bricka är tydligen också från Japan, vilket bevisas med kanji på undersidan som inte fastnar på bild
Också i köket visade det sig att vi har en hel del japanskt!

Detta är en riskokare! Jag och person vid namn J failade att göra onigiri i denna komplicerade maskin eftersom allt står på japanska och vi tillsatte för mycket vatten.




Insidan på skålen ovan

Ett urval ur min mammas japanska teset! Jag skulle ha tagit fler bilder på den här gulliga servisen men batteriet på kameran höll på att ta slut ¨'__¨'

Detta julglas ser visserligen inte så japanskt ut men lär passa sig bättre än en tekopp när man ska säga KANPAIII~!! ( ^^)Y☆Y(^^ )

Ursprungligen fanns den här prydnadssaken i två exemplar. I likhet med minivasen var den tydligen också dyr, men det var ändå en present och jag tycker inte den är särskilt fin så okej ¨'__¨'

Detta är en bit av en duk som antagligen ska användas till att linda in omiyage (små presenter) i men för tillfället flyttas runt av en inredningsnervös kvinna från yta till yta

 Dessa små kejsarfigurer står i vår dammiga trappuppgång....

...och dessa står i en hylla i mitt rum. Vi har ett par små kejsarfigurer i tyg också, som dessutom hade roliga träbitar med kanji på, men antingen fick jag ett schizofrent ryck och råkade radera alla failade bilder jag tog utan att ta nya eller så svek min kamera mig för de kom inte med i datorn ò__o

Detta draperi har fått den ärofyllda position att pryda ingången till vårt strykrum!

 I denna plåtlåda ryms min mors gamla kalligrafiset. Hon tog en kurs på japanska och fattade ingenting.

 Bläck och pensel
 Den här saken används för att hålla fast papperet så att det inte rullar ihop sig.

 Med den här sprider man ut bläcket eller någonting, tror jag ^^' (den var väldigt gullig i alla fall o_O Men vad föreställer inristningen på den översta bilden? Någon som vet? Är det en fågel?)

Grejen i den vita lådan är en djupplatta som man häller bläcket i


Jag förmodar att detta är ett hushållspapper från det antika Japan.
Det är i vilket fall små kaniner på det så det får äran att vara med på bild :3

Den här tavlan är upphängd i mitt rum, och tecknen betyder "Vårvind" vilket är obehagligt lämpligt eftersom den vårfödda Varelsen har ett mellannamn som betyder vind på hawaiianska. Men visst är tavlan fin :D

När vi ändå är inne i mitt rum kan jag ta och visa mina garderobsdörrar! Jag förmodar att de inte är importerade från Japan, och tapeten kommer från Colorama vid Glädjens trafikplats, men okej.


En zodiaktavla producerat i Råttans år, mitt födelseår ^.^ Den känns lite Fruits Basket!

Min pappa tog med den här portabla ... saken från en Japanresa för länge sedan! Den hade en fin låda innan men den har varit borta sen länge x)

Jag övervakas 24 timmar om dygnet av dessa Maneki-Nekoväktare. Om någon träder in i mitt rum med ont syfte börjar de skjuta laser ur ögonen.
Den stora stod i fönstret innan, så ibland började tassen vagga fram och tillbaka på ett sätt som verkade otroligt spöklikt innan man insåg att fönstret var öppet.

Sfäriskt pussel med motiv från Wachifield som inte går att bygga om, eftersom det var otroligt svårt att sätta dit "polerna" och jag inte vill riskera att ha sönder hela. Dessutom är det uppenbarligen en prydnadssak eftersom bitarna är numrerade ¨'__¨'

(OBS: parasollet kommer egentligen från Hawaii)

Mina föräldrars lära-sig-japanskabok som numera sätts i bruk av mig


Awh xD De här burkarna är väldigt gulliga när man ställer upp dem på rad. Som ni ser föreställer de Hello Kitty och innehöll ursprungligen kakor. Tokyo Tower-burken hade godast kakor med smak av jordgubb medan burken med nallebjörnen hade någon otrolig konstig japansk version av en kaka som var gjord av en mystiskt smakande frasig deg med massor av SJÖGRÄS i; varje kaka var dessutom individuellt inpackad i plast och i plasten för dessa medföljde även en liten torkad räka o__o
Numera finns inga räkor i burkarna, mer saker som sudd.

Min yukata-liknande sak från när jag var på Yasuragi Hasseludden över en natt. Det kändes lite obehagligt eftersom ALLA på hela spat hade på sig precis likadana yukatas, så man kände sig nästan som någon slags blivande slavarbetare som skulle skickas iväg till ett plantage där alla hade såna på sig. Yasuragi Hasseludden har visserligen mysiga bad och sånt där, men det är säkert trevligare om man är där med sin pojkvän eller någonting, för det som fastnade mest i min hjärna var maten *-* Jag åt otroligt mycket trots att det var lite svårt att skära köttbitar med ätpinnar ¨'_¨' Och den där plommonsorbeten finns för evigt kvar i mitt hjärta.

Detta mina vänner, är min mangahylla! Hela syns inte och en del böcker är utlånade/utspridda här och var, men när jag räknade med dem fick jag det till ca 130 böcker utan att räkna Tokyo Mew Mew som inte får stå här. Sugar Sugar Rune ska snart bannlysas härifrån också pga den hotande platsbristen.
Nåja, trots att en del bilder försvann så hoppas jag att det har varit trevligt för er liksom för mig att upptäcka alla småsaker som finns i mitt hus ^__^ Idag har jag lärt mig att jag verkligen inte är någon proffsfotograf eftersom en del bilder blev misslyckade både med och utan blixt.

Oyasuminasai~~

Varelsen